Vad vi inte får höra om krisen i Libanon

En läsare har fäst min uppmärksamhet på att Proletären har en informativ artikel 7/8 med titelnVad vi inte får höra om krisen i Libanon. Jag återger här större delen av artikeln, bl.a.  avsnitt som beskriver bakgrunden.

Vad vi inte får höra om krisen i Libanon

Den senaste katastrofen i Libanons våldsamma historia kommer när landet redan är i djup ekonomisk kris, vilket det också rapporteras flitigt om i media. Att ansvariga politiker och tjänstemän känt till att 2.750 ton ammoniumnitrat i mer än sex år har förvarats i Beiruts hamn, utan nödvändiga säkerhetsåtgärder, har också gjort att den utbredda korruptionen får välförtjänt uppmärksamhet.

Men andra saker talas det tystare om. Hur USA:s sanktioner, med syfte att avväpna Hizbollah – den sociala, politiska och militära rörelse som har ett massivt folkligt stöd efter att ha försvarat landet mot Israels senaste invasion 2006 – spelar en destruktiv roll i krisen.

Inte heller påtalas det enorma hyckleriet i hur grannen i söder, Israel, erbjuder nödhjälp till Libanon bara dagar efter att premiärminister Netanyahu hotat Hizbollah och Libanon med ett nytt anfall.

Men den ekonomiska krisen är högst verklig, och märks inte minst för alla de palestinier som lever i Libanon som andra klassens medborgare, efter att deras släktingar fördrevs från Palestina vid staten Israels bildande.

– Vi är i den värsta krisen sedan inbördeskriget som tog slut 1990. Explosionen kommer att föra Libanon tio år tillbaka, säger Malake Maatouk till Proletären.

Hon berättar om hur den skenande inflationen försvårat livet i lägret ytterligare. Priset för ett paket ägg gick på några veckor från 7.600 till 13.000 libanesiska pund.

– Kött, kyckling, fisk, mjölkersättning, rengöringsprodukter… Prishöjningarna har gjort allt svårare att få tag på.

De senaste två månaderna har centret stängt, på grund av coronaviruset. Lyckligtvis har det trångbodda Shatila bara haft ett enda fall av smitta. Men situationen är svår.

– Lidandet för palestinier, både i och utanför lägren, har förvärrats på grund av det libanesiska pundets dåliga växelkurs, prismanipulationen på den svarta marknaden och de dramatiskt höjda priserna. Växelkursen och inflationen äter upp pengarna för dem som har något att ta ut som de har sparat, som släktingar utomlands skickat till dem.

Kamp för livet i Libanons läger

Sedan förra hösten har det återkommande varit stora, politiskt brokiga demonstrationer i Beirut, som riktat sig mot korruptionen och hela det politiska etablissemanget. Malake Maatouk instämmer i den utbredda kritiken av den styrande eliten. Den ekonomiska krisen är skapad av bankerna och av korrupta politiker som roffat åt sig av statens resurser, säger hon.

Jätteprotester skakar libanesisk samlingsregering

Frankrikes president Macron blev igår den första utländska ledaren att besöka det sargade Beirut efter tisdagens explosion, med löften om fransk hjälp i utbyte mot ekonomiska ”reformer”. Då fylldes Malake Maatouks flöde i sociala medier av hyllningar till den franske statschefen. ”Macron är inte rädd för folket. Han är en riktig ledare, till skillnad från de som styr oss”, tyckte många.

Det är en historiens ironi att den gamla kolonialmaktens nuvarande president kan tas emot som en hjälte i det tidigare franska protektoratet.

Det moderna Libanon, med dess komplicerade och sekteristiska inrikespolitik, är fött ur den imperialistiska inblandningen i området.

Under första världskriget lät Storbritannien och Frankrike dela upp det osmanska riket mellan sig i intressesfärer genom Sykes-Picot-avtalet, som också godkändes av Tsarryssland. Efter oktoberrevolutionen i Ryssland avslöjade bolsjevikerna det hemliga avtalet, och hur kolonialmakterna redan delat upp det område mellan sig där de utlovat en självständig arabisk stat.

Samtidigt uppmuntrade britterna den sionistiska rörelsen, vars miliser etniskt rensade dagens Israel på palestinier, och som skulle komma att utropa staten Israel efter andra världskriget.

