Vad vill vicepresidentskandidaten Vance?

En artikel av USA-journalisten Ken Klippenstein https://www.kenklippenstein.com/p/jd-vance-on-war-and-peace

En titt på Trumps val av vicepresident och hans ovanliga utrikespolitiska åsikter

J.D. Vance är välkänd för sina åsikter om socialpolitik och USA:s kulturkrig, men när det gäller krig och utrikespolitik får hans ståndpunkter mycket mindre uppmärksamhet. Detta är olyckligt eftersom vicepresidenter ofta har spelat en viktig roll som nära rådgivare till presidenten, särskilt när det gäller utrikespolitik (t.ex. Dick Cheney och Joe Biden). Jag har därför ägnat de senaste dagarna åt att granska Vances utrikespolitiska uttalanden och meriter.

Efter att ha tittat på utskrifter av hans tal till tankesmedjor, hans debattartiklar och hans inlägg på sociala medier är min känsla följande: Vance är Trump med en bättre hjärna. Deras ståndpunkter är ofta ganska lika, men där Trump talar i bombastiska ordalag använder Vance en mjukare ton  avsiktligt. Detta är inte en bedömning av hans godhet eller ondska – det finns redan gott om kommentarer om det – utan helt enkelt mitt försök att sakligt karakterisera hans åsikter, vilket är mitt mål med den här artikeln.

Med detta i åtanke följer här Vances åsikter om ett antal viktiga utrikespolitiska frågor.

NATO

Det har pågått en debatt i flera år om hur man ska få Natos medlemsländer att bidra med mer av sin bruttonationalprodukt till försvaret och alliansen, som USA finansierar i betydligt högre grad än sina europeiska motsvarigheter. Även om både Vance och Trump är överens i denna fråga, är de skarpa skillnaderna i retorik representativa för skillnaderna mellan de två.

I februari sade Trump att han hade sagt till en icke namngiven europeisk ledare att han skulle uppmuntra Ryssland att göra ”vad fan de vill” med alla Natoländer som inte uppfyllde alliansens utgiftsmål. Den skrytsamma kommentaren väckte förutsägbar upprördhet och polariserade människor i en fråga som många annars skulle kunna vara sympatiskt inställda till. Varför ska amerikaner betala mer än rika europeiska länder för försvaret av kontinenten?

Bara en vecka efter Trumps uttalande tog den dåvarande senatorn Vance upp samma fråga, men i diplomatiska termer, vid säkerhetskonferensen i München. ”Och jag säger detta i en anda av vänskap, inte i en anda av kritik, för nej, jag tycker inte att vi ska lämna Nato; och nej, jag tycker inte att vi ska överge Europa”, inledde Vance. ”Vi behöver Europa för att spela en större del av säkerhetsrollen, och det beror inte på att vi inte bryr oss om Europa … det beror på att vi måste inse att vi lever i en värld av knapphet.”

Han fortsatte med att förespråka i stort sett Trumps ståndpunkt, men i stället för att bara skylla på Europa talade han till exempel om bristen på amerikansk krigsmateriel och behovet av att européerna axlar en större del av ansvaret.

Han framförde också viss självkritik mot USA:s roll när det gäller behovet av att fortsätta att finansiera Ukrainas försvar och sade att ”västvärlden inte tillverkar tillräckligt med vapen” och hänvisade till ”det dumma Washingtonkonsensus” som uppmuntrade länder att ”avindustrialisera”.

Självkritiken dök upp igen i ett huvudtal som han höll vid Quincy Institute (se här, ö.a.) i maj ”Men jag tror faktiskt att Washington, åtminstone den nuvarande ledningen i Washington, verkligen gillar det faktum att européerna är beroende av oss. Det är inte en allians. Dessa människor är inte i allt högre grad allierade [som vissa skulle beskriva det]. De är USA:s klientstater som gör vad vi vill att de ska göra.”

Vances argument är intressant eftersom det flyttar skulden från avlägsna europeiska regeringar till Washington, som amerikanerna uppenbarligen har mycket större inflytande över. Det visar också att detta arrangemang inte bara är dåligt för oss, utan också för Europa, vars säkerhet har ”förtvinat” på grund av USA:s ”säkerhetsfilt”, som Vance uttrycker det.

Ukraina

Även om Vance kan vara mer eftertänksam än Trump, använder han också den tidigare presidentens chockerande tendenser när det är användbart.

”Jag måste vara ärlig mot er, jag bryr mig inte om vad som händer med Ukraina på ett eller annat sätt”, sa Vance 2022 mitt under sin senatskampanj. Kommentaren blev snabbt viral på X (då Twitter) och provocerade – som det säkert var tänkt – proukrainska anhängare och Washingtons utrikespolitiska kommentarsgrupper. Upprördheten bland intelligentian i DC är praktiskt taget en gratis kampanjannons för någon som kandiderar i en rostbältesstat som Ohio, vars senatsval Vance skulle komma att vinna.

