Det finns olika uppfattningar om betydelsen av nederlaget för världens största militärmakt, hegemonen USA mot färre än 100 000 talibaner med sannolikt ansenligt befolkningsstöd.
Jag publicerar nu en artikel från 25 augusti med en analys av Pål Steigan, som uttrycker sig mycket bestämt. Jag är mer avvaktande
USA:s förödmjukande nederlag i Afghanistan öppnar för ett seismiskt skifte Man kan hoppas att hans bedömning stämmer – men man vet ju aldrig.
Artikeln har översatts av Catarina Östlund.
USA:s förödmjukande nederlag i Afghanistan öppnar för ett seismiskt skifte
Kriget i Afghanistan är det enda krig som utlöstes av Natos viktigaste trosartikel, artikel 5 som tvingar alla medlemsländer att kriga för en medlem som har attackerats. Förenta staterna utlöste artikel 5 efter den 11 september och angrep omedelbart Afghanistan. Alliansen följde efter. Nu när kriget går förlorat på ett så spektakulärt och förödmjukande sätt mot en illa rustad motståndare som talibanerna är det också ett förkrossande nederlag för Nato som allians. Efter detta är NATO “Dead Man Walking” skriver författare Michael Rubin som är seniormedlem i American Enterprise Institute (Neokonservativ tankesmedja i USA ö a). Han avslutar:
“Det är skamligt att säga det, men om Ryssland skulle flytta in i Baltikum eller Polen i morgon skulle Vita huset vara borta (“Absent without leave”). Europa skulle få klara sig själv.” här.
Men nu är visserligen Natoländerna utstyrda med de sämsta politiska ledare man kan tänka sig. Oavsett partifärg är de tomma kostymer som saknar verkliga principer och förmåga att försvara de nationer som har valt dem i händelse av en kris. De är mjuka pudlar som vuxit upp i ett växthus av lättförtjänta offentliga medel och pengar från generösa miljardärer. De vet inte vad krig är, men de stöder fortfarande alla USA:s krig. Och nu har de förlorat så katastrofalt att de knappt förstår räckvidden av det.
Men i den mån vissa av dem fortfarande kan dra enkla logiska slutsatser måste de inse verkligheten: artikel 5 är en fullständig illusion. Kavalleriet kommer aldrig. Och skulle det osannolika ske att Ryssland av någon anledning skulle rulla in i Baltikum skulle USA inte riskera ett jota för de baltiska staterna.
Ett land och en allians som förlorar mot talibanerna bör förstå att det inte bör ge sig på Ryssland, för att inte tala om alliansen mellan Ryssland och Kina.
Den tidigare brittiske diplomaten Alastair Crooke kommenterar situationen och Michael Rubins artikel i Strategic Culture. ( About us: “Strategic culture foundation erbjuder en plattform för analyser av forskning och politiska kommentarer om eurasiska och global frågor”. Rysk tankesmedja online Wkipedia, ö a ) Han skriver:
“En enorm geopolitisk händelse har just inträffat i Afghanistan: En central västerländsk strategi har imploderat, vid hanteringen av vad Mackinder kallade på 1800-talet det asiatiska hjärtlandet. Att det uppnåddes, utan strid, och inom några dagar, har nästan aldrig tidigare skådats.”
Ett seismiskt skifte på den eurasiska kontinenten.
Crooke fortsätter:
“De talibaner vi ser i dag är en mycket mer komplex, multietnisk och sofistikerad koalition, och därför har de i en så frenetisk takt kunnat störta den västinstallerade Afghanistanregeringen. De talar om afghansk politisk inkludering – och de ser till Iran, Ryssland, Kina och Pakistan efter medlare och för att säkra sin plats i det stora spelet. De strävar efter att spela en regional roll som en pluralistisk sunnimuslimsk regering.
Därför har de uttryckligen försäkrat dessa viktiga externa partner att deras maktövertagande varken kommer att leda till ett blodbad av hämndkampanjer eller inbördeskrig. De lovar också att olika religiösa sekter ska respekteras, och att flickor och kvinnor både kan och kommer att kunna utbilda sig.
Talibanernas sätt att ta makten har dock utvecklats under många år, med viktiga externa aktörer som spelar en avgörande roll för övervakningen av metamorfosen. Mer specifikt, när samförstånd med talibanerna om framtiden nåddes, har dessa yttre makter – Kina, Iran, Ryssland och Pakistan – fört sina afghanska allierade (dvs. andra afghanska minoriteter, som är nästan lika många) till förhandlingsbordet med talibanerna. De senares förbindelser med Kina går flera år tillbaka i tiden. Iran har också haft att göra med talibanerna och andra afghanska grupper på liknande sätt i minst två decennier. Ryssland och Pakistan samarbetade gemensamt i december 2016.
