Vad Ukrainakriget handlar om. För människor: känslor och grymheter. För geostrategen: kraften i det globala schackbrädet

Denna artikel Thomas Röper 14/4 på Anti-Spiegel och sedan Derimot.no har upphittats och översatts till svenska av Rolf Nilsson.

_________________________________________________________________

Vad Ukrainakriget handlar om.

För människor är det känslor och grymheter. För geostrategen om kraften i det globala schackbrädet.

Jag måste hela tiden konstatera att de flesta inte förstår så mycket om geopolitik. Därför vill jag peka på några grundläggande saker, som kommer att bidra till förståelsen.

De flesta människor är starkt känslomässigt påverkade av händelserna i Ukraina. Det kan bero på chockerande bilder, det kan bero på att det är ett krig i Europa, eller för att de fruktar ett nytt världskrig, eller en kombination av dessa och andra faktorer.

Geostrategi och känslor

Dessa känslomässiga reaktioner är avsiktligt framkallade, för när du är starkt känslomässigt påverkad, dvs arg, rädd, upprörd och så vidare, kan du inte tänka rationellt. Och de som inte tänker rationellt utan känslomässigt, kan lätt kontrolleras genom sina känslor. Det är ett medel som har visat sig fungera när man vill kontrollera massorna. Men om vi vill förstå geopolitik måste vi analysera helt torrt och ”känslolöst”. Geopolitik är som ett schackspel, och vi vet alla att ingen ännu har vunnit ett schackspel med hjälp av känslor, utan att det alltid är den som analyserar bäst och är mest kallblodig, som vinner. Det gäller även åskådarna till schackspelet, som först då de ser spelet på ett lika kallt och objektivt sätt som spelarna, kommer att kunna förstå spelet och spelarnas strategier.

Inom geopolitik är dessa observatörer av spelet analytikerna, och jag räknar mig själv bland dem. Man måste se på de politiska händelserna som ett schackspel. Om man i schack, vid ett så kallat ”bondeoffer”, hyser medlidande med bonden som blir slagen och borttagen från brädet, då har man inte förstått spelet. Bonden är bara en bricka i spelet, och den offrades för att ge en fördel, till exempel i utbyte mot en löpare.

Det geopolitiska schackbrädet

Inom geopolitik är länder och befolkningar brickor i spelet. Om man vill förstå geopolitik måste man tänka som en geostrateg. Och för en geostrateg spelar det ingen roll om ett land förstörs och hundratusentals människor dödas i denna processen. För geostrategen är det enda som räknas att hans sida därmed har fått ett övertag, och att motståndaren har försvagats. Det förstörda landet och de hundratusentals oskyldiga döda är bondeoffret. Och geostrategen har lika lite medkänsla för dem, som schackspelaren har med bonden av tre, som han offrade i utbyte mot en löpare.

Det är cyniskt, men detta är geopolitikens verklighet. Jag är glad att jag bara är analytiker. Jag följer vad som händer och lyckas – när jag jobbar med mina analyser – koppla bort känslorna. Jag skulle inte kunna vara en geostrateg som, ”om det behövs”, fattar sådana beslut som leder till hundratusentals människors död.

För att förstå geopolitik måste vi vara medvetna om att det fungerar på ett sätt som jag har beskrivit här, och att beslutsfattare ser världen som ett schackbräde, där länderna och deras befolkning är pjäserna. De mäktiga staterna – framför allt USA, Ryssland och Kina – är spelarna, och alla andra stater är pjäser i spelet. Det är så vi måste försöka föreställa oss det, även om det här är en något förenklad framställning. Och de olika länderna är inte lika viktiga och mäktiga, vissa är bara bönder, andra är löpare, springare och torn. Men de är beroende av spelarnas beslut, och de är fortfarande bara brickor i spelet.

Intressen eller vänskap?

