Signaturen ”Benny Hedning” skrev i en kommentar till en annan blogg-artikel ”Finland hade nog inte haft något att förlora på ett territoriebyte då de enligt uppgift hade fått större landområden i utbyte! Kanske hade Finland kunnat undvika kriget men jag tror att krigshökarna i Finland satsade på att Hitler skulle vinna och då hägrade större landområden än de man kunde byta sig till! Man kunde i alla fall testat om Stalin menade allvar med sin plan…Ljög Stalin skulle det blivit krig ändå om han anföll.”
Jag låter detta vara en inledning, ett skäl till att återpublicera en artikel om Finska vinterkriget som första gången publicerades för över 5 år sedan på Jinge.se. Den motiverades också den av en kommentar av läsaren ”Fredrik”.
Vid lunchtid 11/4 2015 fick jag följande kommentar till blogginlägget om Andra Världskriget av ”Fredrik”. Denne ställer en rimlig, ganska svår om än något perifer fråga i förhållanden till blogginlägget. Förtjänar ett utförligt svar då så är möjligt. Och det är möjligt genom att ett tidigare gästblogginlägg av Jan Hagberg diskuterar detta.
Fredriks fråga
”Anders,
”Och Finlands hårdnackade nej till att låta Sovjet hyra finska hamnar har av flera på goda grunder ansett vara mindre välbetänkt.”
Försvarar du verkligen Sovjets anfallskrig mot Finland? Som en suverän stat och hade Finland inga som helst förpliktelser mot Sovjet. Om Finland ville upplåta hamnar eller inte var helt och hållet den suveräna staten Finlands beslut. Detta sovjetiska krav är för mig ett av många tydliga exempel på Sovjetunionens imperialistiska tendenser. Sovjets anfall stod i klar strid mot allt vad folkrätt heter.”
Svar – Jan Hagbergs gästblogginlägg.
Jan Hagberg har i hela sitt vuxenliv haft siffror i någon mening som sitt arbetsområde. Han har haft tre längre anställningar: först på KTH som matematiklärare, därefter som statistiker på SCB och slutligen som försäkringsmatematiker vid ett större svenskt försäkringsbolag.
Var finska vinterkriget nödvändigt?
Vi har ännu inte hunnit fram till 70-årsminnet av andra världskrigets slut, förrän vi påminns om att det redan gått 75 år sedan världskrigets eld började pyra upp på allvar. Som alltid får vi oss till livs utvalda delar ur historien, så utformade att den russofobiska kampandan ska kunna vidmakthållas. Som en fortsättning på berättelser klädda i en annan, enklare kapprock, antikommunismens!
Just nu är det finska vinterkriget som är högaktuellt. Eftersom den berättelsen genom åren varit nästan en och densamma måste den bedömas som heltäckande, och därför helt sann. En sanning som bär på ett eget liv – att ständigt återberättas. Förpackningen är att vinterkriget var ett i tid och rum isolerat krig.
Vi får möta en modern hjältesaga, om en Davids kamp mot jätten Goliat – i och för sig i den formen en bild mest lämpad för oss som hade kristendomsämnet som eget ämne på skolans schema. Men om jag tillfogar, att det är en berättelsen om den lilla, frihetsälskande grannens kamp mot det stora onda imperiet, och alla kan då förstå vad som ska vara andemeningen med historieberättelsen.
Så här beskrev SR:s Vetenskapsradion, något sammandraget, en av vinterkrigets tidiga strider, den som blivit omtalad som undret vid Suomussalmi: Det var Finlands hjältebragd, men en stor tragedi för Sovjetunionen. För Stalin blev det ett frostigt helvete. Sammandrabbningen beskrivs som en av världens mest framgångsrika gerillastrider. Frågan som ställdes i programmet var: Hur det kunde komma sig att de numerärt och materiellt underlägsna finnarna kunde stå emot den ryska offensiven vintern 1939-40. Fast kriget var slut inom 3 månader och slutat med finsk förlust.