Dessa typer av provokationer slår mig som oärliga försök av Vance att få publicitet, kopierade från Trumps manual. Tweeten har sedan dess raderats, vilket tyder på ånger. Vance har sedan dess sagt att ”jag beundrar verkligen de ukrainare som kämpar mot Ryssland”. Ta en titt på hur annorlunda Vance tar upp frågan i denna debattartikel som han skrev för The New York Times, med titeln ”The Math in Ukraine Doesn’t Add Up”:

”Tänk på vår förmåga att producera 155-millimeters artillerigranater. Förra året uppskattade Ukrainas försvarsminister att landets basbehov av dessa granater var över fyra miljoner per år, men att landet skulle kunna avfyra upp till sju miljoner om så många fanns tillgängliga. Sedan konflikten inleddes har USA gjort stora ansträngningar för att öka produktionen av 155-millimetersgranater. Vi har i stort sett fördubblat vår kapacitet och kan nu producera 360.000 per år – mindre än en tiondel av vad Ukraina säger sig behöva. Administrationens mål är att nå upp till 1,2 miljoner – 30 procent av vad som behövs – i slutet av 2025. Detta skulle stå de amerikanska skattebetalarna dyrt samtidigt som det skulle ge ett obehagligt välbekant resultat: misslyckande utomlands.”

Som före detta marinsoldat har Vance förmodligen en förståelse för det militära, och det är detaljer som han verkar luta sig mot när han formulerar sina argument mot framtida militärt stöd till Ukraina. Hans argument är ofta kvantitativa: hur mycket av vilken ammunition vill ukrainarna ha, hur mycket kan USA producera och hur mycket behöver USA för andra ändamål. Även om Trumps inställning till Ukraina liknar Vances, är det som att försöka föreställa sig att Trump använder den typen av argumentation som att försöka föreställa sig att min hund använder vattenfärger.

Jag säger inte att Vance är något slags geni, men hans vilja att engagera sig i övertygande argument skiljer honom från Trump.

Som Vance ser det saknar USA den försvarsindustriella bas som krävs för att förse Ukraina med tillräckligt med vapen för att på ett meningsfullt sätt driva ut ryssarna. Han har också kritiserat vad han kallar Bidenadministrationens avsaknad av ett slutscenario för kriget. Den här typen av retorik är ett eko av kritiken mot kriget mot terrorismen, ett krig som både han och Trump bittert har kritiserat.

Av dessa skäl har Vance kallat Biden-administrationens ovilja att förhandla fram en uppgörelse med Rysslands president Vladamir Putin för ”absurd” och sagt att ”Ukraina kommer att behöva avstå en del territorium till ryssarna”.

Kina

I konventionella nyhetsmedier framställs Vance som en ”isolationist”, en politisk tendens som motsätter sig inblandning i utrikespolitiska frågor. Karaktäriseringen verkar mindre oärlig än lat. Vance förespråkar visserligen att vi i USA ska minska vårt engagemang i både Europa och Mellanöstern, men han är en stark förespråkare för USA:s militära engagemang för att kontrollera Kinas uppgång.

I tal efter tal argumenterar han för att det inte är viktigt att ta sig ur Mellanöstern som ett mål i sig, utan för att vi ska kunna behålla ett laserfokus på Kina – ett fokus som han menar kommer att vara i nästan ett halvt sekel.

”USA måste fokusera mer på Östasien”, sade Vance. ”Det kommer att vara framtiden för amerikansk utrikespolitik under de kommande 40 åren, och Europa måste vakna upp till det faktumet.”

Denna ståndpunkt speglar det dominerande tänkandet inom den amerikanska militären idag. Behovet av att omorientera vårt fokus mot Kina har kodifierats i Pentagons nationella försvarsstrategi.

Vance gillar också att kritisera det sorgliga tillståndet för den försvarsindustriella basen, som han skyller på den orgie av offshoring av tillverkning som utförs av Washington och den utrikespolitiska eliten. Han ser detta som ett ännu större hot än Kinas växande utländska inflytande. Som Vance uttrycker det:

”Det handlar inte om att Kina utvidgar sin räckvidd till Sydamerika och Afrika som en del av Belt and Road-initiativet, även om jag återigen tycker att det borde oroa oss. Det är att Kina, på grund av Washingtons ledares dumhet under den senaste generationen, nu utan tvekan är den mäktigaste industriella ekonomin i världen. Om vi ska förlora ett krig kommer det att bero på att vi har tillåtit vår främsta rival att bli vår kanske mäktigaste industriella konkurrent.”