Som ett resultat av denna samordnade inställning anpassade sig talibanernas ledning till Centralasiens realpolitik: de ser att SCO representerar det kommande regionala strategiska paradigmet, som kan göra det möjligt för dem att ta sig ur isoleringen som politiskt ”oåtkomliga” och bana väg för dem att styra och åter bygga upp Afghanistan, med ekonomiskt stöd från SCO:s medlemsstater.
Väst spelade över sidlinjen
Förenta staterna och deras Natopartner måste inse att de har helt spelat över Centralasiens sidlinjer.
Redaktören: Troligen kan man associera till fotboll. Spel över sidlinjen är inte tillåtet.
Det är inte de som blandar och ger korten. Deras hot skrämmer inte någon, och en dynamik som rör både politik, ekonomi, handel och kultur har redan börjat forma landskapet i enlighet med de regionala aktörernas intressen, och inte i enlighet med Förenta staternas eller Europas intressen.
Iran, som USA länge pekat ut som värstingen bland ”ondskans axelmakter”, har nu placerat sig i hjärtat av den asiatiska scenen. Landet ansluter sig till Shanghai-gruppen SCO och kommer att bygga förbindelser med Kina via Afghanistan och med Ryssland via Kazakstan och direkt över Kaspiska havet. Dominobrickorna faller i rasande takt, och det finns väldigt lite USA och Nato kan göra åt det.
Vi ställde frågan “Kommer västvärldens nederlag i Afghanistan också att få andra dominobrickor att falla?” Detta var en retorisk fråga. Svaret är JA, och det händer just nu när vi läser och skriver det här.
Kina förbereder sig för att USA:s imperium ska bryta samman
För närvarande har vi först och främst sett konsekvenserna av västvärldens egna dumheter. Men nu kommer Kina att gå från en tämligen tillbakadragen roll till en mer aktiv hållning. Kina vill helt enkelt plocka isär den västerländska alliansen, bit för bit.
Tidningen Global Times, som är språkrör för Kinas Kommunistiska Parti, skriver:
”Kina bör agera på olika sätt gentemot USA och dess allierade, samtidigt som man behandlar medlemmar i Five Eyes-alliansen (Australien, Kanada, Nya Zeeland Storbritannien och USA ö a) och andra västländer annorlunda. Tidigare lade Kina större vikt vid att upprätthålla förbindelserna med USA. I framtiden kommer vi att använda mer våra resurser på europeiska länder och åstadkomma en förändring i riktning mot den diplomatiska strategin.”
Artikeln har den talande titeln: Kina bör arbeta för att riva ner den USA-byggda ”Väst-muren”.
GT skriver vidare:
Till syvende och sist handlar det om egenintresse. Deras vasall-allierade vet slutresultatet: Snart, om inte omedelbart, kan ett blomstrande och ännu växande Kina ge dem större ekonomiska och kanske tekniska fördelar än ett döende, förfallet USA. Peking gör inte heller anspråk på internationell diktatur och hegemoni, utan föredrar samarbete som gagnar alla parter. Vid någon tidpunkt kan sådana positiva element börja upplösa det ideologiska, militaristiska och till och med rasistiska lim som har bundit samman det USA-dominerade imperiet i 75 år. Under dessa år har Washington aldrig gett upp försöket att splittra Folkrepubliken Kina. Peking kan vara redo att återgälda tjänsten.
I en situation där Nato som allians har gjort bort sig både inom organisationen och utanför den strävar Kina efter att hjälpa korthuset att falla. Det intressanta är att Kina också helt enkelt kan använda denna taktik gentemot USA genom att förvandla kilar till öppna sprickor i USA, till exempel genom att ge fördelar åt ”röda” stater.
Så skakig som USA:s ekonomi är, är det en bra idé att inte satsa mycket pengar på att inte någon stat kommer att låta sig frestas.
Det amerikanska supermaktsimperiet tog slut redan kl 02:30 den 20 mars 2003. Hur kan man då ange detta så exakt?!? Det var nämligen den exakta tiden för det amerikansk-brittiska illegala anfallskriget mot Irak, som sägs varit planerat till och med före de islamistiska anfallen mot Världshandelscentrens skyskrapor i New York och militärens byggnad i Washington.
Den neokonservativa världssynen och världsbilden har havererat, eftersom den byggdes upp av felaktiga filosofiska och ideologiska antaganden och premisser, som lett fram till en felaktig geopolitisk syn där det med någon slags historisk automatik alla länder alltid skall liksom i ”Historien är slut”-ideologi (enligt författaren Fukuyama) nå fram till det högsta amerikanska demokratiska systemstadiet, en slags falsk sociologi helt enkelt.
