USA löser traditionellt inrikespolitiska kriser genom att föra krig

”Anders m fl,

Igår höll Magdalena A och Bydén presskonferens. Av SvD-referat idag framkom inte något nytt fr ÖB. Var hörde eller läste du just detta med hänvisning till USA-källa? Info-kriget pågår för fullt, och nyligen cirkulerade en uppgift om en rysk, officiell video där ett anfall skisserades. Idag har SvD stort slagit upp en grotesk debattartikel av Polens premiärminister på debattsidan. Det finns ingen gräns för vad han vräker ut sig. USA:s ”europeiska svans”, dvs Baltstaterna och Polen har ju utmärkt sig flera gånger tidigare.

En intervju med Litauens Sthlms-ambassadör i P1 morgon var helt i stil med  den polske premiärministerns. Att tala om krigskampanj verkar nästan vara ett understatement. Det som för ögonblicket driver kampanjen är uppenbarligen den omständigheten att olika EU-länders ledare  aktivt söker kontakt med Ryssland. Försöken att minska spänningen framställs i kampanjen som att ”Putin vunnit det diplomatiska spelet”.

Chris Hedges är inne på rimligt, troligt spår. Biden är pressad från flera håll, utöver att Trump tycks äta sig in i Republikanerna ännu mer. Så t ex görs försök att tona ned stormninen av Capitoleum m m. Någon form av krigsäventyr skulle sannolikt gynna Biden. Trist som fan att behöva konstatera det

Bertil Carlman skriver ”Nä, det är klart Anders, men man kan påpeka att svensk ÖB, med hela sin stab, skiter i att göra en självständig analys, precis som utrikesdepartementet, och att regeringen uppenbarligen utgår ifrån uppgifter från en stat som inför all världens ögon ljuger och bedrar, även sina allierade. Det betyder att Sveriges regering och Sveriges militärledning de facto lurar det svenska folket med ett så allvarligt hot som krig.”

_________________________________

USA löser traditionellt inrikespolitiska kriser genom att föra krig

Krig används för att avleda den amerikanska allmänhetens uppmärksamhet från regeringskorruption och inkompetens

USA är en de facto enpartistat, där ideologin om nationell säkerhet är helig, ohållbar skuldsättning stödjer imperiet och den primära affärsverksamheten är krig.

När allt annat misslyckas,

när man inte har någon aning om hur du ska stoppa en inflation på 7,5 %, när ditt lagförslag om ’Build Back Better’ har urvattnats,

när du avstår från ditt löfte om att höja minimilönen eller efterskänka studieskulden,

när du inte kan stoppa det republikanska undertryckandet av rösträtten,

när man inte har någon aning om hur man ska hantera den pandemi, som har krävt 900 000 liv – 16 % av världens totala dödsfall, trots att vi utgör mindre än 5 % av dess befolkning –

när aktiemarknaden fluktuerar med vilda berg-och dalbanor av toppar och dalar,

när den lilla hjälp som regeringen erbjöd arbetskraften – varav hälften, 80 miljoner, upplevde en period av arbetslöshet förra året – upphör med de utökade arbetslöshetsersättningarna, hyreshjälp, uppskov med studielån, nöd-checkar, moratorium för vräkningar och utvidgning av skatteavdrag för barnfamiljer,

när man passivt ser på när ekociden tar fart, då måste man skrämma upp allmänheten för fiender, utländska och inhemska.

Då måste man skapa ett existentiellt hot. Terrorister på hemmaplan, ryssar och kineser utomlands. Utöka statsmakten i den nationella säkerhetens namn. Slå på krigstrummorna.

Krig är motgiften för att avleda allmänhetens uppmärksamhet från regeringskorruption och inkompetens. Ingen spelar spelet bättre än det demokratiska partiet. Demokraterna, som journalisten och medgrundaren av Black Agenda Report, Glen Ford, sa, är inte det mindre onda, de är det mer effektiva onda.