Visst var det så, men var det allt? Från en Vetenskapsradio i Public Service kunde man hoppats på ett mer genomlysande perspektiv. Men där fanns inget ifrågasättande av krigets nödvändighet, inget om dess bakgrund, men framför allt inget om att det rent av kunde ha undvikits. Och inte ett ord om kriget som ett mänsklighetens gissel.
Hjältebragder i enskildheter, må så vara, men allt slutade ändå i en katastrof, för alla dem som var närmast inblandade. Det ordas det mindre om. Vinterkriget, till att börja med, skulle kräva mer än 30 000 människors liv, enbart på den finska sidan.
Efter att Finland slutit upp på Tysklands sida i ”Operation Barbarossa” i juni 1941 – kring detta faktum är krumbukterna talrika – skulle ytterligare mer än 60 000 finländare förlora livet och därutöver 400 000 människor för gott tvingas överge sina hem, efter stora landavträdelser i främst Karelen men också i andra områden som Salla och Petsamo, efter att ett fredsavtal, den så kallade mellanfreden, slutits den 19 september 1944.
För den sovjetiska sidan var redan vinterkriget helt riktigt också en katastrof, med minst 185 000 dödade soldater, i en armé av illa utrustade ryska bondpojkar. Detta om något visade, i efterhand, behovet för Sovjets del av den tvåårsrespit, som icke-angreppspakten den 23 augusti 1939 med Tyskland ändå gav. Sovjetunionen var 1939 uppenbart synnerligen illa förberett på det som alla kunde läsa som tecken i skyn, det annalkande storkriget.
Det är också klart att den tyska riksledningen noterade debaclet i Finland för den sovjetiska militären. Röda armén befann sig uppenbart i ett eländigt skick. Ytterst ansvarig för det var Stalins förbundne, försvarskommissarien Vorosjilov, som under 1940, efter vinterkrigets slut, fick träda tillbaka för yrkesmilitärer som de blivande marskalkarna Timosjenko och Zjukov som fick uppdraget att räta upp de sovjetiska försvarsstyrkorna.
Men eländet för Sovjets del stannade inte enbart vid vinterkrigets förluster. Med fortsättningskriget kom finnarna också att ha en delskuld i tragedin ”den 900 dagar långa belägringen av Leningrad”, där över en miljon människor kom att svälta ihjäl. I förbigående kan nämnas att en äldre bror till president Putin dog vid denna belägring!
Finland lämnade sitt bidrag till belägringen genom att spärra av staden vid sin gamla gräns, 1812 års gräns för storfurstendömet Finland. Det var den gränslinje som Sovjetunionen under hösten 1939 av skyddsskäl begärt att få flytta 35 kilometer längre norrut, medan Finland i utbyte skulle få ett dubbelt så stort landområde bestående av de båda socknarna Porajärvi och Repola i Karelen, tvisteområden inför Dorpatfreden 1920. Finland föredrog 1920 att behålla Petsamoområdet, framför de båda Karelensocknarna, vilket i vissa nationellt sinnade kretsar sågs som ett stort svek från dåtida finska förhandlare.
Den som idag besöker Sankt Petersburg kan få en föreställning om hur nära storstaden riksgränsen gick genom att med bil fara längs den yttre motorvägsring, som går på en dammväg över fästningen Kronstadt och sedan 2011 omsluter Finska Vikens inre del. Dammvägens landanslutning på norra sidan ligger vid den gamla gränsstaden Systerbäck (Sestroretsk idag), med knappa 40 000 invånare.
Bakgrunden till Dorpatfördraget var att efter Oktoberrevolutionen hade från karelska näset, med brittiskt stöd, krig förts riktad mot Petrograd – liksom för den delen från Narvaområdet på estniska sidan av Finska Viken. Revolutionsregeringen var under det pågående invasionskriget så illa utsatt, att den förflyttades till Moskva, där huvudstaden sedan placerades för gott.