Israel / Mellanöstern

Ett annat problem med ”isolationist”-stämpeln är Vances oreserverade stöd för Israel, som han konstigt nog tillskriver sin kristna tro. Hur snällt av han där uppe att ha välsignat honom med en position som krävs för att ha en karriär inom republikansk politik.

Här är vad Vance sa till Quincy Institute: ”En stor del av anledningen till att amerikaner bryr sig om Israel är att vi fortfarande är det land i världen som har störst kristen majoritet, vilket innebär att en majoritet av medborgarna i det här landet tror att deras frälsare, och jag räknar mig själv som kristen, föddes, dog och återuppstod i den där smala lilla remsan av territorium vid Medelhavet. Tanken att det någonsin kommer att finnas en amerikansk utrikespolitik som inte bryr sig särskilt mycket om den delen av världen är befängd.”

Vances stöd för Israel skiljer sig dock från andra republikaners på ett par sätt. För det första betonar han behovet av att förklara varför vårt stöd till Israel hjälper amerikanerna.

”Mina damer och herrar, om vi ska stödja Israel, vilket jag tycker att vi ska göra, måste vi ange ett skäl till varför det ligger i vårt intresse”, säger Vance. Han hävdar, återigen i pseudomilitär analys, att Israels tekniska sofistikering, särskilt när det gäller missilförsvar, gör landet till en partner som kan bygga den typ av defensiva system som skulle kunna göra det möjligt för USA att åtminstone delvis dra sig tillbaka från regionen. Som han sa till Quincy:

”Israel är ett av de mest dynamiska, i alla fall per capita, ett av de mest dynamiska och tekniskt avancerade länderna i världen … Och om man tittar på vad Israel gör med Iron Beam-systemet, till exempel, så är det ett system som skulle göra det möjligt för USA och våra allierade att faktiskt uppnå en viss paritet med de människor som skickar drönare och raketattacker och så vidare.”

Tanken att Israel och västvärlden inte skulle vara jämbördiga med iranskstödda miliser, eller till och med Iran självt, i dessa frågor är med ett ord löjlig. Det är också ett vanligt argument i Washington och ett annat sätt på vilket Vance misslyckas med att avvika från ortodoxin. Vance fortsätter:

”Det finns inget sätt på vilket vi långsiktigt kan utkämpa en missilförsvarsstrid mot människor om de betalar 1/10 eller 1/100 för offensiva vapen jämfört med vad vi betalar för defensiva vapen. Och israelerna gör det viktigaste arbetet för att faktiskt ge oss missilförsvarsparitet. Det är ett mycket viktigt nationellt säkerhetsmål för Amerikas förenta stater. Och det är något som vi arbetar med en av de mest innovativa ekonomierna i världen för att uppnå.”

Att billiga drönare och annan ammunition utmanar USA:s militär att komma med billigare försvar, vilket inte precis är Pentagons styrka, är i sig ett vettigt påstående. Men det är på sätt och vis irrelevant för kriget i Gaza. Och det visar på oförmågan att knyta en åsikt (militärt tillbakadragande från Mellanöstern) till en annan (mer försvarsutgifter för att lösa dagens begränsade problem i Mellanöstern), eller mer exakt i Ukraina där billiga drönare har förändrat ett stort krig.

Men Vance skiljer sig ändå från andra republikaner när han säger att han vill att Israel ska avsluta kriget ”så snabbt som möjligt”, ett uttalande som kunde ha gjorts av vilken demokrat som helst i USA.

Men oavsett vad Vance säger ligger hans åsikter nära Trumps, även om de återigen är mer utvecklade. Vance anser också att den grundläggande ramen för Abrahamavtalet – Trumps främsta utrikespolitiska framgång som normaliserade relationerna mellan Israel och olika arabländer – bör utvidgas till att omfatta fler länder. Detta, menar han, skulle förebygga konflikter och skapa en säkerhetsarkitektur som skulle göra det möjligt för USA att ta ett steg tillbaka från regionen och fokusera på Kina.

Red: Abraham-avtalen eller på engelska The Abraham Accords är en serie överenskommelser om normalisering av förbindelserna mellan Israel och de fyra arabiska länderna Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Abraham-avtalen

På vissa sätt känns Vances utrikespolitiska vision helt hemma i Washington, dunkla och tekniska argument för att förklara (och lösa) stora olösliga problem. Kanske skulle Vance kunna fungera som Trumps främsta nationella säkerhetsrådgivare, eller åtminstone den låga som nattfjärilarna i Washington kommer att samlas kring. Men när det gäller den nya Vance, den som glömmer sin kritik av Trump för att komma med på resan (och för att få sin biljett på vägen till att bli president en dag), är det fortfarande oklart om han i slutändan kommer att ha något inflytande.