Det finns olika uppfattningar om vad socialism är och hur man ska hantera klimatfrågan. Jag diskuterar detta i Klimatkatastrofen rycker närmare. Är demokratisk socialism räddningen för klimatet och mycket annat?. Se även artiklar under ”Relaterat.” Den här artikeln har anlänt översatt av Catarina Östlund och har publicerats i brittiska socialistiska tidningen Morningstar: Ekosocialism innebär att organisera arbetare
Vad innebär ekosocialism för klimatet?
Känslan av att ”vi alla måste agera nu” är en förståelig reaktion på det allt allvarligare nödläget när det gäller miljön– men vänstern måste inse att inte alla kan klara klimatkatastrofen: bara arbetarklassen har den makt som krävs för att rädda världen, menar Matt Hollinshead är marxist och fackligt organiserad i Acorn* i Bristol
*Acorn: “En massorgansation för arbetarklassen, ett nätverk av låginkomsttagare som organiserar sig för att “vinna den makt och representation som vi har rätt till” eftersom “det ekonomiska och politiska upplägget i vårt land inte är till för oss…”(Ur “About Acorn”)
Den växande miljörörelsen nöjer sig med att attackera ”systemet” och att till och med gå så långt som att identifiera kapitalismen som själva problemet – men man undviker fortfarande att formulera att det är klasskamp som ska utkämpas mellan verkliga kapitalister och verkliga grupper av arbetare.
I kölvattnet av IPCC:s rapport – som sa det som de flesta av oss redan vet, att det mänskliga inflytandet otvetydigt har värmt upp planeten och att vi inte längre kan förhindra den, bara mildra omfattningen och dess konsekvenser – har många krävt omedelbara åtgärder – även om få människor verkar på det klara med vad som bör göras eller av vem.
I huvudsak har vänstern och Labourpartiet traditionellt lånat sina repliker i kampen mot klimatkatastrofen från miljörörelsens medelklass och gröna NGO:s, men tack och lov verkar detta förändras. I en artikel påstod nyligen Coventrys parlamentsledamot Zara Sultana * till och med att den kritiska frågan om klimatförändringar inte längre är att politiker och multinationella företag förnekar att världen värms upp, utan att de vägrar att acceptera att problemet är politiskt – de vill att det ska vara en fråga om individuella val. I stället hävdar Sultana med all rätt, att det i grunden är en klassfråga.
* (Zara Sultana parlamentsledamot, Labour, 23 år gammal, hon stöttade Jeremy Corbyn ö a)
Att relativt vanliga personer kan identifiera problemet som klasspolitiskt är på många sätt ett stort steg framåt, särskilt i jämförelse med Extinction Rebellions performativa radikalism, som vill, på “allas vägnar” stå vid sidan om politiken och tvinga kapitalister och staten att ”agera nu!” och ”säga sanningen!”
När vi jämför de flesta människors koldioxidavtryck med industrins eller det militärindustriella komplexets, är människor i allmänhet uppenbarligen inte ansvariga för den pågående ekologiska katastrofen, utan det är snarare det ekonomiska system de lever i – kapitalismens otvetydiga strävan att kapital måste ackumuleras.
Så länge det finns vinster att hämta från fossila bränslen etc., tvingar marknaden kapitalisten att ta hem den vinsten.
Ekologiskt sammanbrott kan därför inte lösas av marknaden. Sultana är otroligt klarsynt när hon skriver: ”Om kapitalismen innebär klassmakt och en ändlös vinstjakt måste socialismen innebära demokratisk makt och en produktion som styrs av behov. Dessa två saker borde vara våra ledstjärnor i kampen mot klimatförändringarna.”
En behovsstyrd produktion kan bara fungera om vi tar kontroll över ekonomin och i slutändan exproprierar kapitalisterna. Sorgligt nog, trots att många på vänsterkanten i Labour har rört sig så långt mot en riktigt socialistisk miljöpolitik, verkar det tyvärr som om horisonten för andra fortfarande bara går så långt som till en grön New Deal. De har inte förstått problemet.
The Green New deal är en uppsättning progressiva politiska förslag som syftar till att stimulera den gröna kapitalismen och se till att staten ingriper för att främja hållbarhet. Det är inte slutet på kaoset i marknaden och det är verkligen inte slutet på klasstyret.
