Utmaningarna i och möjligheterna med den växande nya världsordningen – ”A New World Order”

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel av James O’Neill som nyss optmistisk skrev om Afghanistan.

Denna artikel 19 juni Utmaningarna i och möjligheterna med den växande nya världsordningen – ”A New World Order” i New Eastern Outlook av den australiensiske geopolitiske analytikern och juristen James O´Neill här har vänligen översatts av C. Tusen tack!

Tipset på artikeln kommer från Martin ”down under”, där också James finns.

Utmaningarna och möjligheterna med den växande nya världsordningen, A New World Order

En av de många svårigheterna med att tolka president Donald Trumps uttalanden, är att bestämma i vilken kategori man ska placera hans många yttranden (och än fler förekommande tweets).

Är det ännu en spektakulär bubbla som liknar hans åsikter om botemedel mot COVID-19 som skulle ha tagit livet av, snarare än botat, dem som följde hans råd? Har det senaste uttalandet gjorts med tanke på hans omval nu i november, ett slit och släng- påstående färdigt att kasseras när det hindret har passerats?

Svaret på den frågan hittar man kanske bäst genom att titta på hans meritlista från de senaste tre och ett halvt åren. Det har gjorts många uttalanden på det utrikespolitiska området, men försvinnande små landvinningar har följt i deras spår. Det omtalade kärnavtalet med Nordkorea är ett av de senaste som har lagts åt sidan när Nordkoreas president Kim tillkännager ett återupptagande av kärnvapenprov.

Kims citerade anledning var den totala avsaknaden av konkreta åtgärder från USA för att lösa flera olösta frågor. Kim noterade, med visst berättigande, att Trumps förhandlingsteknik var att kräva eftergifter från nordkoreanerna som måste uppfyllas innan USA skulle vidta några steg, som att minska antalet trupper i Sydkorea, eller upphöra med sin ekonomiska krigföring mot Nordkorea.

Det är en väletablerad sanning att vad en person gör, visar mycket bättre än vad hen säger om hur personen kommer att handla i framtiden. Sedan han blev president har Trump dragit sig ur, eller meddelat att USA tänker dra sig ur, ett stort antal stora avtal. Dessa omfattade, i en inte alls uttömmande lista, kärnvapenavtalet med Iran som förhandlats fram med FN:s andra medlemmar i säkerhetsrådet plus Tyskland och Europeiska unionen; Världspostföreningen UPU; Klimatavtalet i Paris; Partnerskapet för Stillahavsområdet; Unesco; FN.s råd för mänskliga rättigheter.

Vad dessa drag än kan innebära betyder de inte att de är mått och steg som har åtagits av ett land för att lösa internationella problem i ett multinationellt format. Med tanke på denna meritlista under de senaste 3 + åren finns det ingen grund för att tro att de är tillfälliga åtgärder som endast har syftat till att förbättra Trumps utsikter till omval. Snarare har attityden varit, ”så länge ni gör vad vi vill, kommer vi att stanna kvar.”

Med tanke på att det saknas allvarligt motstånd mot dessa åtgärder i den amerikanska senaten, eller hos hans förmodade motkandidat Joe Biden i presidentvalet, är det förmodligen riskfritt att anta att dessa åtgärder återspeglar en bredare amerikansk inställning till multilaterala förbindelser. Det vill säga ”så länge ni gör vad vi vill, kommer vi att stanna kvar” i en viss organisation.

Reaktionen mot ogynnsamma beslut i internationella organ går dock längre än så. Internationella brottmålsdomstolen (ICC, som USA inte tillhör) meddelade nyligen att man återupptar sin utredning om krigsförbrytelser som begåtts av USA (och dess allierade) i Afghanistan. Man skulle kunna hävda att detta borde ha skett för länge sedan, med tanke på att dessa påstådda brott har varit en beståndsdel i den mer än 18 år långa krigföring som utförts i landet. Detta innan man ens börjar fundera över de uppenbara lögner som den ursprungliga invasionen baserades på.

Trumps reaktion på ICC:s tillkännagivande var att hota både organisationen och dess utredande personal, vilket innebar ett militärt svar, om de hade fräckheten att åtala amerikaner för krigsförbrytelser.

Det verkar som att de principer som fastställdes mot krigsförbrytelser i Nürnberg och Tokyo, inte är mer än ett historiskt misstag, när till och med utredningen av vad som i själva verket är väldokumenterade brott framkallar ett sådant laglöst och våldsamt svar.

Det är i detta sammanhang som man måste titta på Trumps plötsliga entusiasm för ett avtal om vapenkontroll med Ryssland. Det är detta ämne som ska diskuteras på det kommande mötet mellan Förenta staterna och de ryska företrädarna vid ett möte den 22 juni 2020 i Wien.

