I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för et år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som kanske är ändå mer aktuell idag!
Denna artikel av Pepe Escobar, publicerat på The Saker USA / Nato mot Ryssland-Kina i ett hybridkrig ända till slutet med tillstånd och först publicerat 26/3 2021 på Asia Times. Översatt av Rolf Nilsson.
USA/Nato mot Ryssland-Kina i ett hybridkrig ända till slutet
Den unipolära epoken är begravd, hegemonen kommer att försöka bryta den eurasiska integrationen och det finns ingen vuxen i rummet som kan ge råd.
Låt oss börja med ett komiskt besked: ”ledaren för den fria världen” har lovat att förhindra Kina från att bli den ”ledande” nationen på planeten. Och för att uppfylla ett sådant exceptionellt uppdrag är hans ”förväntan” att ställa upp igen i presidentvalet 2024. Inte som ett hologram. Och mot samma motståndare.
Nu när den ”fria världen” har kunnat andas ut, låt oss återvända till allvarliga frågor – som kan anas i den med stormanfall angripna geopolitiken i det 21:a århundradet.
Vad som hänt de senaste dagarna mellan Anchorage och Guilin fortsätter att ge eko. Samtidigt som den ryska utrikesministern Sergey Lavrov slog fast att Bryssel ”förstörde” förhållandet mellan Ryssland och EU, fokuserade han på hur det omfattande strategiska partnerskapet mellan Ryssland och Kina blir allt starkare.
Det avslöjades, knappast som av en tillfällighet, att samtidigt som Lavrov gästade den kinesiska utrikesministern Wang Yi i Guilin – inklusive scenisk lunch vid Li-floden – besökte USA:s utrikesminister, Tony Blinken, NATO:s James-Bond-liknande högkvarter utanför Bryssel.
Lavrov gjorde det helt klart att kärnan i samarbetet Ryssland-Kina kretsar kring att skapa en ekonomisk och finansiell axel för att motverka Bretton Woods-arrangemanget (som innebar dollarns starka ställning som världens dominerande valuta för handel och som reservvaluta, ö.a.). Det innebär att man gör allt för att skydda Moskva och Peking från ”hot om andra staters sanktioner”; progressiv avdollarisering; och framsteg inom användning av kryptovaluta.
Detta ”tredubbla hot” är det som får Hegemonen att rasa.
I ett bredare perspektiv innebär strategin från Ryssland och Kina att den progressiva interaktionen mellan Belt and Road Initiative (BRI) och Eurasia Economic Union (EAEU) kommer att hålla hög fart över hela Centralasien, Sydostasien, delar av Sydasien och Sydväst Asien – nödvändiga steg mot en slutligen enhetlig eurasisk marknad under en slags strategisk kinesisk-rysk ledning.
I Alaska lärde sig Blinken-Sullivan-teamet på egen bekostnad att man inte ostraffat bråkar med en Yoda som Yang Jiechi (Yoda är en mäktig karaktär i Star Wars-filmerna, se här! ö.a.). Nu håller de på att lära sig vad det innebär att bråka med Nikolai Patrushev, chef för ryska säkerhetsrådet.
Patrushev, i lika hög grad en Yoda som Yang Jiechi, och en mästare i underdrifter, levererade ett, knappast kryptiskt, meddelande: om USA skapar en ”tuff tid” för Ryssland, eftersom de ”planerar det, kan de genomföra det”, skulle Washington också ”hållas ansvarigt för de steg som de skulle ta ”.
Vad Nato verkligen håller på med
I Bryssel spelade Blinken under tiden upp scenen med ’Det perfekta paret’ tillsammans med den spektakulärt ineffektiva chefen för Europeiska kommissionen (EG), Ursula von der Leyen. Manuset löd ungefär så här. ”Nord Stream 2 är riktigt dåligt för dig. Ett handels- / investeringsavtal med Kina är riktigt dåligt för dig. Sitt nu. Duktig flicka.”
Därefter kom NATO, som regisserade en hel show, komplett med en utrikesminister i en ’tuff grabb’-pose framför högkvarteret. Det var en del av ett toppmöte – som, helt förutsägbart, inte ”firade ”10-årsjubileet för Natos förstörelse av Libyen eller det myckna stryk NATO ”uthärdat” i Afghanistan.
I juni 2020 lade NATO:s klippdocka till generalsekreterare, Jens Stoltenberg – i praktiken hans amerikanska militära handledare – fram det som nu kallas NATO 2030-strategin, som kokats ner till ett globalt Robocop-politiskt-militärt mandat. Globala Syd har (inte) varnats.
I Afghanistan, enligt en Stoltenberg, oemottaglig för ironi, stöder NATO införandet av ”ny energi i fredsprocessen”. Vid toppmötet diskuterade NATO:s ministrar också Mellanöstern och norra Afrika och undersökte – med allvarlig min – ”vad mer NATO kunde göra för att skapa stabilitet i regionen”. Syrier, irakier, libaneser, libyer, malier – alla dessa skulle gärna vilja lära sig något om detta.