Då blir verkligheten detta systems fiende, och systemet behandlas också som vi sett i allt från aktionerna i Somalia 1992, Irak-Kuwait 1990-2011, Syrien från 2014 liksom dagens Afghanistan från 1979 – idéerna faller sönder. Och det är det som hänt. De amerikanska Förenta staterna har inte klarat av att hållas uppe mot de historiska och politiska grundlagarna och verklighetens tyngdkrafter. Imperiet börjar då sönderfalla och politikerna i detta system börjar då tro på sin egen propaganda något decennium framåt.
Det blir ekonomin som avgör Europas framtid och öde. Där står Europa mellan två val: att fortsätta styras och härskas av de alltmer blinddöva tankesmedjornas idéer från Washington eller att stärka den egna europeiska identiteten och bygga på en konstruktiv ekonomisk axel som går genom vår egen kontinent: den Euroasiatiska. Världens kraftfullaste och mäktigaste ekonomiska axel går idag mellan Europeiska Unionen och Folkrepubliken Kina – världens två överlägset största ekonomier.
Det kan naturligtvis inte Washington acceptera.
Vi ser Washingtons testballonger nu föras upp i skyn med bland andra de litauiska kraven att erkänna ön Taiwan och öppna handels- och representationskontor i Litauen för att försvaga den europeisk-kinesiska axeln och splittra Europa -en typisk amerikansk tävlingsgren. Plötsligt har Kina en massa problem som är fientliga: allt från Huawei till uigurernas islamistiska rörelser som inte liksom längre är ”terrorister” utan befrielsekämpar, precis som man förr höll den buddistiska teokrati-diktaturen högt överallt från Tibet i västvärlden.
Europa MÅSTE ta ansvar för sina egna politiska, utrikespolitiska och säkerhetspolitiska relationer och skapa dem i harmoni med kontinentens stabila grannar som Ryssland och Kina. Att dras in i en ny slags dragkamp på amerikanska sidan med kaos, politiskt sönderfall och ekonomisk ruin som länder om Ukraina drabbats av kan och får inte vara ett framtida alternativ för Europa och dess grannar som en helhet. Europa måste befrias från det amerikanska imperiala oket och bli helt fritt och självständigt.
Fallen Afghanistan, Syrien och Ukraina är redan överväldigande tillräckliga bevis.
Ett stort skifte är nog på gång även om det är för tidigt att spekulera i Afghanistans roll däri. Iran har i dagarna fått en ny regering som är avgjort mer östtillvänd. Irans avgående regering var mer västtillvänd än någon bland västledarna begrep. Då hade det varit av nöden att ingå kompromisser. Nu blir det kärvare framöver. Konservativ regering i Iran innebär troligen även mer folkvänlig, ett faktum som bara för en västpublik kan synas paradoxal.
Iran blir medlem av SCO, Shanghai-samarbetet, och Pakistans premiärminister Imran Khan har viftat med kalla handen mot USA:s önskemål om baser i landet. Vietnam har även sagt nej till medverkan i ett asiatiskt ”värdlandsavtal” som USA föreslagit, riktat mot Kina.
Klockorna klämtar, imperiet får dra hemåt och en ny samverkan tar vid.
Så är det naturligtvis. Alla länderna i denna Centralasiatiska och Sydasiatiska region, som till skillnad från många av dagens europeiska politiska generationer, förstår naturligtvis mycket väl och med klarsynthet vad det skulle innebära att dels hamna på fel sida om den kinesiska ekonomiska motorn (och behöva föra någon slags amerikansk kallakrigspolitik mot den) och denna asiatiska utveckling och dels därutöver vara tvingad att föra pro-amerikansk -och därmed anti-asiatisk- geopolitik som inte fört ett enda land på denna jord som drabbats av denna framåt på tre decennier.
De här asiatiska länderna är självklart inte alls intresserade av några nya destruktiva amerikanska äventyr och med något slags nytt Kallt Krig version 2.0 i Asien, där man bara kan förlora med dessa obildade och ytterst destruktiva amerikanska politiskt-militära doktrinerna i sina länder. De skulle ju dessutom få stå för kosingen själva -amerikanerna har ju inte råd att bekosta dessa länders statsbudgetar och militära upprustning som skulle behöva riktas just mot Kina. Det är ju helt uteslutet.
Det kommer tyvärr att ta tid hos oss innan själva Europa som helhet kommer till denna mogna politiska asiatiska insikt. Det är fullt möjligt att USA idag kommer att försöka sig på att mobilisera mer anti-kinesiska kampanjer och anti-euroasiatisk politik i framför allt östra Europa – i västra Europa i länder som Tyskland och Frankrike i EU:s gamla hjärtland börjar mer och mer inse det president Macron sade ovälkommet för något år sedan att ”Nato är hjärndött” -och så torde väl diagnosen vara än mera idag efter att amerikanerna kastats ut ur Central- och Sydasien. Det går helt enkelt inte längre att bygga produktiv fruktbar säkerhets- och utrikespolitik i vare sig Asien eller Europa med ett land som de amerikanska Förenta Staterna i vår tid. Denna epok är över.
