Av MK Bhadrakumar-20 april https://www.indianpunchline.com/us-woos-estranged-nato-ally-turkey/</a
Washington har dammat av sin gamla verktygslåda för att engagera sin allierade under kalla kriget, Turkiet, och återuppliva deras döende allians för att tjäna USA:s geostrategiska intressen i den snabbt föränderliga regionala miljön. Detta härrör från ett erkännande av att, oavsett president Recep Erdogans demonisering som ett vanstyre, förblir Turkiets potential som en ”vågmästarstat” en geopolitisk realitet.
Detta erkännande följer utan tvivel Washingtons motvilliga erkännande av att den gamla dogmen om ”du är med oss eller emot oss” inte kan och bör inte gälla tillväxtländer som Turkiet – eller Indien, Indonesien, Brasilien, etc. för den delen – samtidigt av avtagande amerikanskt inflytande i globala angelägenheter.
Turkiets betydelse för USA:s globala politik har faktiskt ökat kraftigt i direkt proportion till USA:s konfrontation med Ryssland. Detta är en produkt av proxykriget i Ukraina som började 2014 och har blivit den första kretsen av USA:s utrikespolitik och diplomati för tillfället, när den kinesisk-ryska axeln har vuxit till en kvasiallians och det transatlantiska allianssystemet har kommit under press .
Ändå, i detta paradigm, fortsätter Ryssland att söka ett inneboende, ömsesidigt fördelaktigt partnerskap med Turkiet i ett historiskt sammanhang snarare än som ett resultat av växlingarna i de turkisk-amerikanska relationerna. Ett sådant tillvägagångssätt är faktiskt också vettigt eftersom Ryssland och Turkiet hade en svår gemensam historia.
Moskvas fokus ligger på att injicera så mycket positivt innehåll som möjligt i relationerna med Ankara, särskilt under sanktionsvillkoren, vilket har skapat intressegrupper på den turkiska sidan och avsevärt stärkt Rysslands ”mjuka makt” i Anatolien. (Ett liknande fenomen dyker upp även i Indien.)
Även om Erdogan kan tycka att Ryssland är en användbar motvikt till USA, ser Moskva ingen anledning att känna sig störd av den senaste tidens upptining i Turkiets förbindelser med USA. Kanske kan detta vara en av anledningarna till att president Vladimir Putin ännu inte planerar sitt länge försenade besök i Turkiet, även om Erdogan tydligt har varit angelägen om att det ska ske innan hans eget kommande besök i USA den 9 maj.
Som sagt, Ryssland kan inte låta bli att vara mycket medvetet om att Turkiet är ett unikt NATO-medlemsland som verkligen strävar efter en breddning av sin relation med Moskva och som är engagerad i ett dynamiskt partnerskap inom ett brett spektrum som sträcker sig från energi till missiler till turism – och likaså har ett fint balanserat förhållande med Iran, Rysslands viktigaste västasiatiska partner.
Naturligtvis har personkemin mellan Erdogan och Vladimir Putin varit en nyckelfaktor här, även om lystern har mattats något efter Turkiets senaste avvägningar med USA om Sveriges Nato-medlemskap, ett allvarligt bakslag för Rysslands kärnintressen i Arktis, en område av djup strategisk oro för Moskva eftersom det är där den ryska kärnvapenbeväpnade ubåtsflottan är baserad.
Ur ett amerikanskt perspektiv är det rysk-turkiska samarbetet avgörande för säkerheten i Svartahavsregionen, som är i centrum för stormen i Ukrainakonflikten. Enligt Montreauxkonventionen (1936) kontrollerar Turkiet Dardanellerna och Bosporen, och tillgång till dessa kan vara en spelomvandlare för USA:s expansionistiska strategier för Nato för tillfället. Naturligtvis lutar Turkiets stängning av Bosporen för västerländska krigsfartyg under rådande krigsförhållanden i Ukraina maktbalansen i Svarta havet till Rysslands fördel.