Efter toppmötet höll Stoltenberg en notoriskt sömnig presskonferens, där huvudfokus var – vad annars – Ryssland, och dess ”mönster för repressivt beteende på hemmaplan, aggressivt beteende utomlands”.
All retorik om NATO, som de som ”skapar stabilitet” försvinner när man undersöker vad som egentligen ligger bakom NATO 2030, via en tjock ”rekommendationsrapport” skriven av en massa ”experter”
Här får vi reda på de tre väsentliga sakerna:
- ”Alliansen måste reagera på ryska hot och fientliga handlingar (…) utan att återvända till ”business as usual” vilket förhindrar förändringar i Rysslands aggressiva beteende och dess återgång till fullständig efterlevnad av internationell lag.”
- Kina framställs som en tsunami av ”säkerhetsutmaningar”: ”Alliansen bör möta den Kinesiska utmaningen genom befintliga strukturer och överväga att inrätta ett rådgivande organ för att diskutera alla aspekter av de allierades säkerhetsintressen gentemot Kina”. Tyngdpunkten är att ”försvara sig mot alla kinesiska aktiviteter som kan påverka kollektivt försvar, militär beredskap eller motståndskraft i the Supreme Allied Commander Europe’s (SACEUR) ansvarsområ ”
- ”NATO bör skapa en global plan för att bättre utnyttja sitt partnerskap för att främja NATO:s strategiska intressen. Det bör ändras från det nuvarande efterfrågestyrda till ett intressebaserat synsätt och överväga att tillhandahålla mer stabila och förutsägbara resursflöden för partnerskapsaktiviteter. NATO:s ’Open Door Policy’ bör upprätthållas och å NATO bör utvidga och stärka partnerskap med Ukraina och Georgien.”
Över till ’The Triple Threat’. Ändå ligger topplistan – som i feta, saftiga kontrakt med det militär-industriella komplexet – verkligen här:
Den mest djupgående geopolitiska utmaningen ställs av Ryssland. Medan Ryssland genom ekonomiska och sociala åtgärder är en minskande makt, har det visat sig vara kapabelt till territoriell aggression och kommer sannolikt att förbli ett huvudhot inför NATO under det kommande decenniet.
NATO kanske står för redigeringen, men originalmanuset kommer direkt från Deep State – komplett med att Ryssland ”söker hegemoni”; ett utvidgat Hybrid War (konceptet uppfanns faktiskt av the Deep State); och manipulera ”cybervärlden, statssanktionerade mord och förgiftningar – med hjälp av kemiska vapen, politiskt tvång och andra metoder för att kränka de allierades suveränitet.”
Peking använder för sin del ”våld mot sina grannar, liksom ekonomiskt tvång och hotfull diplomati, långt bortom Indo-Stillahavsområdet. Under det kommande decenniet kommer Kina sannolikt också att utmana NATO:s förmåga att skapa kollektiv motståndskraft.”
Länderna i Det Globala Syd borde vara mycket medvetna om NATO:s löfte om att rädda den ”fria världen” från detta autokratiska onda.
NATO:s tolkning av ”Syd” omfattar Nordafrika och Mellanöstern, faktiskt hela vägen från Afrika, söder om Sahara, till Afghanistan. Varje likhet med det förmodligen nedlagda konceptet ”Stora Mellanöstern” i Dubya-eran (slang för den mest oduglige presidenten i USA:s historia, dvs. G.W. Busch, ö.a.) är inte en tillfällighet.
NATO insisterar på att detta enorma utbredningsområde kännetecknas av ”bräcklighet, instabilitet och osäkerhet” – naturligtvis vägrar de att avslöja sin egen roll som seriell instabilitets-förövare i Libyen, Irak, delar av Syrien och Afghanistan.
För i slutändan … är allt Rysslands fel: ”I söder innefattar utmaningen närvaron av Ryssland och i mindre utsträckning Kina, som utnyttjar regionala svagheter. Ryssland har åter-etablerat sig i Mellanöstern och östra Medelhavet. År 2015 ingrep de i det syriska inbördeskriget och är kvar där. Rysslands politik i Mellanöstern kommer sannolikt att förvärra spänningar och politiska stridigheter i regionen, eftersom den erbjuder en allt större mängd politiska, ekonomiska, operativa och logistiska tillgångar till sina partners. Kinas inflytande över hela Mellanöstern växer också. Kina har undertecknat ett strategiskt partnerskap med Iran, är den största importören av råolja från Irak, har kilat in sig i fredsprocessen i Afghanistan och är den största utländska investeraren i regionen.”
Här, i ett nötskal, och inte exakt i krypterad form, ligger NATO:s färdplan, hela vägen fram till 2030, för att trakassera och försöka demontera i varje relevant vrå i Eurasien-integrationen, särskilt de som är direkt kopplade till infrastruktur / anslutningsprojekt för den Nya silkevägen, (investeringar i Iran, återuppbyggnad av Syrien, återuppbyggnad av Irak, återuppbyggnad av Afghanistan).