När vi väl har förstått att geopolitik inte har så mycket med mänsklighet att göra ger sig svaret på frågan om det finns vänskap mellan stater. Svaret är nej, det finns ingen vänskap inom geopolitik, även om politiker gärna berättar för oss att, till exempel USA eller Frankrike, är vänner med Tyskland.

I geopolitik handlar det om konkreta intressen. Att Ryssland och Kina till exempel idag har en ”nära vänskap” beror på att de har samma intressen på många områden. De har båda ett intresse av stabilitet i Asien, eftersom ingen stat uppskattar oroligheter nära sina gränser. För Ryssland är Kinas teknologi och industriella makt av intresse, medan Kina behöver Rysslands råvaror och även dess stöd inom de teknikområden där Ryssland är ledande.

Dessutom blir de två staterna regelrätt tvingade att samarbeta av USA, då USA har förklarat båda staterna som sina motståndare, vilka USA i åratal har bekämpat med sanktioner och andra medel. USA vill bevara sin status som den främsta världsmakten, det vill säga att behålla världsherraväldet. Det kallas en unipolär värld, där det bara finns en maktpol.

Ryssland och Kina har därmed båda ett intresse av att bryta denna maktpol, som har förklarat dem som sina fiender och som bekämpar dem. De strävar efter en världsordning där det inte finns någon dominerande makt som kan och kommer att påtvinga alla andra sina regler. De vill ha en multipolär värld, där det finns flera likvärdiga maktpoler som diskuterar sina intressen på jämställd fot och prövar att finna lösningar utan att den ene dominerar den andre.

När stater slår sig ihop är det inte vänskap som ligger bakom, utan det faktum att de har gemensamma intressen.

Det är – i grova drag – den aktuella konstellationen på det geopolitiska schackbrädet.

Inom geopolitiken varar vänskapen så länge man har gemensamma intressen.

Förhistorien

USA är för närvarande på defensiven på schackbrädet. Detta land nådde toppen av sin makt på 1990- och 2000-talen, Sovjetunionen upplöstes, Ryssland var svagt, Kina var fortfarande ett efterblivet land. USA kunde styra och ställa som de ville i världen och gjorde det också. USA var världsmakten, imperiet, vilket är begreppet historiker använder för en världsmakt.

Men på 2000-talet kom Ryssland, under Putin, på fötter igen och Kinas utveckling skedde också i snabb takt. Redan på 2010-talet var Kina en självmedveten världsmakt, Ryssland var fortfarande mer återhållsamt och fortfarande inte riktigt säker på sin egen styrka.

I Rysslands fall var händelserna i Maidan 2014 avgörande, när Ryssland tvingades konfrontera USA:s ambitioner på Rysslands ”bakgård”. Det visade sig att Ryssland redan var ekonomiskt starkt nog för att stå emot sanktionerna, som USA straffade Ryssland med för dess ”uppror”. Trycket av sanktioner gjorde till och med Ryssland ännu starkare, vilket först bara irriterade de ansvariga i Washington, men sedan förmodligen gjorde dem mer och mer oroliga. Sanktionerna rann helt enkelt bara av Ryssland.

Först senare tog USA sig an Kina. Det hände från 2017, under president Trump, som förklarade Kina som sin främsta motståndare, när Kina hade börjat hota USA:s ekonomiska dominans. Men USA:s ekonomiska dominans är grunden för landets militära dominans, och det är därför Kina faktiskt är en viktigare motståndare för USA än Ryssland.

Eurasien

Nyckeln till världsmakt, till ”världsomfattande dominans” som USA kallar det, är dominans över Europa och Asien, den så kallade eurasiska kontinenten. Den som härskar över Eurasien härskar över hela världen. Det är därför USA anser att Ryssland är en farlig motståndare. Ryssland självt har inga aggressiva avsikter mot någon. Ryssland har mer mark och resurser än landet behöver och kunde ha ägnat de kommande hundra åren åt att utveckla sitt enorma land. Men detta är problemet: Ryssland är ett enormt land på den eurasiska kontinenten och därmed ett problem för USA, om man inte underkastar sig USA:s vilja. Och det är just en sådan underordning som Ryssland, som i sin tur blivit självmedvetet under Putin, inte är villigt att acceptera.