Under mellankrigstiden verkade krafter som bl. a. Akademiska Karelensällskapet, med tydligt politiskt stöd, för ett Storfinland. Det förekom till och med attacker från finskt område in i sovjetiska delen av Karelen!
Det som dock alldeles fallit bort ur den moderna tidens historieskrivning är att det fanns motvägande, inflytelserika krafter i Finland, som visade förståelse för de sovjetiska kraven på landbyte 1939 för att freda Leningrad från utländsk aggression, att man från det hållet in i det sista för Finlands räkning var beredd att acceptera de sovjetiska avtalskraven. Den finske Moskvaambassadören JK Paasikivi (senare president) hörde till dem, han som en gång varit chef för finska delegationen vid Dorpatförhandlingarna.
När Paasikivi inte lyckades få gehör för sin fredslinje, startade Sovjetunionen den 30 november 1939 det som blivit kallat ”finska vinterkriget”. Paasikivi tystnade tvärt, när Stalin utropade en folkregering som företrädare för Finland med kommunisten Otto Ville Kuusinen i spetsen, den så kallade Terijokiregeringen, som efter Moskvafreden 1940 i delar dumpades i ledningen för den nybildade Finsk-karelska sovjetrepubliken med säte i Petrozavodsk (Petroskoj).
Än tystare blev Paasikivi när det inte långt efter Moskvafreden gick upp för honom, att finsk militär med politiskt stöd planerade ett revanschkrig mot Sovjetunionen, i lag med Hitlers Tyskland! Då avgick han från ambassadörsposten – och påbörjade skrivandet av sina memoarer. Han återkom till politiken direkt efter krigsslutet 1944, först som statsminister utnämnd av den nye presidenten Gustaf Mannerheim för att därefter bli dennes efterträdare som landets president 1946. Bankdirektören Paasikivi kom ur stabil finsk borgerlighet. Han tillhörde 1918 grundarna av finska samlingspartiet. Han blev också kortvarigt dess ordförande 1934 och lyckades rehabilitera dess anseende, som under flera år solkats ned av ett nära samarbete med bl. a. Lapporörelsen.
Motståndet mot eftergifter inför Sovjetunionens krav bör också ges ett ansikte. Bland dem, som vid förhandlingarna med Moskva höll emot inför begärda eftergifter, fanns den senare statsministern och presidenten Risto Ryti från framstegspartiet (liberalerna) och socialdemokraten, den blivande utrikesministern, Väinö Tanner. Viktigast var att bakom Ryti/Tanner stod England och Frankrike, vilka till varje pris ville förhindra en finsk-sovjetisk överenskommelse.
Detta gjorde de båda västmakterna med samma intensitet, som de av rakt motsatt skäl i Münchenöverenskommelsen hösten 1938 påtvingade Tjeckoslovakien eftergifter för tyska krav på gränsjusteringar vid Sudetområdet. En dubbelmoral som sällan uppmärksammas!
Tjeckoslovakien var fullt mobiliserat inför ett väntat tyskt anfall, berett att stå emot varje militär tysk aggression; just då bedömdes den tjeckoslovakiska armén fullt jämbördig med den tyska och ansågs dessutom ha fördel av att befinna sig i en väl utformad försvarsposition. Därtill hade Tjeckoslovakien en överenskommelse med Sovjetunionen om militärt stöd i händelse av krig. Men britter och fransmän hade ett annat mål för ögonen, att se till att den tyska armén inte led skada, inför de för dem mer angelägna, framtida krigsuppgifterna!
Sovjetiska regeringen hölls sålunda helt borta från överläggningarna om Sudetområdet. För Stalin stod det med det klart, liksom av hela den föregående europeiska politiska utvecklingen med demokratiernas neutralitetsförklaring i spanska inbördeskriget och Österrikes ”Anschluss” – liksom Japans annektering sedan 1931 av Manchuriet på den östra sidan om landet – att det bara fanns en tolkning av det som pågick. En inringning av Sovjetunionen med storkrig i sin förlängning, ett krig som det gällde att med alla medel skjuta så långt framåt i tiden som möjligt.
