USA strävar efter strategisk dialog med Ryssland

Nästan fyra veckor efter Hamas attack mot Israel har Ryssland ingen brådska att utnyttja Biden-administrationens dilemma kring säkerhetskollapsen i Mellanöstern. Västerländska medier var eniga om att Ryssland väntade i kulisserna för att ta tillfället i akt när USA tog blickarna från bollen i Ukraina. Något sådant hände dock inte.

Ukrainakriget är på autopilot. Kompassen är inställd och kalkylatorn håller stadigt med hänsyn till de strategiska mål som sattes upp av president Vladimir Putin i februari förra året. Ryssland känner att de har fått övertaget i kriget, och det är oåterkalleligt.

Ukrainas motoffensiv har misslyckats och striderna är för närvarande begränsade till två sektorer av frontlinjen, eftersom ryska styrkor ökar säkerheten i Donetsk-regionen och försöker återta kontrollen över territorierna norrut i gränsländerna Donbass och Kharkov-regionen, där de drog sig tillbaka från taktiska orsaker i september och oktober.

Trots det har Moskva inte påbörjat sin stora offensiv, som många hade förutspått. En rimlig förklaring är att Moskva ser malströmmen svepa genom Mellanöstern. Moskva är särskilt känsligt när kriget påverkar Syrien.

Med ett öga på den formidabla amerikanska flottans uppbyggnad i östra Medelhavet med utplaceringen av två hangarfartygsgrupper har president Vladimir Putin meddelat att ryska jetplan utrustade med hypersoniska Kinzhal-missiler strövar på himlen över Svarta havet. Missilen kan träffa mål 1 000 km bort i Mach 9-hastighet, som inget befintligt missilförsvarssystem kan fånga upp. Det räcker med att säga att kriget i Ukraina fortfarande är utmattande.

Märkligt nog genomförde Ryssland en simulerad kärnvapenattack i en övning på onsdagen som övervakades av Putin, timmar efter att det ryska parlamentet röstade för att återkalla landets ratificering av fördraget om globala kärnvapenprovförbud (CTBT). Övningen måste ses i ett vidare sammanhang av global strategisk stabilitet. Ett uttalande från Kreml sade: ”Syftet med träningsövningen var att kontrollera beredskapsnivån för militära ledningsorgan, såväl som ledarskapets och den operativa personalens kompetens att hantera trupperna (styrkorna) under deras befäl.” Men allt går ihop i dessa extraordinära tider.

På sin mest uppenbara nivå är konflikten mellan Palestina och Israel en manifestation av den växande obalansen i det existerande systemet för internationella relationer. Nya krig uppstår, långvariga konflikter muterar (t.ex. Nagorno-Karabach). Förra veckan satte Pakistan fingret på Palestina och Kashmir som oavslutade ärenden i FN under den postkoloniala eran. Nordkorea och Iran är inflammerade områden som inte har någon militär lösning.

Under de kommande månaderna kommer Washington utan tvekan att fortsätta att ge Israel militärt och diplomatiskt stöd, men en förlängd israelisk operation som varar i månader i Gaza skulle innebära att amerikanska resurser som kan behövas på andra teatrar sprids. Konflikten i Gaza betonar nödvändigheten av att ompröva USA:s föreställningar om global hegemoni. Faktum kvarstår att USA, trots sin självutnämnda status som ”oumbärlig nation” (Madeline Albright) och garanten för ”regelbaserad ordning”, misslyckades med att förhindra det senaste konfliktutbrottet i Mellanöstern.

Utan tvekan kan därför det senaste amerikanska förslaget om ett systematiskt återupptagande av den strategiska dialogen med Ryssland ses som ett tecken på positivt tänkande. Inte överraskande har Moskva visat  likgiltighet för det amerikanska förslaget. Men det behöver inte vara sista ordet. Historiskt sett tog den sovjet-amerikanska strategiska dialogen alla större frågor och de flesta mindre frågor som påverkar internationell säkerhet på dagordningen.

Den stora frågan är därför tidpunkten för det amerikanska förslaget. Mot bakgrund av de samlande stormarna i Mellanöstern försöker Biden-administrationen troligen lugna nerverna genom att föreslå samtal med Ryssland om global strategisk balans, eftersom det automatiska skyddet för vapenkontroll inte längre existerar. Det här är en sak.

Hur som helst kan Rysslands ”neutralitet” i en Mellanösternkonflikt också vara ett övervägande. På samma sätt förstår västerländska ledare att kriget mot Ryssland praktiskt taget är förlorat – även om de inte kommer att erkänna det offentligt – och att ett engagemang med Ryssland är nödvändigt.

Återigen, även om USA har gett Israel betydande militärt och diplomatiskt stöd och fortsätter att påverka Israel för att inte eskalera konflikten, finns det variabler i situationen och varje större brand i Mellanöstern kommer att kräva en massiv koncentration av materiella och finansiella resurser som är begränsade även för en supermakt, eftersom det också finns andra olösta problem i världen.

Förtroendebrottet i rysk-amerikanska band skadar USA:s intressen. I grund och botten måste man också förstå att vad Moskva eftersträvar även idag efter nästan 20 månaders krig mot Nato och USA i Ukrainas dödande fält är ett uthålligt engagemang med Washington och en vilja att tillgodose ömsesidiga intressen.

Ryssland agerar å sin sida som en ansvarsfull makt mot krisen i Gaza. Det finns inte ett dugg av bevis som visar att Ryssland har agerat som en ”sabotör”. Tvärtom har Moskva profilerat sig som en potentiell fredsstiftare som har goda relationer med alla nyckelaktörer – både Israel, Hamas, Iran och andra regionala stater.

Faktum är att president Bidens senaste kommentarer om situationen i Gaza för USA:s ståndpunkt ganska nära Rysslands. Biden läste följande från en förberedd text vid en gemensam presskonferens med Australiens premiärminister Anthony Albanese:

”Israel har en rättighet och, vill jag tillägga, ett ansvar att svara på massakern av dess folk. Och vi vill säkerställa att Israel har vad det behöver för att försvara sig mot dessa terrorister. Det är en garanti…

”Men det minskar inte behovet av att – verka och anpassa sig till krigslagarna för israeler – landet måste göra allt som står i dess makt – Israel måste göra allt som står i dess makt, hur svårt det än är, för att skydda oskyldiga civila. Och det är svårt. Jag vill också ta en stund för att blicka framåt mot framtiden vi söker.”

”Israelier och palestinier förtjänar lika mycket att leva sida vid sida i säkerhet, värdighet och fred. Och det finns ingen väg tillbaka till status quo som det var den 6 oktober. Det innebär att se till att Hamas inte längre kan terrorisera Israel och använda civila palestinska som mänskliga sköldar.”

”Det betyder också att när den här krisen är över måste det finnas en vision om vad som kommer härnäst. Och enligt vår uppfattning måste det finnas en tvåstatslösning.”

Putin kunde inte ha formulerat detta annorlunda . Det finns en känsla av förväntan i Moskva att USA och dess allierade kommer att ”omvärdera sina föreställningar om att till varje pris besegra Ryssland i Ukrainakonflikten” – som en etablissemangssmedja skrev i Kreml-finansierad RT förra veckan .

Förtroende saknas, avslutade han, ”kompromisser utan full hänsyn till ryska intressen” är svåra att uppnå, men ”ett centralt skede i (världs)ordningen … håller på att ta form inför våra ögon.”