Detta är ett utdrag ur en lång artikel 31/10 av Finian Cunningham på Strategic Culture har upphittats och översatts av Rolf Nilsson. Tack!
Den har fått ligga alltför länge men är nog lika aktuell för det!
I följande intervju för Strategic Culture Foundation delar veteranaktivisten och författaren Ron Ridenour sina insikter om utsikterna till krig och fred. Ridenour har bott och arbetat som journalist i flera länder, bland annat som pressassistent till regeringarna på Kuba, Nicaragua och Bolivia. Han föddes 1939 i USA, ”djävulens eget land”, som han uttrycker det. Ridenour gick med i det amerikanska flygvapnet 1956 för att ”bekämpa kommunister”. Men den misslyckade amerikanska invasionen av Kuba 1961, i Grisbukten, radikaliserade honom. Under de kommande sex decennierna har han arbetat som journalist och antikrigsaktivist över hela världen. Han har fängslats flera gånger för sina principer och avskedats från jobb i USA: s vanliga medier på grund av FBI: s svartlistning. Se hans fullständiga biografi här.
Ridenour har författat ett flertal böcker, inklusive Backfire: The CIA’s Biggest Burn, där han med förstahands kunskap avslöjar de många dolda terrordåden mot Kuba. Vår intervju täcker omfattande ämnen inom internationell politik och historia, inklusive förföljelsen av Wikileaks grundare Julian Assange.
Ett centralt tema i Ridenours arbete och aktivism är varför USA under sitt rådande kapitalistiska system under det senaste århundradet varit besatt av att föra krig mot Ryssland.
Vi börjar dock med hans syn på den senaste fantastiska valsegern i Bolivia.
Detta utgör just den här artikeln. Hans uppfattning om USA:s krigshets mot Sovjet och nu Ryssland behandlas separat.
INTERVJUN
Fråga:
Vill du kommentera den senaste valsegern i Bolivia? Den enorma segern av Luis Arce från Movement for Socialism (MAS) -partiet verkar vara en anmärkningsvärd seger mot högerkuppmakarna och deras uppbackare i Washington, som förra året avsatte förre presidenten Evo Morales.
Ron Ridenour:
Luis Arces och hans medkandidat David Choquehuanca Céspedes, seger är en seger för majoriteten av bolivianerna, en seger för världens fattiga, ursprungsbefolkningen och anhängare av jämlikhet, bröd och mark för alla och fred i världen.
Det kunde ha varit förväntat om kuppmakarna inte fixade valet, vilket de tydligen inte gjorde. Det skulle ha varit svårt eftersom 55 procent av befolkningen på 11,7 miljoner tillhör ursprungsbefolkningen. Med några mestiser, som identifierar sig som ursprungsbor, är 60 procent av landets befolkning infödd. Vita utgör bara 15 procent, men ändå har de mycket makt, mark och pengar. Den största provinsen, Santa Cruz, hyser en stark rasistisk separatistisk rörelse.
Även om skamliga rasister inte kommer att upphöra från att vara hatfyllda USA-marionetter, måste den nya regeringen stoppa deras våld och omstörtande verksamhet.
Kuppmakarna, särskilt den ”interimistiska presidenten” Jeanine Añez, gjorde ett uselt jobb under sin regering: hon förlorade 30 procent av exportinkomsterna; hamnade i korruptionskandaler; behandlade koronaviruset som sina själsfränder, den brasilianska ledaren Jair Bolsonaro och Donald Trump. Hon beordrade också militären på högerkanten och polisen att mörda infödda demonstranter. Tre dussin mördades.
Fråga:
Du arbetade tidigare som assistent för förre presidenten Morales, men samtidigt tror du att han gjorde en del kritiska misstag när han upprätthöll ämbetet. Kan du, enligt din åsikt, beskriva några av dessa misstag? Tror du att den nya MAS-ledda regeringen i Luis Arce kommer att lära av dessa tidigare misstag?