USA, belastat av de facto skattebojkotter av de rika och företag, sjunker ner i skuldsättning, den högsta i vår historia. Det amerikanska budgetunderskottet var 2,77 biljoner dollar för budgetåret 2021, vilket slutade den 30 september, det näst högsta årliga underskottet någonsin. Det överträffades endast av underskottet på 3,13 biljoner dollar för 2020. USA:s totala statsskuld är över 30 biljoner dollar. Hushållens skulder ökade med 1 biljon dollar förra året. Den totala skuldbalansen i vårt statliga Ponzi-system (pyramidspel, ö.a.) är nu 1,4 biljoner dollar högre än det var i slutet av 2019. Våra krig utkämpas med lånade pengar. Watson Institute vid Brown University uppskattar att räntebetalningarna på militärskulden kan vara över 6,5 biljoner dollar till 2050-talet. Inget i denna skuldsättning är hållbart.

Samtidigt står USA inför Kinas dominans, vars ekonomi förväntas gå om den amerikanska ekonomin i slutet av årtiondet. Washingtons många desperata finansiella knep – att översvämma den globala marknaden med nya dollar och sänka räntorna till nära noll – avvärjde stora depressioner efter dot.com-kraschen 2000, 9/11 och 2008 års globala finansiella härdsmälta. De billiga räntorna ledde till att företag och banker lånade massivt från Federal Reserve, ofta för värdepapper som sjönk och för dåliga investeringar.

Resultatet är att amerikanska företag är djupare skuldsatta än någon gång i USA:s historia. Till detta moras kommer stigande inflation, orsakad av företag som har höjt priserna i ett desperat försök att kompensera för förlorade intäkter, orsakade av brister i leveranskedjor och stigande fraktkostnader, den ekonomiska nedgången och de små löneökningar som utlösts av pandemin. Denna inflation har tvingat Fed att begränsa tillväxten i penningmängden och höja räntorna, vilket sedan pressar företag att höja priserna ytterligare. De desperata åtgärderna för att avvärja en ekonomisk kris är självförstörande. Påsen med tricks är tom. Massiva fallissemang på bolån, studielån, kreditkort, hushållsskulder, bilskulder och andra lån i USA är förmodligen oundvikliga. Utan några kortsiktiga mekanismer kvar att skyla över katastrofen, kommer den att inleda en långvarig depression.

En ekonomisk kris betyder en politisk kris. Och en politisk kris löses traditionellt genom krig mot fiender inom och utanför nationen. Demokraterna är lika skyldiga till detta som republikanerna. Krig kan startas av demokrater, som Harry S. Truman i Korea eller John F. Kennedy och Lyndon Johnson i Vietnam, och förevigas av republikaner.

Eller så kan de startas av republikaner, som George W. Bush, och förevigas av demokrater som Barack Obama och Joe Biden. Bill Clinton som, utan att förklara krig, införde straffsanktioner mot Irak och bemyndigade marinen och flygvapnet att utföra tiotusentals attacker mot landet, släppa tusentals bomber och avfyra hundratals missiler. Krigsindustrin, med sin militärbudget på 768 miljarder dollar, tillsammans med utbyggnaden av Homeland Security, FBI, US Immigration and Customs Enforcement och National Security Agency, är ett tvåpartiprojekt.

Den handfull nationella politiska ledare, som Henry Wallace 1948 och George McGovern 1972, som vågade utmana krigsmaskinen, förföljdes hänsynslöst till politisk glömska, av ledarna för båda partierna.

Bidens krigiska retorik mot Kina och i synnerhet mot Ryssland, hårdare än Trump-administrationens, har åtföljts av bildandet av nya säkerhetsallianser, som de med Indien, Japan, Australien och Storbritannien i Indo-Stillahavsområdet. USA:s aggression har ironiskt nog drivit Kina och Ryssland in i ett tvångsäktenskap, något som arkitekterna bakom det kalla kriget, inklusive Nixon och Kissinger med deras öppning mot Kina 1971, arbetade mycket hårt för att undvika. Rysslands president Vladimir Putin och Kinas president Xi Jinping utfärdade, efter att ha träffats nyligen i Peking, ett uttalande på 5 300 ord, vilket fördömde Natos expansion i östra Europa, fördömde bildandet av säkerhetsblock i Asien och Stillahavsområdet och kritiserade AUKUS trilaterala säkerhetspakt mellan USA, Storbritannien och Australien. De lovade också att omintetgöra ”färgrevolutioner” och stärka ”back-to-back” strategisk samordning.