Dessutom påverkar säkerheten i Svarta havet och östra Medelhavet Rysslands växande närvaro i Nordafrika, Sahelregionen och Centralafrikanska republiken som helhet, som är rika på mineraler. Efter att ha lyckats föra Armenien in i den västra omloppsbanan och avlägsna den ryska fredsbevarande styrkan i Nagorno-Karabach, kan nästa fas mycket väl bli en Nato-framgång för att stänga den ryska basen i Armenien. Därför är Turkiets inflytande i Transkaukasien potentiellt också en game changer på lång sikt, där Rysslands oroliga muslimska republiker i norra Kaukasus står i västvärlden.
Mer generellt blir Turkiet en oumbärlig deltagare i Natos expeditionsagenda ”utanför regionen”, som sträcker sig in i Transkaukasien och Kaspiska havet och vidare till Centralasien och Afghanistan i en vid båge som skulle kunna föra det västliga allianssystemet rakt in i Indiens utökade grannskap i en stor eurasisk pivot som går tillbaka till Mackinders Heartland Theory – ”Den som styr Östeuropa kontrollerar Heartland , han som styr styr Heartland , befaller världsön, han som styr världsön, kontrollerar världen” (1904). ( Hjärtlandet är där de eurasiska landmassorna möts, etc.)
Mackinder tenderade att vara alltför eurocentrisk, men betydelsen av det eurasiska hjärtat har inte bara inte minskat – hem till de flesta av världens återstående mineraltillgångar – utan kan bara ha ökat efter uppkomsten av Kina som en supermakt och dess Bälte- och väginitiativ.
Även om Ryssland förlorade sitt politiska grepp över Östeuropa på 1980-talet, kontrollerar det fortfarande Heartland. USA:s före detta nationella säkerhetsrådgivare och informella Obama/Biden-rådgivare Zbigniew Brzezinski drog mycket på Mackinders teori i sin bok The Grand Chessboard från 1997 där han skrev med stor framförhållning:
”Geopolitiken har flyttat från den regionala till den globala dimensionen, med dominans över hela den eurasiska kontinenten som den centrala grunden för global dominans. USA, en icke-eurasisk makt, åtnjuter nu internationell hegemoni, med sin makt direkt utplacerad på tre periferier av den eurasiska kontinenten… Men det är på världens viktigaste spelplan – Eurasien – som en potentiell rival till Amerika en dag kan uppstå”.
Det räcker med att säga att Erdogans resa till Vita huset den 9 maj, den första sådana under Bidens presidentskap, kommer att övervakas noga. Biden trodde att han straffade Erdogan för sin oberoende utrikespolitik genom att ignorera honom, men böjer sig nu bakåt då Turkiets samarbete kan vara en ”game changer” för att främja amerikanska intressen i en rad frågor.
Det är dock en annan sak att Erdogan också kommer att ha en önskelista att diskutera med Biden och kommer garanterat att bli en krävande och irriterande samtalspartner. Summan av kardemumman är att all turkisk-amerikansk goodwill kommer att omslutas av hotande krigsmoln i Västasien bortom förtroendeunderskottet i relationen som härrör från det misslyckade militärkuppförsöket 2016 mot Erdogan och Pentagons efterföljande allians med kurdiska militanter i Syrien, vilket underblåser separatism i Turkiet.
Turkiet vägrade sanktionera Ryssland och har istället visat beredskap för en utvidgning av förbindelserna med Moskva. Över 6 miljoner ryska turister besökte Turkiet förra året. När det gäller stora regionala och internationella frågor står Turkiets ställning alltmer i strid med Washingtons.
Därför gick inte Turkiet med i den USA-ledda koalitionen som konfronterade houthierna i Röda havet. Under den senaste veckan avslöjades det att Turkiet har ansökt om att delta i International Lunar Research Station som initierats gemensamt av Kina och Ryssland (istället för NASA:s månutforskningsprogram känt som Artemis.)
Återigen fördömde Turkiet kraftigt det israeliska flyganfallet den 1 april mot den iranska ambassaden i Damaskus, medan Ankaras svar på Irans flyganfall mot Israel den 13 april försenades och dämpades med den primära oro som den potentiella spridningen av Israels Gaza-konflikt i hela regionen, följt av farhågor för att internationell uppmärksamhet kan flyttas från tragedin i Gaza.
Turkiet är faktiskt det enda Nato-landet som vägrade att stödja det USA-sponsrade gemensamma uttalandet på torsdagen mot Iran på grund av dess repressalier mot Israel.