Om vi tar de nödvändiga stegen som krävs för att förhindra massmord på hundratusentals som en biprodukt av marknadens produktion, kan vi inte basera våra lösningar på just denna marknad.
Krigskommunism?
Det är hoppfullt att marxister på senare tid har gett sig in i debatten, som Andreas Malm, som argumenterar i flera utmärkta böcker för ”eko-leninism” eller ”krigskommunism” mot klimatförändringarna – vilket innebär en hårdför, revolutionär antikapitalistisk regering som är beredd att vidta aldrig tidigare skådade åtgärder för att rädda miljön. Han inser att den totala mobiliseringen av alla statliga krafter kommer att bli nödvändig, som reaktionen på Covid-19, men mångdubbelt större.
Men Malm är, till skillnad från Lenin, oklar vem som specifikt ska genomföra denna eko-leninistiska revolution.
Det är uppenbart att stater fortfarande har potens att vidta oerhört beslutsamma åtgärder för att skydda samhället i stort, som de har visat under pandemin – så varför har de inte agerat mot klimatförändringarna? Helt enkelt för att marknadskrafterna är starkare än miljörörelsen är.
Malm är inte ovanlig i miljöaktivistkretsar där man sällan direkt diskuterar arbetare som organiserar sig, än mindre arbetare som organiserar sig i sitt intresse, snarare talas det om ett allmänt och abstrakt ”vi” eller ”mänsklighet”. Numera kritisera liberala miljöaktivister av de flesta vänstermiljöaktivisterna för att de säger att “alla” är orsaken, problemet är “alla”, i själva verket säger fortfarande från Sultana till Malm till XR, att “alla” är lösningen – en internationell koalition av “vi”.
De nöjer sig med att attackera ”systemet”, och beskriver det till och med som en fråga om klassystem – men sådana system kräver minst två klasser – kapitalister vs arbetare. Det är den andra halvan av den ekvationen som vi måste förstå.
Varför fokusera på bara en klass?
Marx beskrev arbetarklassen som kapabel att agera allomfattande, universellt, vilket innebär att när vi arbetare agerar för oss agerar vi i hela den mänskliga artens intresse. Men det är inte möjligt att blanda ihop det – man kan inte ersätta arbetarklassen med ett vagt ”alla”: vi arbetare har en unik position i ekonomin som ger oss den makt som andra helt enkelt inte kan motsvara.
På det hela taget är det bara arbetarna som kan vidta de åtgärder som krävs för att få ett slut på kapitalismen för hela vår arts bästa, eftersom arbetarna producerar rikedomen och inte har någon stor förmögenhet att förlora om systemet förändras, arbetarklassen har inget egenintresse av ett orättvist system.
Till skillnad från andra klasser, som delar av medelklassen som moraliskt kan vara emot vissa aspekter av kapitalismen, eller stora markägare som kan ha motstridiga intressen med storföretag, hävdade Marx att det endast ligger i arbetarnas intresse att bli av med själva systemet – de andra vill i slutändan ha en större bit av kakan.
Det sista viktiga skälet till att Marx ansåg att arbetare var nödvändiga var att vi arbetare arbetar tillsammans: oavsett om vi arbetar med att städa eller köra lastbilar, i en fabrik eller på ett sjukhus, arbetar vi alla som en del av komplexa team – vi är vana vid samarbete. Till skillnad från andra delar av samhället konkurrerar vi mycket sällan direkt med andra arbetare.
Problemet är att vi saknar en stark organisation.
Varför är de rädda för arbetarna?
Det är förståeligt att Extinction Rebellion, är så vaga när det gäller det här, eftersom de aldrig har haft en antikapitalistisk analys i sin kärna, men varför kan socialister inte omfamna dessa argument och dra den rätta slutsatsen?
Det finns flera förklaringar; En kan vara att deras sociala liv och politiska verksamhet är frikopplad från organiserade arbetare – de har aldrig upplevt den makt som en klass kan utöva när den organiseras. Alternativt och mer cyniskt kanske vissa inte vill fjärma sig från sin publik av befintliga vänsteraktivister som tyvärr sällan är arbetare – och ifall de är det, är de sällan en del av den organiserade arbetarklassen. Vem köper deras böcker om inte den högt kvalificerade ledar-klassen står i centrum av berättelsen?
Men mest troligt är att de helt enkelt anser att vi inte har tid att organisera arbetare och i stället måste ta tag i vem som helst som genast finns till hands.
