USA:s sanktioner mot Ryssland saknar motstycke – Varför upphör de inte?

Genom att angripa Ryssland med aldrig tidigare skådad ekonomisk krigföring har väst hjälpt Ryssland att utvecklas.

Av Tarik Cyril Amar, en historiker från Tyskland som arbetar vid Koç University, Istanbul, om Ryssland, Ukraina och Östeuropa, historien om andra världskriget, det kulturella kalla kriget och minnespolitiken

Källa: RT, den 4 april 2025

Ännu en Trump-bävning har skakat världen. I sitt försök att, i huvudsak, göra Amerika stort igen genom att eliminera dess handelsunderskott och återindustrialisera det till, med hans egna ord, ”ett helt annat land”, har USA:s president Donald Trump lanserat en global tullkampanj som har chockat världen genom att vara ännu hårdare än väntat.

Dess detaljer är invecklade – involverar nästan skolastiska debatter om innebörden av termen ”ömsesidig” såväl som bisarr matematik för att beräkna tullarna – och dess inverkan är ojämn, men dess kärna är enkel: USA ökar kraftigt, ofta massivt, tullarna på import från nästan alla andra länder i världen. Det stör därigenom den internationella ekonomiska ordningen som den för närvarande ser ut och ger ett hårt bidrag till att vrida den från döende globalisering till en framväxande tidsålder av protektionism och geopolitiskt omdirigerade handelsflöden.

Rent praktiskt, om Trumps policy implementeras som aviserat, kommer den genomsnittliga tullen som importörer kommer att behöva betala – stiga från uppskattningsvis 2,5 procent till 25 procent – ​​högre än någonsin tidigare sedan första världskriget. Individuella exempel på massiva nya tullar inkluderar               .

Allt ovanstående betyder att Washington har infört tullar ännu högre än under den extremt spända och dystra perioden mellan den stora depressionen och andra världskriget. Som chefsekonomen för en storbank lakoniskt har påpekat är 1930-talet tillbaka. Välkommen till din framtid: det kan mycket väl vara en begagnad mardröm från ett mycket mörkt förflutet.

De omedelbara konsekvenserna av den stora tullkuppen har varit dramatiska: Trump tillkännagav sina nya tullar onsdagen den 2 april. USA:s ”aktier, olja och dollar föll” omedelbart, inklusive flaggskeppsföretag som Apple, Amazon, Meta och Nike. På det hela taget fick de amerikanska marknaderna sin värsta nedgång sedan 2020. Bokstavligen utplånades biljoner nästan snabbare än du kan vända på din MAGA-keps.

Naturligtvis spred sig nedgången också över världen, vilket återspeglades av aktiemarknaderna i Kanada, Tyskland, Japan, Storbritannien och Kina (men mindre där än på andra håll). Och detta i en tid då USA:s makroekonomiska data var bättre än för många andra västländer.

Mainstreampolitiker, journalister, experter, bankirer och affärsmän har letat efter ord för att uttrycka sin förvirring, rädsla och frustration: ”ekonomisk okunnighet” och ”nonsens” (Washington Post), ”förödelse” (The Economist), ”max pessimism” (New York Times). Och även om man inkluderar de marginaliserade rösterna från dem som ställer sig på Trumps sida, är alla överens om att något betydelsefullt har hänt, från den ärkekonservativa tyska tidningen Die Welt – en ny ”ekonomisk era” – till den allt annat än konventionelle ryske filosofen Aleksandr Dugin. En fast övertygad om en ”Trump-revolution” – som troligen kommer att bli mycket besviken – tycker att tullpressen är ”etiskt fantastisk och moraliskt exceptionell.”

Inget av ovanstående är kritik (även om jag skulle ha gott om det också för Trump och hans team: till exempel att de redan matchar den tidigare presidenten Joe Biden i korruption och våld genom att vara delaktiga i  det israeliska folkmordet på palestinierna). Men där är Washington, naturligtvis, bara en del av ett ännu större misslyckande: Som skarpa observatörer har noterat är västvärlden nu splittrad i fråga om tullar och enade i att stödja folkmord.

Men är det verkligen hela världen som skakar i det stora Trumptullbävningen? Nej, inte riktigt, och undantagen är talande: Ryssland, såväl som Vitryssland, Kuba och Nordkorea. Det gör Ryssland till den enda spelaren i den högsta högsta ligan som Trumpisterna har befriat från sin tullattack, även om Moskva hursomhelst ändå övervakar dess internationella inverkan och förbereder sig för att minimera de indirekta effekterna.