Sedan dess har Israel invaderat Libanon flera gånger, den senaste 2006 i kriget mot Hizbollah. Vid Israels invasion och ockupation 1982 lät Israel kristna falangistmiliser gå in i de ockuperade lägren Sabra och Shatila, där de slaktade fler än tre tusen palestinier och libaneser i fruktansvärda massakrer.

De senaste veckorna har spänningen mellan Israel och Libanon åter ökat. Så gott som dagligen kränker israeliskt militärflyg Libanons luftrum, den 24 och 25 juli inte mindre än 29 gånger inom loppet av två dygn.

Måndagen samma vecka, den 20 juli, bombade Israel i Libanons östra grannland Syrien, i utkanten av huvudstaden Damaskus. Det är inget ovanligt, under kriget i Syrien har Israel bombat landet hundratals gånger. Det ovanliga var att Israel officiellt tog på sig attacken som dödade fem soldater, varav en från Hizbollah, som slåss på regeringssidan mot jihadistgrupperna som i nio år försökt störta Assadregeringen i Damaskus.

Därifrån kom hotet från Israel och Netanyahu som nämndes i början av artikeln. Om Hizbollah vill hämnas sin fallna krigare – vilket de lovat göra – ska såväl Hizbollah som den libanesiska regeringen ha klart för sig att Israel kommer att slå tillbaka oproportionerligt hårt.

Och det är inga tomma hot, utan den rådande israeliska militärstrategin som kallas Dahieh-doktrinen. Den är uppkallad efter den shiamuslimska stadsdelen Dahieh i Beirut, där Hizbollah har stort stöd och där Israel därför anföll urskiljningslöst i kriget 2006.

Strategin går helt enkelt ut på att inte göra någon skillnad på fienden och den infrastruktur som fienden rör sig i, och att slå till med så extremt asymmetriskt övervåld att fienden i framtiden avstår från att göra motstånd, eftersom det kostar för mycket. En strategi som Israel upprepade gånger tillämpat inte bara i Libanon utan också i Gaza.

Monumentalt hyckleri när kommunhuset i Tel Aviv pyntades med Libanons flagga efter explosionen i Beirut.
De här händelserna de senaste veckorna, och den geopolitiska verkligheten med Israels ständiga aggressioner, utgör också en viktig fond till krisen i Libanon, men nämns knappast i svensk media. Inte heller hur USA:s sanktioner mot Syrien slår också mot den libanesiska ekonomin. Eller att Israels uppbackare i Washington förbereder fler sanktioner riktade mot de enda som kan stå upp mot Israel i regionen.

USA har terrorstämplat Hizbollah, både dess politiska och militära gren. Den republikanske Texassenatorn Ted Cruz förbereder för närvarande ett lagförslag som förbjuder USA:s regering att stödja någon regering som Hizbollah har inflytande i, vilket innefattar Libanons nuvarande där Hizbollah ingår i samma allians som den kristne presidenten Michel Aoun. (Enligt Libanons konstitution måste presidenten vara kristen maronit, premiärministern sunnimuslim och talmannen shiamuslim.)

Protesterna förra hösten ledde till att dåvarande premiärministern Saad Hariri avgick och i januari i år tillsattes en ny regering. Nu väntar med största säkerhet en ny demonstrationsvåg i efterdyningarna av explosionen, som det återstår att se vem som får skulden för. Redan har bland andra hamnchefen arresterats.

Regeringen har utlovat en snabbutredning av hur det är möjligt att flera tusen ton explosiva kemikalier förvarades på ett osäkert sätt i mer än sex år. Utredningen ska vara klar på bara fyra dagar, vilket får sägas står i skarp kontrast till att inte ha löst förvaringen på sex år.

Libanon är extremt importberoende och importerar det mesta av sin mat. Nu är den livsviktiga hamnen i Beirut förstörd, och den redan svåra livsmedelssituationen kommer att skärpa läget ytterligare.

Invånarna i Beirut är med rätta förbannade på korrupta politiker som inte kan tillgodose folkets behov, och återigen kommer kravet ”avgå alla” att runga på gatorna.

Risken är tyvärr att det både bildligt och bokstavligt ständigt explosiva Libanon går ur askan i elden.

Säkert är att samma imperialistmakter som i decennier ägnat sig åt att söndra och härska i Mellanöstern inte kommer med det libanesiska folkets bästa för ögonen.