Demokraternas krigshetsande kommer alltid insvept i manteln av demokrati, frihet och mänskliga rättigheter, vilket gör demokraterna till de mer effektiva säljarna för krig. Demokraterna ställde ivrigt upp bakom George W. Bush under uppmaningarna att invadera Afghanistan och Irak i namn av ”humanitär intervention” och ”befria” kvinnorna i Afghanistan, som skulle tillbringa de kommande två decennierna med att leva i terror och begrava familjemedlemmar, ibland sina barn. Även när demokrater, inklusive Barack Obama, kritiserade krigen i Afghanistan och Irak, medan de drev valkampanj, röstade de bestämt för att finansiera krigen för att ”stödja våra trupper” när de väl blivit valda. Nu säger parlamentets talman, Nancy Pelosi (D-CA), att ”ett angrepp på Ukraina är ett angrepp på demokratin”, samma argument som demokraterna höll fast vid för ett halvt sekel sedan när de startade och utökade det katastrofala kriget i Vietnam.

Sen. Robert Menendez (D-NJ), ordföranden för utrikesutskottet, utarbetar för närvarande en lagstiftning som han stolt kallar ”förslaget om alla sanktioners moder”. Lagförslaget som presenterades i kammaren av Gregory Meeks från parlamentets utrikesutskott, också en demokrat, kräver att administrationen ”inte ger efter för Ryska federationens krav angående NATO-medlemskap eller expansion.”

Natos expansion till Ukraina, längs Rysslands gränser, är den centrala frågan för Moskva. Att ta bort detta från förhandlingsbordet omintetgör en diplomatisk lösning på krisen. Sanktioner enligt lagförslaget kan införas för alla handlingar, oavsett hur ringa de är, som av Ukraina anses vara fientliga. Sanktionerna kan inte hävas förrän en överenskommelse har nåtts mellan regeringen i Ukraina och Ryssland, vilket innebär att Ukraina kommer att ges befogenhet att avgöra när de amerikanska sanktionerna kommer att upphöra. De föreslagna sanktionerna, som riktar sig mot ryska banker, naturgasledningen Nord Stream 2, statligt ägda företag och ledande medlemmar av regeringen och militären, inklusive president Vladimir Putin, kräver också att Ryssland blockeras från SWIFT, det internationella finansiella transaktionssystem som använder den amerikanska dollarn som världens reservvaluta.

 ”Lagförslaget skulle ge minst 500 miljoner dollar i utländsk militär hjälp till Ukraina, utöver de 200 miljoner dollar i ny assistans, som skickats under den senaste månaden”, skriver Marcus Stanley. ”Detta gör Ukraina till den tredje främsta mottagaren av USA:s militära bistånd globalt, efter Israel och Egypten. Även om det inte skulle komma i närheten av att ge Ukraina möjligheten att bekämpa Ryssland på egen hand, kan det medfölja amerikanska militära rådgivare, vilket skulle öka risken för att USA skulle dras in i en konflikt. Lagförslaget tar också steg för att direkt involvera länder som gränsar till Ryssland i förhandlingar för att få ett slut på krisen, vilket skulle göra det mycket svårare att nå en överenskommelse.”

