Valet i Tyskland – Väntat och oväntat. Är nästa kansler Blackrocks man?

Under en tysk regering ledd av Friedrich Merz kommer det amerikanska kapitalet att ha fria händer att kannibalisera den tyska ekonomin.

Vid en mogen ålder av 69 år har Friedrich Merz väntat på detta ögonblick i decennier. Inför söndagens val är han Tysklands väntande kansler, med hans kristdemokratiska union (CDU) som förutspås säkra 30 % av rösterna. Han kommer att behöva bygga ytterligare en koalition av olika partier, men Merz har inget emot det. På måndagsmorgonen kommer han att ha genomfört en av de mest anmärkningsvärda comebackerna i den senaste politiska historien.

Merz gick med i partiet för decennier sedan som student. Men idag kandiderar han effektivt på en ”Make Germany Great Again”-plattform – ett kalkylerat försök att vinna röster från Alternativet för Tyskland (AfD) genom att flytta partiet åt höger i frågor som immigration. Hans cynism här ska inte underskattas: liksom Donald Trump i Amerika är miljonären Merz en företagskung i konservativa kläder.

Merz, låt oss inte glömma, har länge representerat intressen för några av världens mäktigaste företags- och finanseliter, framför allt som en nyckelrepresentant för BlackRock i Tyskland mellan 2016 och 2020. Faktum är att om Merz väljs kommer Tyskland att bli det första landet som styrs av en före detta BlackRock-tjänsteman. Men hans band till elitinstitutioner sträcker sig mycket längre tillbaka.

I över två decennier, även innan han gick med i BlackRock, förkroppsligade han svängdörren mellan politik, näringsliv och finans.

Efter det federala valet 2002 säkrade Angela Merkel, dåvarande ledaren för CDU, ordförandeskapet i den parlamentariska gruppen, medan Merz utsågs till hennes suppleant. Deras förhållande var dock långt ifrån lätt och Merz avgick bara två år senare och drog sig gradvis tillbaka från politiken tills han lämnade parlamentet 2009.

2004 anställdes han som senior rådgivare av den internationella rätts- och lobbyfirman Mayer Brown, en tungviktare i branschen med en årlig omsättning på miljarder.

Här upptäckte Merz ett mycket mer fruktbart förhållande. Som Werner Rügemer, författare till  BlackRock Germany   förklarar, på Mayer, hjälpte Brown Merz att underlätta affärer som främjade det amerikanska kapitalets intressen i Tyskland, och uppmuntrade amerikanska investerare att köpa företag i Förbundsrepubliken. Resultatet blev försäljningen och omstruktureringen av tusentals tyska företag, vilket innebar nedskärningar och lönestopp – ett tillvägagångssätt som öppet hyllades av Merz i sin bok  Våga vara mer kapitalistisk . Han var utan tvekan ivrig att förkroppsliga bokens budskap, så under denna period satt Merz även i förvaltnings- och förvaltningsstyrelserna för flera stora företag. Och så kom BlackRock och knackade på, utan tvekan ett av de mäktigaste företagen som någonsin existerat. Hur kunde Merz säga nej? Läkemedel, underhållning, media och, naturligtvis, krig — det finns praktiskt taget ingen sektor som  BlackRock  inte kommer att försöka tjäna på.

Fördelen med att anlita Merz är inte svår att hitta. Han underlättade möten mellan BlackRocks vd Larry Fink och tyska politiker, och hjälpte till att utforma policyer som skulle gynna företaget och dess stora portfölj av investeringar.

Under Merz inflytande blev BlackRock till exempel en av de största icke-tyska aktieägarna i många av landets viktigaste företag – från Deutsche Bank till Volkswagen, BMW till Siemens. Ändå handlade hans arbete inte bara om att öka vinsten för aktieägarna; det handlade också om att forma en politisk miljö där företagens intressen överensstämde med regeringens politik. Av en lycklig slump skapade det också ett klimat där någon som Merz lätt kunde väva mellan storföretag och förbundsdagen.

”Miljonären Merz är en företagskung i konservativa kläder.”

Och så hände det 2021 när Merz, beväpnad med en utbuktande banksaldo och två  privatjetplan , återvände till politiken som ledare för CDU. Inte överraskande är hans politiska filosofi fast förankrad i nyliberalismen. Han är en framstående förespråkare för privatisering och avreglering. Detta är ofta inramat i löften om att minska byråkratin och attrahera utländska investerare. Men i verkligheten är detta företags dubbeltal utformat för att maskera hans betoning på privata lösningar på offentliga problem.