Ron Ridenour:
Den största påverkan av Morales 13-åriga regeringsinnehav är mestadels positivt. Hans politik minskade kraftigt fattigdom och arbetslöshet; ökade medellivslängden med sju år; utbildade bolivianerna om kapitalismens ondska och dess krig; utarbetade en ny konstitution som gjorde tre inhemska språk, vid sidan av spanska, officiella; och införde stabilitet till en nation som var van vid kaos.
När jag arbetade med honom bevittnade jag hur han lyssnade på sitt folk, och de såg honom som en jämlike, inte som en av eliten.
Men under senare år fokuserade Morales makten kring sig själv, bröt löften och gjorde motstridiga överenskommelser med en del elitintressen. Han förlorade en folkomröstning för att söka en fjärde mandatperiod för presidentskapet, men försökte kringgå det beslutet. Dessa misstag försatte landet i politisk kris och splittrade vänster,n inklusive en del av ursprungsbefolkningen.
Ett av hans största misstag var att inte ha reformerat militären och polisen genom att placera antirasister och pro-socialister i dess ledarskap. Ett år före sitt försök att vinna en fjärde mandatperiod utsåg Morales general Williams Kaliman Romero till chef för de väpnade styrkorna. Kaliman är en av sex viktiga bolivianska kuppmakare som utbildats vid den amerikanska militärhögskolan ’ School of the Americas ’ i USA i Fort Benning, i den amerikanska staten Georgia. SOA döptes om till Western Hemisphere Institute for Security Cooperation efter att amerikanska fredsaktivister avslöjat deras utbildning i tortyrmetoder, vilket de säger fortfarande pågår.
Arce var Morales finans- och ekonomiminister, och Choquehuanca var hans utrikesminister. De genomförde en kampanj baserad på MAS-programmet utan mycket diskussion om Evo Morales. De har inget att invända mot de framsteg som gjorts under hans ledning. Jag lärde känna Choquehuanca lite. Jag ser honom som en ärlig man, nära sitt folk, som också kunde vara oense med Morales. Jag antar att både Arce och Choquehuanca kommer att bli sina egna herrar och inte vara underordnade Morales. De tillhör ursprungsbefolkningen Aymarans (två miljoner i Bolivia). Jag hoppas att de gör viktiga utnämningar bland andra infödda folk, särskilt det största av dem, Quechuas (2,5 miljoner) och vissa vita. Det skulle hjälpa till att läka sårade känslor.
Den nya regeringen kommer att upphäva de falska anklagelserna som kuppregeringen riktade mot tidigare president Morales, anklagelser om terrorism och uppror och till och med ”våldtäkt” för sexuella relationer med en 16-årig samtyckande flicka.
Jag är nästan säker på att de inte kommer att försöka förlänga sin ämbetsperiod i strid med konstitutionen, och därmed kommer de att behöva förbereda andra personer för att vara ledare. Det är också möjligt att de kanske inte är så uttalat antikapitalistiska som Morales för det mesta var.
Vänstern i hela Latinamerika har drabbats av stora förluster de senaste åren. Det nya ledarskapet kommer att känna behov av att förhandla med konservativa motståndare och affärsmän.
(Se det utmärkta programmet av Evo Morales: 10 bud för att rädda planeten, mänskligheten och livet (avsluta kapitalismen och avstå från krig: här.
Fråga:
Vilka blir de politiska konsekvenserna för resten av den Latinamerikanska kontinenten utifrån Bolivias återkomst till en socialistisk regering?
Ron Ridenour:
Jag tror att många vänsterpartier och grupperingar kommer att uppmuntras, särskilt för att det är uppenbart att deras nordliga granne hade liten övertygande påverkan på majoriteten av bolivianerna. De vill ha sin egen suveränitet. ”Dödsambassaden”, som många latinos kallar amerikanska ambassader, klarade inte att vända opinionen.
Bolivia kommer att återuppta broderliga relationer med Venezuelas valda regering, med Iran och Kuba, vilka Añez hade avslutat. Ingen latino som behöver medicinsk vård skulle se kubanska läkare som ”terrorister”, vilket var vad den galna kvinnan (Anez) kallade de modiga och högkvalificerade läkare och sjuksköterskor som Kuba skickade till Bolivia.