Den officiella amerikanska anledningen till detta undantag är att på grund av de massiva västerländska sanktioner som redan är på plats mot Moskva, skulle det vara dumt att ta ut nya tullar på den oerhört lilla import från Ryssland som finns kvar. Med Vita husets pressekreterare Karoline Leavitts ord, utesluter de nuvarande sanktionerna redan all meningsfull handel. Dmitry Peskov, talesman för den ryska administrationen, instämde. Det finns helt enkelt ingen ”påtaglig” handel att angripa vid denna tidpunkt.

Sant nog, låter vettigt. Men bara så långt det går, och det är inte alls långt. I verkligheten finns det en mycket mer intressant historia här. Men för att märka det måste vi zooma ut. När vi väl gör det blir fallet med Ryssland utomordentligt lärorikt.

Tänk på att Trumps nya offensiv i praktiken är en form av ekonomisk krigföring, vare sig den är ensidig eller inte. Oberoende av, det vill säga, om andra länder ger igen – som Kina redan har börjat göra och som fler snart kommer att göra – eller ligger lågt av rädsla för att varje motstånd kommer att göra USA:s aggression ännu värre, som USA:s finansminister Scott Bessent hotar med i sann gangsterstil. Chefen har precis krossat din knäskål med en snickarhammare och det kan kännas dåligt, men gör honom inte riktigt arg genom att försöka slå tillbaka, annars sätter han ditt huvud i en skruvstäd.

Ändå har Ryssland redan ställts inför den enskilt mest omfattande, envisa och våldsamma ekonomiska krigsattacken som någonsin utförts av stater som inte officiellt är i krig i modern historia, och inte bara från USA utan från det kollektiva väst som helhet.

Som Rysslands president Vladimir Putin nyligen berättade vid ett möte med den ryska unionen för industrimän och entreprenörer i ett viktigt tal, som i hög grad underrapporterats i västerländsk mainstreammedia, finns det nu ”28 595 sanktioner mot individer och juridiska personer.” Det är ett antal som avsevärt överstiger ”alla sanktioner som någonsin införts mot alla andra nationer tillsammans.” Till och med en CNN-journalist erkände i en nyligen gjord intervju med Kirill Dmitriev, chefen för Rysslands direktinvesteringsfond, att omfattningen av sanktionerna mot Ryssland har ”ingen föregångare”.

Och ändå har Ryssland överlevt detta angrepp, uttryckligen inriktat på dess ekonomiska förödelse, politiska sönderfall och geopolitiska degradering. Istället för att falla sönder under tyngden av vad Putin har erkänt – med säkerligen medvetet underdrift – som ”allvarliga utmaningar”, har Ryssland gjort bra ifrån sig på ett sätt som har förvånat många internationella observatörer och gjort dess fiender i väst besvikna.

Faktum är att, för att bara ta en indikator, 2024 hade Ryssland en av de mest dynamiskt växande ekonomierna i G20. Detta resultat producerades av både ryska företag och staten. Den senare har tillämpat en hel uppsättning instrument inklusive kapitalkontroll, utökade utgifter, avsiktlig importsubstitution och politik för att omorientera handeln. I kombination med effekten av själva sanktionerna har deras resultat blivit vad en analytiker har kallat ett ”seismiskt nytt skifte i globala handelsflöden”, mycket av det till Rysslands fördel.

Moskvas systematiska svar på denna utmaning har spelat en nyckelroll för att åstadkomma detta resultat. Ta ett jämförelsevis litet exempel: ett samtal nyligen mellan Putin och chefen för det ryska exportcentret (REC), Veronika Nikishina. REC är en statlig myndighet som främjar rysk icke-varuexport. Tänk på att det etablerades 2015 och att 2014 var året då Ukrainakrisen eskalerade med en västerländsk regimförändringsoperation i Kiev, samt sanktioner som syftade till att straffa Ryssland för att ha motstått massiva västerländska övergrepp.

Det är alltså uppenbart att REC är en återspegling av ett strategiskt politiskt val som vissa västerländska observatörer fortfarande underskattar. Moskvas reaktion på västvärldens massiva och ständigt eskalerande ekonomiska krigsattack har inte varit att förlita sig enbart på att hitta sätt att få sina råvaror och råvaror till internationella marknader och köpare. I stället har det lagts en medveten betoning på att stärka icke-råvaror. Faktum är att 2018 inkluderade ett viktigt presidentdekret om nationella prioriterade mål ”skapandet av en högproduktiv exportorienterad sektor.” Nu rapporterar Nikishina att 85 procent av Rysslands icke-varuexport går till ”vänliga länder”.