Merz är en stark anhängare av privatiseringen av sociala välfärdssystem – till förmån för företag som BlackRock, ledande inom privata pensionsplaner. Han har också traditionellt varit en stark motståndare till minimilöner och till lagar mot orättvis uppsägning. Under hans övervakning är det högst troligt att tyska arbetare kommer att se sina löner fortsätta att stagnera, eller ännu värre.

Men då är det svårt att riktigt tro att vanliga tyskar är Merz angelägenhet. En gång en Davos-man, alltid en Davos-man – och hans långa historia av att representera mäktiga industrier, inklusive den kemiska, finansiella och metallurgiska sektorn, tyder på att han kommer att ha andra prioriteringar. Som kansler kan Merz till exempel bli ombedd att reglera sektorer som han länge varit förknippad med – och som Mayer Brown, hans tidigare arbetsgivare, fortfarande representerar.

Kom också ihåg att CDU under Merz ledning har fått miljontals euro i kampanjdonationer från just de affärsintressen han tidigare representerade –  mer  än något annat parti. För både tyska och globala företagslobbyister skulle det vara en dröm att ha Merz – en tidigare kollega – som kansler. Eller, som Rügemer  uttrycker det  : ”Detta är att sätta räven över hönshuset.”

Det här är inte bara en fråga om ekonomi heller: Merz företagskontakter formar också hans utrikespolitik. Innerst inne är han en trogen atlanticist och han har en fast tro på USA:s roll som garant för den globala ordningen. Denna ideologiska hållning har lett till att Merz anslutit sig till USA i frågor som Nord Stream 2-rörledningen, och kräver att projektet ställs in långt innan Ukrainakrisen eskalerade. Hans krigiska inställning till utrikespolitiken, särskilt kring hans hårda stöd till Ukraina, illustrerade ytterligare hans anpassning till USA:s tidigare geopolitiska prioriteringar – även på bekostnad av hans eget lands kärnintressen. En av huvudorsakerna till Tysklands krympande ekonomi och pågående industrialisering är trots allt landets beslut att koppla bort från rysk gas under starkt amerikanskt tryck.

Nu har Washington förstås en helt annan Ukrainapolitik. Så kommer Merz att tvingas överge sin atlanticistiska tro? Inte nödvändigtvis. Även om hans starka antiryska hållning och militaristiska tendenser verkar stå i strid med Trumps försök att deeskalera konflikten, är verkligheten att deras visioner är mer samstämmiga än vad som från början kan tyckas vara fallet. Vad kräver Trump i slutändan av Europa? Högre försvarsutgifter och en betydande roll i att bära både det ekonomiska och strategiska ansvaret för efterkrigstidens säkerhet i Ukraina, vilket till och med kan innebära utplacering av en europeisk ”fredsbevarande” styrka.

Dessa riktlinjer överensstämmer väl med Merz egen vision. Han har länge förespråkat en ökning av Tysklands försvarsbudget, ett ställningstagande som välkomnas av hans företagsallierade i det tyska militär-industriella komplexet. Nu har han faktiskt  anslutit sig till kören  som uppmanar Europa att ”ta sin säkerhet i egna händer”. Trump kunde inte begära mer. Denna strategiska konvergens, i kombination med Merz konservativa inställning, djupa band till den amerikanska finans- och företagssektorn och invanda atlanticism, gör honom väl positionerad för att bli USA:s europeiska ”hövdingvasall” i vår postliberala era. Detta skulle sätta Tyskland tillbaka vid rodret för en europeisk union som är både ekonomiskt svagare och militärt modig – även om den förblir strategiskt operativ.

Detta arrangemang kommer att åtföljas av mycket retorik om tysk och europeisk ”autonomi” – och möjligen till och med hetsiga offentliga meningsskiljaktigheter mellan Berlin och Washington. I verkligheten skulle det dock till stor del vara en fasad, för den nya dynamiken skulle bara tjäna europeiska och amerikanska eliter. Den förra skulle fortsätta att underblåsa rädslan för Ryssland som ett sätt att rättfärdiga större försvarsutgifter, avleda medel från sociala program och legitimera deras fortsatta undertryckande av demokratin. När det gäller det senare kommer de att fortsätta att dra nytta av Europas ekonomiska beroende av USA. Hela tiden skulle människor som Merz vara väl positionerade för att hjälpa den ytterligare kannibaliseringen av Europa i händerna på amerikanskt kapital.

Inte för att vi ska bli förvånade. Under de senaste två decennierna har Merz, precis som Trump, visat sig vara en affärsman först och en politiker sedan. Men till skillnad från Trump, som åtminstone har en viss populistisk inställning, kommer Merz seger att firas i styrelserumen hos BlackRock och andra stora företag, som kan förvänta sig att se deras banksaldon börja ticka stadigt uppåt. Men som så ofta ska vanliga väljare inte förvänta sig att denna belöning ska flöda deras väg.