För eftervärlden har den brittiske premiärministern ”fred i vår tid” Neville Chamberlain framställts som lite av gammal gaggig gubbe som lät sig duperas av Hitler. Inget kan vara mera fel! Han var Citys man och kände sitt uppdrag. Hela den brittiska utrikespolitiska inriktningen under mellankrigsperioden gör detta oerhört tydligt!
Vi kan idag dessvärre idag se mellankrigstidens mönster för ett storkrig gå igen. USA/Nato klättrar på Rysslands gränser och försöker med alla medel försvaga och dra in Ryssland i ett nytt krig, nu främst via Ukraina. Det värsta är att EU-etablissemanget uppträder med ett självskadebeteende, som vore EU en USA-vasall. Med ett USA sittandes på parkett, tillräckligt lång borta för att inte skadas själv materiellt, medan EU och Ryssland hetsas mot varandra.
Avseende finska vinterkriget 1939 – 40 bör följande lyftas fram:
1. Sovjetunionens begäran om gränsjusteringar mm med Finland baserades på förutsättningen att Finland skulle antingen utgöra uppmarschområde eller ingå i ett direkt samarbete med Tyskland vid ett anfall mot Sovjetunionen. Det är omöjligt att avgöra hur mycket relevans det finns i den bedömningen.
2. Sovjetunionen var naturligtvis i sin fulla rätt att begära förhandlingar med Finland avseende gränsjusteringar mm. Samtidigt hade Finland rätt att avböja dessa förslag.
3. En del hävdar att Finland 1939 borde ha gått med på de sovjetiska förslagen. Mot detta kan anföras att detta skulle har varit första steget på vägen mot att Finland skulle ha upphört att existera som självständig stat. De baltiska staterna hade under hot ingått liknade avtal med Sovjetunionen under hösten 1939. Med utgångspunkt från dessa avtal anfölls, ockuperades och införlivades de tre baltiska staterna av Sovjetunionen 1940.
4. Sovjetunionen bröt mot internationell rätt då man de 30 november 1939 anföll Finland.
5. Förutom stora förluster i manskap och material medförde Sovjetunionens krig mot Finland att Sovjetunionen och kommunistpartierna runt om i världen tappade mycket i anseende.
6. Sovjetunionens angrepp på Finland 1939 och den efterföljande freden var ett tungt argument för den finska statsledningen för att 1941 dra med Finland i Tysklands angrepp på Sovjetunionen 1941.
7. Det grundläggande fel som den sovjetiska statsledningen gjorde var att man såg geografiskt och inte politiskt på förhållandet till Finland.
8. Sammanfattningsvis kan man säga att Sovjetunionens angrepp på Finland 1939 var skadligt både för Finland och Sovjetunionen. För Finlands del handlar det om att landet hamnade på samma sida som Tyskland 1941 då operation Barbarossa inleddes mot Sovjetunionen. För Sovjetunionens del lyckades man knuffa över Finland på Tysklands sida.
En av de mer kuriösa händelserna under finska vinterkriget 1939 – 40 var att Sovjetunionen den 1 december 1939 upprättade en marionettregering i Terijoki under ledning av den finske kommunisten Otto Wille Kuusinen, som därmed blev landsförrädare. Regeringens officiella namn var Finska Demokratiska Republiken. Vi kommer aldrig att få reda på vad som var syftet med detta. En inte allt för avlägsen tanke är att detta var embryot till den regering som skulle regera i Finland efter att Sovjetunionen krossat den finska stridskrafterna och gjort Finland till en sovjetrepublik.
Tja, den finska ledningen hade ju i vilket fall som helst kunnat syna om Stalin bluffade genom att gå med på gränsjusteringen och om det hela verkligen visade sig vara en bluff så kunde man ju gå i krig ändå! Det är ju inte så att Finland skulle dragit tillbaka sina trupper och gett sig frivilligt om det visade sig att Stalin ljugit. Tyvärr är det nog så illa att man Finland tänkte att Tyskland skulle segra i det kommande kriget och satsade allt på den utgången av kriget! Stalin kanske redan hade den insikten 1939 att det skulle kosta för mycket och vara för besvärligt att ta över Finland och gav dem detta erbjudande för att slippa binda upp trupper i ett fientligt sinnat land. Stalin är död och man kan bara spekulera i olika scenarios över vad som kunde hänt i stället!