Eurasien är jordens största totala landmassa både i yta och befolkningsstorlek

Att Ryssland inte har några aggressiva avsikter, på något sätt, är inte en produkt av min blomstrande fantasi, eller rysk propaganda, utan det konstaterade redan 2019 en av de mäktigaste tankesmedjorna i USA, RAND Corporation, i en studie. Det var inte något som man precis gladde sig åt i USA, man blev istället irriterad och började fundera på hur man skulle gå tillväga för att provocera Ryssland, så att landet sedan äntligen skulle reagera på ett aggressivt sätt, detaljerna i studien finns här.

Det låter kanske obegripligt, men det är en logisk konsekvens, när man tänker geopolitiskt. USA var tvunget att bilda en koalition för att tvinga Ryssland på knä, för landet utgör, så länge det inte lyder USA, även utan att hota någon, enbart på grund av sin storlek, ett hinder för USA:s anspråk på att vara den dominerande makten i Eurasien.

Men hur bildar man en koalition mot en fredlig granne? Helt enkelt: genom att provocera landet så starkt att det inte längre reagerar fredligt, och sedan kan man säga till de andra: ”Titta här, Ryssland är farligt, vi måste slå oss ihop och stoppa Ryssland!”

Geopolitik fungerar så cyniskt, och därför var Rand Corporations erkännande av att Ryssland inte hade några aggressiva avsikter dåliga nyheter för USA.

Brickorna i spelet

Ukraina var, efter Sovjetunionens sammanbrott, det land som hade störst potential i Östeuropa. Landet hade en – om än förfallen – ändå effektiv industri, med avgjort konkurrenskraftiga produkter. Det hade flygplansproduktion, skeppsbyggnad, rymdteknik, kärnteknik och tung industri, dessutom är Ukraina rikt på resurser som kol och har den bördigaste jorden i Europa, och förmodligen till och med i hela världen.

Men i väst ville man inte ha någon konkurrens i industrin och då passade det bra att kortsiktigt tänkande, giriga oligarker säkrade åt sig landets filé-bitar i den privatisering som väst främjade. Ukraina utnyttjade aldrig sin potential, landet förblev en lättviktare i Europa, i schack skulle man ha kallat landet för en bonde. Det kunde ha varit en dam, men vem har nu intresse av att en potentiell motståndare plötsligt har en dam stående på brädet?

På grund av de nära familjebanden mellan människorna sedan sovjettiden och de nära ekonomiska relationerna mellan Ukraina och Ryssland, var dock Ukraina en mycket viktig bonde. Tillsammans med Ryssland kunde Ukraina ha blivit en drottning, och Ryssland självt kunde ha utvecklats mycket snabbare.

Att förhindra detta var redan under 1990-talet ett av geostrategens viktigaste mål i Washington, något som den inflytelserika geostrategen Zbigniew Brzezinski redan 1997 förklarade utförligt i sitt viktiga standardverk ”The Only World Power”. I den boken kan man i princip läsa vad som kom att hända under de följande två decennierna. USA stödde massivt de antiryska styrkorna i Ukraina, för att slå in en kil mellan Ryssland och Ukraina. Ukraina, den potentiella ryska drottningen, förblev således en svag bonde.

Att människorna i Ukraina har levt i fattigdom i 30 år spelar ingen roll för geostrategen, för geopolitiken är nu en gång cynisk och inte människovänlig.

I schack offras bönder när det ger en fördel.