Betoningen ligger på ett ”360-graders angreppssätt för säkerhet” som kommer att ”bli ett absolut krav”. I klarspråk: NATO är ute efter stora delar av det globala södern, i god tid, under förevändningen att ”ta itu med både de traditionella hot som härrör från denna region, som terrorism och nya risker, inklusive Rysslands växande närvaro och i mindre utsträckning Kina. ”
Hybridkrig på två fronter
Tänk ändå att, i ett inte så avlägset förflutet, brukade det finnas en del stunder av skärpa och klarhet i USA: s etablissemang.
Väldigt få kommer ihåg att James Baker, tidigare utrikesminister under pappa Bush, 1993 framförde tanken på att utvidga NATO till Ryssland, som vid den tiden, under Jeltsin och ett gäng marknadsförare av Milton Friedman-typ, visserligen blev förstört, men styrdes av ”demokrati”. Dock hade Bill Clinton redan kommit till makten och idén förkastades i vederbörlig ordning.
Sex år senare konstaterade ingen mindre än George Kennan – som var den som först uppfann inneslutningen av Sovjetunionen – att NATO:s annektering av tidigare sovjetiska satellitstater var ”början på ett nytt kallt krig” och ”ett tragiskt misstag”.
Det är oerhört upplysande att i historiens ljus på nytt studera hela decenniet mellan Sovjetunionens fall och valet av Putin till president, genom den högt respekterade Yevgeny Primakovs bok Russian Crossroads: Toward the New Millenium, publicerad i USA av Yale University Press.
Primakov, den ultimata underrättelsetjänst-insidern, som började som Pravda-korrespondent i Mellanöstern, fd utrikesminister och även premiärminister, såg noggrant och upprepade gånger in i Putins själ och han gillade vad han såg: en man med integritet och ett fulländat proffs. Primakov var en multilateralist avant la lettre (innan ordet uppfunnits, ö.a.), den som införde begreppet RIC (Ryssland-Indien-Kina) vilket under det kommande decenniet utvecklades mot BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, China, Sydafrika, ö.a.).
Det var på den tiden – för exakt 22 år sedan – som Primakov befann sig på ett plan till Washington när han fick ett samtal av dåvarande vice president Al Gore: USA var på väg att bomba Jugoslavien, en slavisk-ortodox rysk allierad, och det fanns inget den tidigare stormakten kunde göra åt det. Primakov beordrade piloten att vända om och flyga tillbaka till Moskva.
Nu är Ryssland tillräckligt kraftfullt för att främja sitt eget, större Eurasien-koncept, som framöver bör balansera – och komplettera – Kinas nya silkevägar. Det är kraften i denna dubbla helix (dubbelspiral, ungefär som DNA-spiralen, ö.a.) – som oundvikligen kommer att locka till sig viktiga sektorer i Västeuropa – som gör Hegemonens härskande klass omtumlad och förvirrad.
Glenn Diesen, författare till Russian Conservatism: Managing Change Under Permanent Revolution, som jag analyserade i Why Russia is Driving the West Crazy, och en av de bästa globala analytikerna för Eurasiens integration, sammanfattade allt: ”USA har haft stora svårigheter i termer av att omvandla de allierades säkerhetsberoende till geoekonomisk lojalitet, vilket framgår av att européerna fortfarande köper kinesisk teknik och rysk energi.
Därav den permanenta Härska och söndra-politiken, som visar upp ett av sina viktigaste mål: att övertala, tvinga, muta och allt ovanstående för att Europaparlamentet ska blockera handels- / investeringsavtalet mellan Kina och EU.
Wang Yiwei, chef för Center for European Studies vid Renmin University och författare till den bästa kinesiska boken om de nya silkesvägarna, genomskådar tydligt skrävlet om att ”America is back”: ”Kina är inte isolerat av USA, väst eller ens hela det internationella samfundet. Ju mer fientlighet de visar, desto mer ångest har de. När USA reser världen runt för att ofta be om stöd, enighet och hjälp från sina allierade, betyder detta att USA:s hegemoni försvagas.”
Wang förutspår till och med vad som kan hända om den nuvarande ”ledaren för den fria världen” hindras från att fullgöra sitt exceptionella uppdrag: ”Låt dig inte luras av sanktionerna mellan Kina och EU, vilka är ofarliga för handel och ekonomiska band, och EU-ledare kommer inte att vara så dumma att de helt överger Kina-EU:s omfattande investeringsavtal, för de vet att de aldrig skulle få till en så bra affär när Trump eller Trumpismen återvänder till Vita huset. ”
Stormangreppen i det 21:a århundradets geopolitik, som den har konfigurerats under dessa viktiga senaste två veckor, talar om att den Unipolära eran är död och begraven. Hegemonen kommer aldrig att erkänna det; därav motdraget från NATO, vilket var utformat i förväg. I slutändan har Hegemonen beslutat att inte engagera sig i diplomatisk anpassning, utan att föra ett hybridkrig på två fronter mot ett obevekligt, demoniserat, strategiskt partnerskap mellan två konkurrerande kamrater.
Och som ett tecken i dessa ledsamma tider finns det ingen James Baker eller George Kennan som kan avråda från sådan dårskap.