Även om det, åtminstone på kort sikt, skulle vara vara katastrofalt för den ryska ekonomin att avskära Ryssland från SWIFT, kommer det att föra Ryssland i armarna på Kina för att skapa ett alternativt globalt finansiellt system, som inte längre förlitar sig på den amerikanska dollarn, vilket kommer att  att förlama det amerikanska imperiet. När dollarn inte längre är världens reservvaluta kommer dollarn hastigt sjunka i värde, kanske lika mycket som med två tredjedelar, som det brittiska pundet gjorde när den brittiska valutan övergavs som världens reservvaluta på 1950-talet. Statsobligationer, som används för att finansiera USA:s militärbaserade betalningsbalansunderskott och det explosiva statsbudgetunderskottet, kommer inte längre att vara attraktiva investeringar för länder som Kina. De nästan 800 amerikanska militära baserna utomlands, som bärs upp av skulder – kineserna har lånat ut uppskattningsvis 1 biljon dollar till USA, vilket de inkasserar rejäla räntor på – kommer att minska dramatiskt i antal. Samtidigt kommer de massiva amerikanska räntebetalningarna, åtminstone delvis, att fortsätta att finansiera den kinesiska militären.

USA:s dominans av världsekonomin, efter 75 år, är över. Det kommer inte tillbaka. Vi tillverkar lite, bortsett från vapen. Vår ekonomi är en hägring byggd på ohållbara skuldnivåer. Plundringen, som orkestrerats av de kapitalistiska eliterna och företagen, har urholkat landet från insidan, lämnat infrastrukturen förfallen, demokratiska institutioner döende och åtminstone hälften av befolkningen kämpar på existensminimum. De två styrande partierna, marionetter för de styrande oligarkerna, vägrar att dämpa krigsindustrins och de rikas häftiga aptit, vilket påskyndar krisen. Att raseriet från dem som gjorts fattiga är legitimt, även om det uttrycks på olämpliga sätt, erkänns aldrig av demokraterna, vilka var avgörande för att driva igenom handelsavtalen, avindustrialiseringen, skattekryphål för de rika, underskottsutgifter, ändlösa krig och åtstramningar som har skapat kris. Biden-administrationen skjuter istället budbäraren, när man attackerar Trump-anhängare och utfärdar drakoniska straff för dem som stormade Capitolium den 6 januari. Bidens justitiedepartement har bildat en inhemsk terrorism-enhet för att fokusera på extremister och demokrater har legat bakom en rad åtgärder för att censurera och beröva sina högerkritiker deras plattformar.

Tron på att det demokratiska partiet erbjuder ett alternativ till militarism är, som Samuel Johnson sa, hoppets triumf över erfarenheten. Tvisterna med republikanerna är till stor del politisk teater, ofta centrerad kring det absurda eller triviala. I sakfrågorna finns det ingen skillnad inom den härskande klassen. Demokraterna, liksom republikanerna, omfamnar fantasin att även när landet står på randen av insolvens, kommer en krigsindustri, som har orkestrerat debacle efter debacle, från Vietnam till Afghanistan och Irak, att återställa förlorad amerikansk global hegemoni. Imperier, som Reinhold Niebuhr observerade, ”förstör så småningom sig själva i försöken att bevisa att de är oförstörbara.” Den militära oövervinnelighetens självbedrägeri är det gissel som fällde det amerikanska imperiet, liksom det fick tidigare imperier at gå under.

Vi lever i en enpartistat. Ideologin om nationell säkerhet är helig. Kulten av sekretess, motiverad i namnet att skydda oss från våra fiender, är en rökridå för att dölja för allmänheten maktens inre funktioner och för att manipulera allmänhetens uppfattningar. De demokratiska hovmän och rådgivare som omger alla demokratiska presidentkandidater – de pensionerade generalerna och diplomaterna, de före detta nationella säkerhetsrådgivarna, Wall Street-ekonomerna, lobbyisterna och byråkraterna från tidigare administrationer – vill inte tygla det imperialistiska presidentskapets makt. De vill inte återställa systemet med maktfördelning. De vill inte utmana militären eller den nationella säkerhetsstaten. De är systemet. De vill flytta tillbaka in i Vita huset för att utöva dess fruktansvärda kraft. Och nu, med Joe Biden, är det där de befinner sig.

 

Den här artikeln publicerades först på Scheerpost