Kampen om bonden

I takt med att Ryssland växte sig starkare ökade, ur USA:s synvinkel, faran att Ukraina och Ryssland kunde mötas, eftersom Ryssland för många grannar blev en attraktiv partner. Om anslutning till Ryssland skulle kunna leda till mer välstånd för ukrainarna, kan Ukraina komma att lämna USA:s inflytandesfär. Ur USA:s synvinkel var detta något som man ville förhindra.

Ryssland hade andra intressen, Ryssland ville inte göra Ukraina till en satellit. Ryssland var intresserad av en bro till Europa, på grund av Natos utvidgningar österut och EU:s alltmer konfronterande politik. Ur rysk synvinkel borde för det första Ukraina ha blivit en buffert mellan Nato och Ryssland och för det andra en bro till Europa, vilket skulle underlätta affärer, handel och kulturellt utbyte.

Rysslands intresse och Putins stora mål, vilket han redogjorde för redan i sitt tal i den tyska förbundsdagen 2001, var det stora gemensamma området från Lissabon till Vladivostok, där europeisk industri och teknologi, tillsammans med ryska mineraltillgångar och arbetskraft, kunde bilda en gemensam makt, där EU och Ryssland hade varit beroende av varandra, utan att en av parterna skulle kunnat dominera den andra. Ukraina var den sista nyckeln till detta mål, efter att USA hade dragit in de baltiska staterna i det USA-dominerade NATO, och Vitryssland hade blivit utstött av väst.

Därför var USA:s främsta mål i Europa att slutligen och permanent skilja Ukraina från Ryssland. Maidan-kuppen, som orkestrerades och finansierades av USA och förde antiryska, ja till och med nynazistiska, regeringar till makten, var en viktig seger för USA. Men USA hade lärt sig av sina erfarenheter, för det hade redan varit en orange revolution (2004, ö.a.), som dock inte ledde till någon permanent förändring, när det visade sig att en ganska prorysk president återigen vann valet. Denna president lyckades man med att avsätta i Maidan-kuppen.

För att förhindra en upprepning av ”oönskade” valresultat behövde USA något som kunde driva in en oåterkallelig kil mellan Ukraina och Ryssland. Och vad är det nu som är bättre lämpat för det än ett krig? I min bok om Ukrainakrisen från 2014, som nu kommer i en reviderad upplaga, visar jag att det var CIA-chefen som beordrade de dåvarande myndigheterna i Kiev att gå i krig i Donbass. Han var närvarande inkognito vid det avgörande mötet i det ukrainska säkerhetsrådet i Kiev, något som Vita huset tvingades erkänna bara några dagar senare.

Kriget i Donbass var USA:s egentliga seger, eftersom man därmed kunde samla den ukrainska befolkningen mot Ryssland. Och framför allt, genom att se till att det ryskbefolkade Krim och det ryskbefolkade Donbass inte längre kunde delta i valen i Ukraina, säkerställdes att endast antiryska styrkor kunde vinna valet. Bonden Ukraina hade äntligen hamnat under USA:s kontroll.

Bondeoffret

USA hade därefter fortfarande som huvudmål att besegra sina två motståndare i kampen om makten i Eurasien, Maidan var bara ett litet, men viktigt steg. Kampen mot Kina är ett annat ämne, så vi håller oss nu till Ryssland.

Ryssland blev likväl allt starkare och inte heller har alla sanktioner, som har införts under alla möjliga förevändningar sedan 2014, kunnat ändra på det. Medan västerländska experter 2014 förutspådde Rysslands förestående statsbankrutt och kollaps, växte sig Ryssland ändå starkare, ekonomin växte, valutareserven fördubblades och folkets välstånd bibehölls.

Här håller Rand Cooperation till i Santa Monica i Kalifornien.

2019 skrev den redan nämnda tankesmedjan, RAND Corporation, en ny studie på 354 sidor, där den visar i detalj hur man vill kunna försvaga Ryssland. Jag har ägnat studien en serie på 20 artiklar, där jag har visat vad USA har planerat att göra för att försvaga Ryssland. Nästan allt som föreslogs i studien har sedan dess implementerats. Dessa geostrateger i USA har en makt som är svår att överskatta.