Det finns ett antal olika sätt att tolka Förenta staternas plötsliga entusiasm för ett avtal med Ryssland. Det första och mest uppenbara är att USA har insett att den moderna ryska arsenalen, som delvis beskrevs i president Putins tal till det ryska parlamentet i mars 2018, är vida överlägsen allt i USA:s arsenal och att klyftan sannolikt inte kommer att minska, inte ens inom överskådlig framtid.

Den ryska (men i USA bosatte) författaren och militäranalytikern Andre Martyanov är särskilt skarp i sin kritik på denna punkt, både i sina böcker och i alla inlägg på hemsidan.

Även om det möjligen är en del av Trumps intention är detta långt ifrån hela förklaringen. Man behöver bara se på Förenta staternas fortsatta roll i Ukraina, för att inte tala om den farsartade rättegången mot de fyra påstådda gärningsmännen till nedskjutningen av MH 17 (tre ryssar och en ukrainare) för att kunna bedöma USA:s uppriktighet.

Mycket troligare är att Trumps motiv är använda mötet som en del i en mycket bredare kampanj, för att försöka störa det spirande partnerskapet mellan Ryssland och Kina, som går från klarhet till klarhet. Trump vill ha ett nytt avtal om kärnvapen som inkluderar Kina, men han är tyst om de andra kärnvapenmakterna (Storbritannien, Indien, Frankrike, Pakistan och Israel) som alla har samma antal kärnvapen eller fler än Kina.

Kina har för länge sedan passerat USA som världens största ekonomi uttryckt i köpkraftsstandard. Det har bildat en nära och växande relation med Ryssland, inte bara i det enorma Belt and Road Initiative (med för närvarande fler än 150 länder) utan i en rad andra organisationer som Shanghai Corporation Organisation och ASEAN (Association Of Southeast Asian Nations) som presenterar en radikalt annorlunda modell för ekonomiskt samarbete och utveckling, än den exploaterande västerländska modell som har dominerat under de senaste 300 åren.

Detta hot mot USA:s självdefinierade roll som världens dominerande makt startade inte under Trumps presidentskap, och USA:s reaktion på det kommer inte att upphöra i och med att hans presidentskap upphör, varken i slutet av detta år eller om fyra år. Om Biden vinner i november, kan vi befrias från ändlösa tweets och ett bombastiskt beteende, men det skulle vara naivt att förvänta sig någon betydande förändring i USA: s utrikespolitik.

Däri ligger den största faran för världsfreden. De sannolika tendenser som följer i framtiden på Kinas ökande makt och dess förbindelser med Ryssland, har nyligen analyserats av den framstående ryska akademikern Sergej Karaganov. Hans analys av utvecklingen av relationen mellan Kina och Ryssland och dess geopolitiska konsekvenser publicerades nyligen i en italiensk nyhetskanal och har förtjänstfullt sammanfattats på engelska av Pepe Escobar i artikeln ”Russia Aiming to Realise Greater Eurasian Dream “.

Karaganov hävdar att Rysslands växande relation med Kina utgör en helt ny alliansfri rörelse centrerad på den större eurasiska landmassan. Till skillnad från de brittiska och senare amerikanska modeller som var beroende av invasion, ockupation och exploatering av naturresurserna i de erövrade nationerna, är den nya eurasiska modellen mycket mer benägen att erkänna de deltagande nationernas individuella rättigheter och ambitioner och föra en politik till ömsesidig nytta.

Detta ses enbart som ett hot mot Förenta staterna och den modell som de försöker påtvinga världen. Trumps senaste åtbörder mot Ryssland måste tolkas i det ljuset. Förenta staterna har inget genuint intresse av vare sig Rysslands eller Kinas välfärd och välstånd. Snarare existerar de som pjäser att användas i USA:s version av världen som ett schackbräde, pjäser att manipuleras i försöken att upprätthålla den gamla modellen av västs, och i synnerhet, USA:s av dominans .

Oviljan hos ett växande antal europeiska länder att ansluta sig till den versionen blir mer uppenbar för varje dag. Däri ligger utmaningen, utsikterna till en bättre framtid för de länder som ansluter sig til centrumet i öster, och det största hotet från ett desperat Förenta staterna ovilligt att erkänna att dess dagar av dominans snabbt håller på att försvinna.

Som den indiska kommentatorn M.K. Bhadrakumar säger: ”Trumps retorik mot ICC avslöjar hyckleriet i amerikansk politik, som babblar om en internationell ordning som grundar sig på regler, samtidigt som USA agerar ostraffat närhelst de vill, av geopolitiska skäl.” Han nämner exempel och drar sedan slutsatsen att ”Amerika under Trump har nu blivit den skurkaktiga elefanten i det internationella rummet.” Det är, med avseende på det, en perfekt summering av var vi befinner oss för närvarande.