USA och Storbritannien önskar mer krig medan Frankrike och Tyskland önskar fred

Propagandans berättelse om Ukraina har genomgått en betydande omvandling efter att det blev klart för beslutsfattarna att väst förlorar vice kriget mot Ryssland. Berättelser om den kommande ”ukrainska segern” ersätts med en nederlag. I denna krönika diskuterar professor Glenn Diesen vid University of Southeast Norge vad som har hänt. https://steigan.no/2022/06/usa-og-storbritannia-onsker-mer-krig-mens-frankrike-og-tyskland-onsker-fred/?utm_source=substack&utm_medium=email

_______________________________________________________________

USA och Storbritannien önskar mer krig medan Frankrike och Tyskland önskar fred

Under det ryska inbördeskriget observerade journalisten Walter Lippman propagandas dilemma – det hade den positiva effekten att den mobiliserade publiken för konflikt, men det negativa resultatet från att hindra ett genomförbart fredsavtal. Britterna hade trummat upp offentligt stöd för interventionen i konflikten genom att rapportera polska segrar, fly från kommunister och den förestående kollaps av bolsjevikerna. I verkligheten hände det motsatta. Lippman hävdade att eftersom den brittiska allmänheten hade utlovats seger, fanns det ingen politisk aptit att uppnå en diplomatisk lösning.

Ett sekel senare har föga förändrats. Offentligt stöd för att leverera vapen värda miljarder dollar och drakoniska sanktioner baserades på den konstruerade berättelsen om ett pågående ryskt nederlag i Ukraina. Stöd för Kiev har uttryckts genom att driva historier om segrar, medan varje antagning av svaghet kan uttömmas som en fientlig förnedring av Ukrainas offer. Två saker kan dock vara sanna samtidigt: å ena sidan var Kievs styrkor välutbildade, välutrustade och kämpade bättre än någon förväntat sig. Å andra sidan är den ryska militärens makt överväldigande och överlägsen i den utsträckning att den inte ens har varit tvungen att mobilisera sin armé.

Verkligheten återhämtar sig nu historien. Ryssland har gjort stadiga framsteg och sanktionerna har slagit tillbaka rejält.. Eftersom situationen blir alltmer ogynnsam för Ukraina och Nato finns det ökande incitament att ansöka om en lösning med Ryssland. Men hur kan historien om en kommande seger förändras, och kan det USA-ledda blocket behålla sin solidaritet under en ny berättelse om nederlag?

Slåss för vem?

Nato och Ryssland har kämpat i proxy-konflikter sedan avtalen om en paneuropeisk säkerhetsarkitektur baserad på ”odelbar säkerhet” i ett Europa ”utan att dela linjer.” Ukraina har blivit det sista offeret i den efterföljande striden om var man ska dra nya gränser. Nato har presenterat sin egen roll i konflikten som bara stöds av Ukraina.

Konsensus var att de ukrainska offren och västerländsk ekonomisk smärta skulle vara den nödvändiga kostnaden för seger. Men vad händer när det accepteras att Ryssland vinner? Är det ”stöd” för Ukraina vars förlängning av konflikten bara kommer att resultera i ännu mer ukrainska förluster, förlust av mer territorium och möjlig förstörelse av den ukrainska staten?

Stöd för Ukraina kan uttryckas att Nato erbjuder något vid förhandlingsbordet för att minska kostnaden för Kiev. Det kan tänkas att Nato kunde extrahera betydande eftergifter från Moskva om Ryssland erbjöds vad de har ansökt om under de senaste tre decennierna – säkerhetsgarantier som inkluderar slutet på Natos expansionism och tillbakadragande av amerikanska vapensystem från dess gränser. Att stödja Ukraina skulle emellertid på ett sådant sätt förstöra historien om Natos ofelbarhet och att vara en ”makt för det goda”.