Denna valseger kan också stärka ALBA (Bolivarian Alternative for the Americas).
Relaterat.
Stor valseger för folkliga vänsterorienterade kandidaten i Bolivia! Har var det efter statskuppen förra hösten?
USAs förnedrande nederlag i Bolivia! Högergrupper talar om valfusk i högerregeringens val, medan nye presidenten vill utrota hungern.
Noterar att inställningen till Morales här på bloggen har ändrats. När jag kritiserade Morales dribblande med konstitutionen så fick jag följande omdöme:
”Signaturen @Sven Andersson bekänner färg som regime change anhänhage. Hen frossar i statskuppen mot Bolivias folk. Skamligt!”
Nu framför Ridenour samma kritik i artikeln ovan:
”Men under senare år fokuserade Morales makten kring sig själv, bröt löften och gjorde motstridiga överenskommelser med en del elitintressen. Han förlorade en folkomröstning för att söka en fjärde mandatperiod för presidentskapet, men försökte kringgå det beslutet. Dessa misstag försatte landet i politisk kris och splittrade vänster,n inklusive en del av ursprungsbefolkningen.”
Tillnyktrande är alltid bra, varken Bolivias folk eller något annat folk är betjänta av enkelspårigt upprepande av gamla trötta fraser om att USA ligger bakom allt. När ”vänstern” gör självmål så förtjänar den också kritik.
Du nämner olika läsares kommentarer. Dessa varierar förstås. Jag har inte yttrat mig om Morales.
Syd och Mellanamerikas största problem och hämsko är ju faktiskt USA om nu Sven Andersson ”glömt” bort detta! Sen att regimer av alla kulörer i Sydamerika ärver de korrupta system som USA skapat i dessa länder genom kupper och ekonomist sabotage förmildrar ju inte huvudorsaken till att det är USA som bär den största skulden! Tyvärr så har den kriminella regimen i Washington knappast nöjt sig med att sabotera på den amerikanska kontinenten enbart utan deras tentakler är utspridda över hela världen! Ju fortare varbölden USA kollapsar desto snabbare kan resten av världen återhämta sig!
Vilken lycka för alla inkompetenta ledare i Syd- och Mellanamerika att alltid kan skylla sina tillkortakommande och misslyckanden på USA.
Det som gör mig lite förbryllad är att många här på bloggen framhåller Kuba som ett nästan perfekt samhälle, trots att USA haft en blockad i nästan 60 år. Hur kan detta hänga ihop när andra länder i regionen, som inte är blockerade, inte klarar av att ge sina medborgare den mest grundläggande servicen.
Kan det vara så att kubanerna inte är så snabba på att ta på sig offerkoftan?
Ja, inte f-n blir det bättre för att en skurknation som USA mutar och kuppar i mer eller mindre alla länder runt om i världen! Följden av detta ser vi överallt…Det enda man är nyfiken på angående Kuba är hur de hade lyckats med sin ”socialism” om inte USA sanktionerat och bromsat deras utveckling? Kanske hade de för länge sedan blivit av med sitt kommunistiska styre? Men kubanerna är tuffa och vill sköta sig själva vilket gjort att USA haft svårt med sina kupper och regimbyten på Kuba, även om de försökt många gånger!
USA är involverad bakom kulisserna i alla länder i syd- och mellan-america . Därför fungerar det inte. Kuba har i stor utsträckning hållit USA utanför. Även Venezuela har i viss mån lyckats hålla USA utanför, och just därför är USA så aktiv att försöka kuva landet och tillsätta en USA lojal marionett.
Man bör i min mening tillåta kapitalismen inom ekologiskt hållbara och socialt accepterade ramar, samt skydda kapitalister mot orättvis konkurrens, men det finns saker där planekonomi är bättre och det är sådana saker som är kollektiva och där profit är kontraproduktivt för samhället, ex. läkemedel och vapenindustri.
Tillåter man inte kapitalisterna ett balanserat utrymme inom andra områden så blir de griniga. Balans, som ger en stor enighet hos medborgarna, är förmodligen den bästa vägen till fred, tror jag.