Extinction Rebellion kräver handling ”nu”, Malm tycker att vi ska ”agera ikväll!” – men som Cihan Tugal * övertygande argumenterade mot honom i Open Democracy förra året– kan eller kommer ingen att kunna agera mot de opersonliga marknadskrafterna, avsätta kapitalisterna och mobilisera staten för att förhindra klimatkatastrof utan en välorganiserad arbetarrörelse.
*(Chian Tugal undervisar på Berkerly University i Kalifornien. Forskningsområden: Politisk sociologi; Sociala rörelser, Islam och Mellanöstern; Social teori; Religion; Kultur; Global och transnationell sociologi; Ekonomisk sociologi och utveckling; Jämförande och historisk sociologi.)
Om så är fallet är förebyggande av klimatkatastrof inte något som arbetarna kan uppnå över en natt. ”Utan de nödvändiga kadrerna”, skriver Tugal, kommer kraven på omedelbara åtgärder bara att leda till återvändsgränder: ”Ett mer realistiskt tidsspann för att lägga grunden för en hållbar ekosocialism är minst fem till tio år, den tid det tog för Lenin att bygga sina kadrer.”
Vi måste absolut agera mot klimatförändringarna, men det får inte finnas några genvägar till organiserad arbetarklassmakt och ett socialistiskt program.
Arbetarklassens ekosocialism, inte medelklassaktivism.
För att bygga dessa ekokadrer måste vi formulera krav som sträcker sig bortom den miljöism som ofta ramar in frågor så långt ifrån det som är möjligt för en människa att förstå. När vi arbetare tänker på ”miljökrisen” stöter det på de omedelbara och personliga kriserna i vardagen – arbete eller brist på det, att kunna ge mat åt våra barn och låta dem få utbildning och tak över huvudet.
Miljöaktivister kopplar mycket sällan ihop den omfattande miljökrisen och arbetarklassens dagliga kriser, alla orsakade av samma omänskliga profiterande marknadskrafter och kapitalister. Om vi kan mobilisera arbetande människor mot denna fiende, för en rationellt planerad ekonomi, där vi inte längre behöver oroa oss för sådana småaktiga frågor som hunger – kan vi också rädda världen.
Relaterat
Greta Thunberg säger att EU:s återhämtningsplan misslyckas med att tackla klimatkrisen.
En majoritet av brittiska unga anser att kapitalismen är orsaken till klimatförändringar och rasism.
Kapitalismens låtsaslösningar på klimatkrisen.
Vilka grupper bryr sig mest om klimatförändringar?
Varför stödjer Rockefellerfamiljen klimat- och miljöinitiativ?
Ulf Karlström: Varför stödjer Rockefellerfamiljen klimat- och miljöinitiativ?
Ulf Karlström: Mellan klimatförnekare och klimatalarmister. Vad kan man tycka om Klimatet, Globaliseringen och Kapitalet?
USA:s hyckleri om klimatpåverkan och överträdelser av mänskliga rättigheter – Jeffrey Sachs.
Hur USA:s militarism och klimatet är djupt sammankopplade.
5 orsaker till klimatförändringar: Från fossila bränslen till kapitalism.
Mellan klimatförnekare och klimatalarmister. Vad kan man tycka om Klimatet, Globaliseringen och Kapitalet?
“Nu handlar det inte bara om klimatet. Detta är rå klasskamp.” Är det verkligen så?
Varför säger världsledande företag att de vill stödja FN:s klimatarbete?
Behövs socialism för att rädda klimatet??
Endast demokratisk socialism kan rädda klimatet! Kapitalismen har misslyckats.
Bill Gates: “Kapitalismen kan inte rädda klimatet” – Är han socialist?
Rädda klimatet och mänskligheten – nödvändigt att avskaffa kapitalismen?
Nu tvingas vi inse klimatförändringen – och behovet av samhällsplikt.
“Får jag en kopp sol, tack”? Forskare har omvandlat solenergi till flytande bränsle.
Vad är egentligen “New Green Deal”? Reform eller revolution?
Bra klimatavtal eller ett avtal som inte är ett avtal
Ett klimatavtal för de rika till skada för de fattiga
Kan man verkligen hindra klimatkatastrofen?
Hur bör socialister diskutera och formulera klimatfrågan?
NY FN-rapport om klimatet
Sveriges regering: Agenda 2030 och globala målen.
Sveriges regering: En samlad politik för klimatet