Vi ser framtiden formas, och det är sannerligen inte de brittiska och amerikanska imperiernas flaggor som hissas i Asien, där den anglo-amerikanska epoken tagit slut. Det är de alldeles för kloka för.
Väntar ivrigt på första skottet som annonserar inbördeskriget som kommer att slita US of Aipac itu för gott. Popcorn, läskedryck och livesändningar från jänkarnas land kommer att definitivt minska tristessen …
Och vad ska hända efter imperiets förnedring då?
Läs mer här: http://thesaker.is/here-comes-china-afghanistan-7-deadly-sins-space-common-prosperity/
Och nu börjar amerikaner kräva att huvuden måste rulla för ”debaklet” i Afghanistan. Väldig bra nyheter detta. Bäddar bra för det inbördeskrig som komma skall i United States of Aipac
https://www.rt.com/op-ed/533402-afghanistan-accountability-failure-war/
Fast lär sig någonsin det amerikanska politiska systemet av sina ständiga utrikespolitiska misstag och kollapser i diverse länder? Vilka militära och politiska huvuden rullade egentligen efter Vietnam-kriget? Ställdes några politiker någonsin inför domstol och dömdes för folkmord och krigsbrott. Svaret är nog klart nej. Gamle president Truman hade ju den synnerligen goda smaken att helt enkelt sparka generalen McArthur mitt under Koreakriget då presidenten fått nog av dennes äventyrliga uttalanden och planer med massiva kärnvapenanfall mitt i ett litet land som Korea. Men det är nog det gyllene undantaget som bekräftar regeln. Presidenten Eisenhower överraskade en hel värld med sitt avskedstal där han varnade för det egna militär-industriella komplexet -tyvärr kan vi inte vänta oss den typen av självständigt tänkande politiker i Washington idag. Nu slår det tillbaka mot den amerikanska politiken själv, och amerikanernas politik i världen marginaliseras ständigt idag. Ett annat lands ledning som idag sätter sin tillit till det amerikanska ”skyddet” och lojaliteten lever nog tyvärr i fel tankevärld. Amerikanska politiken lever ju idag i två ofta helt skilda världar: verkligheten och propagandan (som man själv tror på), och man väljer sällan verkligheten numera. Det räcker inte att skickliga demagoger och pratpresidenter som Obama erhåller Nobels fredspris -till sin egen stora förvåning- efter nio månader på posten som väl mest baserades på hans egna tal (Obama lär vara den president som beordrat mest dödsbringande drönaranfall runtom i världen). Även Nobelkommittén trodde och levde delvis i den amerikanska propagandans världsbild, och även de blev dragna vid näsan.
I en intervju i Fox News säger USA:s militäre ÖB general M Mulley ””Jag vet inte om talibanerna kommer att kunna befästa makten och bilda en regering.”
”Jag tror att det finns åtminstone en mycket god sannolikhet för ett bredare inbördeskrig, och det i sin tur kommer att leda till förhållanden som faktiskt kan leda till en rekonstitution av al-Qaida eller tillväxt av ISIS eller andra myriader av terrorgrupper.”
”Vi måste upprätta några nätverk för mänskliga rättigheter. ”Och sedan när möjligheter uppstår måste vi fortsätta att utföra bombningar om det finns ett hot mot USA.” Fox News
Så USA jobbar med mänskliga rättigheter och omänskliga bombangrepp på samma tallrik. Surprise?
Man kan ju undra om inte de amerikanska Förenta staterna som alltid är så mån om sina ”allierade och partners” som det heter numera – varför man inte satsar mer på demokratiserings- och kvinnoprojekt i sina nära allierade och partners: Saudiarabien och Pakistan där kvinnorna levt med dessa hårdföra reaktionära islamistiska principer under HELA den tid de stått nära etablissemangen i Washington.
Det kan Washington nämligen vare sig förklara eller ha vilja att åtgärda. Det är ju det som är regionens tragedi – det råder principiellt alltid olika måttstockar på vilka som skall ha denna Washington-frihet och vilka som skall få den införd medelst vapenmakt och annan politisk brutalitet.
Låt Washington bevisa sin trohet gentemot sina egna demokratiska och mer feministiska principer och låt det berömda National Endowment of Democracy och det alltid lika lojala The Atlantic Council slå på stora krigstrumman i Pakistan och ordna demonstrationer i Riyadh så får vi väl se hur det går. En gissning – någon?