Vem ska beskyllas?
Den plötsliga övergången från en segerhistoria till en nederlagshistoria kräver att någon beskylls för att ha förlorat kriget. Detta påminner om att Biden anklagade Afghanistans politiska ledare och dess militär för situationen i det landet, och USA: s ledare har nu börjat eskylla Ukraina för att inte följa oss varningar om den förestående ryska attacken. I gengäld använder Kiev starkare språk för att fördöma sina västerländska partners för att inte leverera tillräckligt med vapen. Ett exempel på detta är hur den ukrainska ambassadören i Berlin till och med kallade Tysklands kansler Olaf Scholz en ”sorglig leverkorv”.

I USA har det varit kritik av Frankrike för diplomati med Ryssland och anklagelser om att Tyskland inte levererade tillräckligt med vapen, medan det i Europa nu finns flera frågor om USA: s kompromisslösa och konfronterande inställning innan Rysslands ingripande.

Identifiera nya mål

En ny berättelse måste också återspegla nya mål. Seger över Ryssland var ett förenande mål inom Nato. Det var alltid oklart vad en seger betydde. Inkluderade det till exempel erövringen av Krim? Kommer det att orsaka fler amerikanska vapensystem ännu närmare ett nervöst och förnedrat Ryssland, beväpnad med kärnvapen? Skulle det vara i västs intresse att ha ett försvagat Ryssland med alltför starkt beroende av Kina? Strategisk tvetydighet om vad ”seger” menade har förhindrat uppdelningar inom det militära blocket.

I nederlag är de konkurrerande nationella intressena svårare att hålla ihop. USA har vissa intressen i ett långtidskrig, vilket kan göra Ukraina till en Afghanistan för ryssarna. Kriget har redan gett vissa fördelar för USA som en ekonomisk och ekonomisk splittring av EU-Ryssland, säkrad blockdisciplin från västeuropeiska, cementering av Ukrainas ställning som en barriär mot Ryssland och för att försvaga Moskva.

Vissa argumenterar därför för att leverera fler vapen och avvisa diplomati. Till exempel stödde den amerikanska representanten Dan Crenshaw möjligheten att bekämpa Ryssland med ukrainska liv: ”Att investera i förstörelsen av motståndarens militär utan att förlora en enda amerikansk soldat ser ut som en bra idé.” Den amerikanska utrikesministern Antony Blinken formulerade proxykriget i mer välvilliga termer genom att föreslå att Förenta staterna beväpnade Ukraina för att säkerställa att Kiev skulle vara i ”den starkaste möjliga positionen vid alla förhandlingsbord som kan dyka upp”. Chas Freeman, en före detta amerikansk ambassadör och biträdande försvarsminister, kritiserade denna amerikanska ståndpunkt som en cynisk ”kamp till den sista ukraineren”.

Å andra sidan får västeuropéer en större säkerhetsrisk genom att göra Ukraina till en Afghanistan på sin kontinent. Dessutom verkar sanktionerna vara mer förödande för EU -medlemmar än för ryssarna. Inflation och ekonomisk nedgång härjar västeuropeiska ekonomier, och att Ryssland omdirigerar billig energi och metaller till Asien är en dödsdom för EU: s konkurrenskraft. Washingtons försök att utöka denna ideologiska konflikt till Kina som en ”anhängare av Ryssland” kommer också att göra västeuropéer mer beroende av USA och avbryta alla hopp om ”EU: s suveränitet”.

Ledarna för Tyskland, Frankrike och Italien besökte därför Kiev för att driva på för  fredsförhandlingar med Ryssland. Ändå har EU -ledare retoriskt åtagit sig att stödja Ukraina genom att leverera fler vapen. Medan löfte om framtida EU -medlemskap å ena sidan används som ett incitament för en uppgörelse, fortsätter blocket på den andra att leverera vapen som gör att kriget kan förlängas. Den brittiska premiärministern Boris Johnson gjorde sedan ett överraskningsbesök i Kiev dagen efter för att motverka fredsinitiativet med löfte om fortsatt slåss som Storbritannien ”kommer att vara med er tills ni så småningom vinner.”

Kan vi vänta oss nya uppgifter som återspeglar en splittring mellan tyska, franska och italienska åsikter å den ena sidan, och amerikanska, brittiska och polska ”krig” å den andra sidan?