Det bästa sättet att försvaga en geopolitisk motståndare är att driva in honom i ett kostsamt proxykrig. Principen är inte ny, vi känner den från Vietnam och Afghanistan. Ett proxykrig är kostsamt för motståndaren, det kostar liv, vilket kan leda till inhemskt missnöje, instabilitet och oro, och det kan användas i propagandasyfte, genom att få andra länder att vända sig mot motståndaren och därmed försvaga hans utrikespolitik.

RAND Corporations strategi gick bland annat ut på att provocera Ryssland, genom att placera ut kärnvapen nära landets gränser. När det gäller Ukraina kunde man i RAND Corporations studie läsa i svart på vitt, att USA inte har något intresse av en fred i Donbass, utan att man vill använda kriget där efter behag för att irritera Ryssland och påföra Ryssland kostnader.

I slutet av februari hotade Ukrainas president Zelenskij, vid säkerhetskonferensen i München, att utveckla och placera sina egna kärnvapen i Ukraina. När en president säger något sådant offentligt är det inte resultatet av ett nyckfullt infall. Då har han antingen redan gjort det, eller så är han på väg att göra det. Och Zelensky skulle inte ha kunnat göra ett sådant uttalande utan att ha täckning från Washington.

Därmed hade alltså just den situation uppstått, som RAND Corporation hade strävat efter: Ryssland hade ställts inför ett val mellan pest och kolera. Ryssland skulle kunna tillåta att kärnvapen placerades ut vid dess gränser, vilka kontrolleras av en radikal anti-rysk stat, eller att i sista minuten försöka förhindra det militärt. Ryssland bestämde sig för det senare alternativet, vilket var helt i RAND Corporations och därmed USA:s intresse.

Krig är något av det dyraste man kan hålla på med.

I Ukraina pågår nu ett proxykrig som är kostsamt för Ryssland och som USA utnyttjar maximalt för att försvaga Ryssland ekonomiskt och för att bilda koalitioner mot Ryssland etc. Med detta proxykrig hoppas USA äntligen kunna försvaga Ryssland permanent och att kunna tvinga Ryssland på knä, vilket man också säger ganska öppet, när det i Washington heter att målet är att förstöra Rysslands ekonomi. Som sagt, geopolitik är förnedrande och cynisk. Men det är så det fungerar.

För att hålla känslorna kokande

Detta är trots allt något som bara få människor känner till, de låter sig istället bli känslomässigt påverkade av hemska bilder och kräver åtgärder mot den påstådda sataniska fienden, också när det skadar dem själva. Nu uttrycks det till exempel i slagord som ”Frys mot Putin”. När de hör sådana slagord gläds geostrategen, som naturligtvis inte kommer att frysa, över dumheten hos de människor som inte har förstått vad det egentligen handlar om.

De ”dumma” massorna är nu lätta att leda, det visste redan senatorerna i det antika Rom, när de sa till folket att de var tvungna att offra sina söner i kriget mot Kartago, då Kartago offrade sina barn till hedniska gudar, vilket verkligen var barbariskt. Det var, som arkeologer gradvis har upptäckt, lika mycket påhittad krigspropaganda som dagens paroll om mänskliga rättigheter. Det enda som betyder något är att få de ”dumma” massorna att reagera känslomässigt, så att de är villiga att lida, att offra något eller till och med att dö som soldater, för att uppnå de rikas och mäktigas mål.

Och som jag nämnde i början av den här artikeln är det största problemet idag återigen att människor är så starkt känslomässigt påverkade att de kopplar bort sitt analytiska tänkande. Detta gör massorna lätta att kontrollera. Man måste bara sörja för att hålla känslorna kokande.

Och det har vi ju medierna till …