USAs senaste drag i Syrien avslöjar imperialismens mål

Denna artikel ”Latest US Moves in Syria Reveal True Objectives of Imperialism” har publicerats i New Eastern Outlook 21 november. Den har skrivits av den australiensiska geopolitikern och jurister James O´Neill, som berikat bloggen med flera artiklar.

Artikeln har översatts av en tjej i Njurundatrakten.

USAs senaste drag i Syrien avslöjar imperialismens egentliga mål

För ca två veckor sedan tillkännagav USAs president Donald Trump ett vagt åtagande att mer eller mindre dra tillbaka amerikanska trupper från Syrien. Liksom med många av Trumps uttalanden måste detta tas med stor försiktighet. Vad han säger och vad han gör, eller kanske snarare vad han tillåts göra, stämmer ofta inte överens.

Detta visade sig vara fallet ännu en gång. ”Tillbakadragandet” tycks inskränka sig till förflyttningen av några USA-trupper från en liten del av norra Syrien nära den turkiska gränsen. I förvirringen och motsägelserna i Trumps tillkännagivanden fanns dock ett antal viktiga frågor som nästan helt negligerats av västmedia.

Det är inget nytt. De västmedia har alltid varit begränsade i sina diskussioner om kriget i Syrien. Detta har varit särskilt tydligt när det gäller rapporteringen om de så kallade ”Vita hjälmarna”, obestridligen en terroristgrupp under ledning av en brittisk ”före detta” militärofficer, James Le Mesurier, vars död nyligen som påstås vara självmord, orsakade tillfälligt en del rapportering om den Vita hjälmarnas existens och handlingar men aldrig till att exakt beskriva deras verkliga roll som en del av Västs propagandamaskin mot Assad.

Mesuriers frånfälle och den rapportering den kortvarigt gav upphov till tenderade emellertid att dölja två mycket viktigare, men ändå av Västs bolagsmedia ständigt försummade, aspekter på kriget som förs i Syrien. Som jag ser det fanns det två relaterade händelser som båda har sitt ursprung i den fysiska invasionen av Syrien 2015 av USA och dess allierade Storbritannien, Frankrike och Australien.

Naturligtvis började försöken att undergräva Assad-regeringen mycket tidigare än så, men det ligger utanför ramen för de påpekanden som jag vill göra här. Det är dessa påpekanden som nästan fullständigt saknas i den västmedias rapportering om det syriska kriget.

Det första är juridiskt. Det ironiska med att behöva ta upp denna fråga är naturligtvis att västmakterna, och i synnerhet regeringarna i USA, Storbritannien och Australien, alltid är snabba med att besjunga de påstådda dygderna i det de gladeligen beskriver som ”regelbaserad internationell ordning” eller något i den stilen. I detta kräver de monopol på dygd med avseende på internationell rätt, mot deras fienders för dagen.

Kina, Ryssland, Syrien och Iran är de aktuella angreppsobjekten och sägs särskilt sakna ovannämnda dygder. Den relevanta internationella rätten är faktiskt relativt enkel och har funnits i över hundra år. Den manifesteras för närvarande i FN-stadgan. Huvudprincipen för ett lands rätt till militära aktioner mot ett annat land är att den är starkt begränsad, förutom i ett litet antal specifika situationer.

För det första kan ett land använda militärt våld mot ett annat land i självförsvar, dvs om land A attackeras av land B. Det är uppenbart att Syrien inte har och sannolikt aldrig kommer att attackera USA.

För det andra kan FNs säkerhetsråd godkänna användningen av våld från land A mot land B. Dessa situationer är historiskt sällsynta och FNs Säkerhetsråd har aldrig godkänt någon militär åtgärd av USA mot Syrien, och inte heller vad gäller praktiskt taget något av de 70-tal länder som USA har genomfört militära operationer mot sedan 1945.

Att frånvaron av godkännande från FN inte har avskräckt USA från sitt internationellt olagliga beteende under mer än sju decennier är naturligtvis en helt annan historia i sig.

Det var därför knappast någon överraskning att USA, Storbritannien, Frankrike och Australien anföll Syrien 2015. Att Australiens regering ljög om beslutet vid den tiden var knappast heller någon överraskning.

Syrien, å sin sida, sökte hjälp från Iran, Ryssland och Hizbollah i Libanon, vilket de lagligen hade rätt att göra och som utan tvekan räddade den syriska regeringen från att störtas och ersättas med en regim som överensstämmer med USAs och Israels ambitioner i regionen.

* Israels pågående och helt olagliga bombning av syriska mål är ett annat enormt ämne som västmedia föredrar att ignorera.

Med det uppenbara nederlaget för de väststödda jihadistgrupper som strider mot den syriska regeringen, borde USAs senaste taktik inte ha kommit som någon överraskning. I stället för Trumps falska påstående om ”tillbakadragande” av USA-trupper från Syrien, har de i själva verket befäst sitt grepp om Syriens oljeproducerande region i landets norra del.

Vad som inte heller alls överraskade var Trumps skamlösa hot om användning av våld mot alla försök att ta tillbaka de syriska oljefält som tidigare kontrollerats av jihadistgrupperna. ”Vem som helst” inkluderar uppenbarligen de styrkor som är lojala med den syriska regeringen.

Ett sådant drag från USA var inte precis någon överraskning. Kontroll i en eller annan form över Mellanösterns oljeresurser är sedan länge USA-politik, och deras oförmåga att t.ex. kontrollera Iran är en av de viktigaste faktorerna att beakta när man tolkar USAs politik i regionen ända sedan de och britterna störtade Mossadeghs regering 1953.

Det skamlösa hotet om militärt våld mot vem som än försöker ta kontroll över de syriska oljefälten var ovanligt öppet. Att hotet om våld uppenbarligen även avsåg den syriska regeringen var knappast någon överraskning för observatörer av USAs agerande i regionen.

Lika lite överraskande var detta skamlöst olagliga hot, att en nation som olagligen ockuperar en annan nations territorium och vitala resurser skulle kunna använda dödligt våld för att fortsätta neka de rättmätiga ägarna deras legitima rätt till sina egna resurser.

Det var inte heller överraskande att västerländska media fullständigt ignorerade den skamlösa olagligheten i USAs agerande.

Man ska komma ihåg USAs agerande i Syrien under de senaste veckorna nästa gång man hör eller läser anklagelser från USA och dess tama anhängare om vikten av att ”upprätthålla rättsstaten”.

Detta är uppenbarligen ett egennyttigt argument och den påstådda policyn bör behandlas som det förtjänar. Det är inget fel på principen. Den enorma och varierande utvecklingen i många länder i Asien vad gäller ekonomi, handel och investeringsstruktur visar tydligt att det finns alternativa modeller tillgängliga.

I vissa av Västs huvudstäder har man ännu inte insett att USAs och dess allierades agerande i Mellanöstern otvetydigt visar att budskapet om en föränderlig världsordning kräver en ändring av deras beteende.