Rysslands motståndskraft var budskapet som Dmitriev hade till CNN:s publik också. På frågan om Moskva i huvudsak ber om en minskning av sanktionerna i de pågående normaliseringssamtalen med Trump-administrationen, sa chefen för Rysslands utländska direktinvesteringsbyrå ”absolut inte.” Låt det sjunka in. På samma sätt säger talesmannen för det ryska presidentskapet, Dmitrij Peskov att frågan om sanktioner inte kommer att störa förhandlingarna med Washington.

Det är sant att förhandlingar mellan vuxna är komplexa och konfidentiella processer, och allt behöver inte delas med allmänheten. Det är också sant att Moskva har ett intresse av att visa likgiltighet mot sanktioner, särskilt eftersom Washington inte kan släppa den dåliga vanan att då och då hota ännu fler av dem. Slutligen är det mycket svårt att se varför Moskva inte skulle välkomna ett borttagande av sanktioner om det skulle ske på villkor som det finner acceptabla och användbara – för Ryssland, alltså.

Men nyckelpunkten är Moskvas budskap om att det inte kan utpressas, varken genom att införa eller häva sanktioner. Under samma tal inför Ryska unionen av industrimän och entreprenörer som nämnts ovan, skissade Putin Moskvas nuvarande position. Och det är allt annat än naivt, mjukt eller följsamt.

”Sanktioner,” påminde Putin sin publik med entreprenörer, ”är varken tillfälliga eller riktade åtgärder.” Istället ”utgör de en mekanism för systemiskt, strategiskt tryck mot vår nation. Oavsett global utveckling eller förändringar i den internationella ordningen kommer våra konkurrenter ständigt att försöka begränsa Ryssland och minska dess ekonomiska och tekniska kapacitet.” Med andra ord: Låt dig inte luras, västerländska sanktioner kommer inte bara att försvinna, även om Ukrainakriget tar slut.

Ännu värre, de kan mycket väl fortsätta att eskalera, eftersom, enligt Putin, nu ”de så kallade västerländska eliterna […] rutinmässigt hotar Ryssland med nya sanktioner” och lanserar helt nya paket av dem oupphörligt.

Notera att Putin utfärdade denna varning mot sprudlande förväntningar en månad efter samtalen mellan Ryssland och USA i Riyadh, det vill säga långt efter att processen med att förhandla om en normalisering av relationerna med Washington hade börjat offentligt.

Det är uppenbart att den ryska ledningen inte ser någon anledning till varför bättre eller åtminstone mer rationella relationer med USA skulle kräva att man vädjar om lättnader för sanktioner. Det är faktiskt tvärtom. Moskva är redo att utforska och driva denna normaliseringspolitik, samtidigt som de förblir resolut realistiska om vad man kan förvänta sig med avseende på västerländsk ekonomisk krigföring.

Och där har du det. I flera år innan Trump 2.0 startade det nya tullkorståget som nu skrämmer alla, har ett av världens viktigaste länder bevisat att ännu mycket värre ekonomisk krigföring kan motstås. Det kan till och med bli, återigen med Putins ord, en ”katalysator för positiva strukturella förändringar” i en ”ekonomi, inklusive i de finansiella [och] tekniska sfärerna [liksom] på många andra nyckelområden.”

Trumps senaste attack mot världen är med andra ord djupt ironisk. Medan den amerikanske presidenten strävar efter att i huvudsak inleda en politik för att återuppbygga USA:s verkliga – industri- och tillverkningsekonomi – kommer hans oförskämda ruinera-din-granne-metoder sannolikt att påskynda den process där andra länders ekonomier lär sig att lösgöras från USA och att lita mer på varandra.

Vad som än händer i USA, kommer Trumps egen nedgradering av USA:s position i det internationella systemet för handel, försörjningskedjor och – mot hans förväntningar – även investeringar och finanser, också att vara en katalysator för en värld av både politisk multipolaritet och distinkta ekonomiska zoner, om inte block. Och det kan i sin tur mycket väl vara ett nödvändigt steg för att begrava västerländsk dominans för gott.

Det här är något som inte började med Trump. Dess grundorsak är USA:s nedgång, som han så desperat och grovt försöker stoppa, och uppkomsten av andra, icke-västerländska makter. Trumps tullpolitik kommer säkerligen att vara dålig för det som finns kvar av ”globalisering”, den ekonomiska motsvarigheten till den ökända ”regelbaserade ordningen”, det vill säga att alltid blanda leken till förmån för västerländsk makt och vinster.

Men det är just därför det kan komma att gynna världen, det vill säga hela – eller åtminstone den stora majoriteten – av mänskligheten.