Det finns ingen likhet nutid/mellankrigstid. Det finns ingen kommunistregim i Ryssland med en femtekolonn i form av ett kommunistparti som hotar alla grannländer. Det finns inget revanschlystet och rustat Tyskland med färdiga anfallsplaner åt både väster och öster. Därmed är andra världskrigets aggressorer avhandlade, övriga europeiska länder ville inte ha krig och var illa rustade.
Väst och östeuropa ingår i EU och Nato, och det finns små kontingenter amerikansk militär för att lugna balter och andra som relativt nyligen ockuperades av sovjetunionen. Ingenting tyder på att Ryssland avser att ockupera Polen, numera ett starkt och välmående land. Vi har ”fred i vår tid”, något Chamberlain inte hade musklerna att skapa.
Geopolitiskt centrum har lämnat Europa, lämnat skiljelinjen mellan västrom och östrom, latinskt och kyrillistiskt alfabet, och sovjettkommunismen är död. Geopolitiskt centrum och konfliktzon befinner sig i havet mellan Kina, Japan, Taiwan, Vietnam och Filippinska öarna. Till skillnad från förr ligger det alltså till havs, så när som på gränsen mellan nord- och sydkorea. Ett kvalitiativt annat läge, och förklaringen till att vi numera saknar territorialförsvar.
Jag vill minnas att den nu bortgångne docent Seppo Isotalo på Nyhetsbanken en gång nämnde att Finland gjorde en falskflagg attack mot Sovjet någon gång under den period när fientligheterna inleddes.
Jag nämner det som kontrast mot en vanligare uppgift om att det var Sovjet som begick en sån handling.
Instämmer helt med Jans bedömning av Chamberlains sida.
Ännu mer ihjältiget är vad hans äldre kusiner tidigare uträttade för att påverka Tyskland och Japan.
Beträffande att Sovjet var illa förberedda mot Finland.
Jag misstänker att det var en krigslist från Stalin att inte sätta in bästa möjliga styrkor för att kunna erhålla mer lend-lease från väst genom att anglosaxerna ville balansera Tyskland mot Sovjet. Vicepresident Truman sade ju lite senare att det var taktiken för att de skulle förblöda mot varandra.
Vill minnas att ”nyhetsbanken” var en prosovjetisk propagandasida delvis befolkad av troll.
I och med att sovjet först krävde/hotade Finland på markbyte nära Leningrad och sen gick till anfall med den röda armé man hade efter att Stalin skjutit stora delar av övre officerskåren behöver ingen spekulera i påhittade falseflagoperationer. Första finska vinterkriget var en ensidig sovjetiskt invasion som blev mycket dyr pga finnarnas hårdnackadde motstånd.
Du minns fel. ”Nyhetsbanken” är en vederhäftig site som står för kamp mot förtryck och imperialism.
Finland var under inflytande av britterna som uppmuntrade dom till de onödiga krig dom drogs med i utan att britterna gav något som helst stöd. Finländska krigsveteraner har senare själva sagt att det var helt onödigt. Det ansåg ju många av civilisterna som miste, var det 95000 landsmän i onödan.
Mitt i alla den infantila följsamheten med Usa och Natos imperialism finns det ingen plats för vad många vanliga drabbade finländare tyckte.
Den officiella hållningen är som vanligt snedvriden av imperialisterna överallt i väst.
Och Isotalo citerade jag utan att själv ha någon sådan info.
Eftersom det inte tagits upp av andra vad jag sett är det av allmänt intresse att få saklig information med anledning till det
Det finns fler med finländsk bakgrund som kommit med föga känd information om den tiden.
Tex Erkki Hautamäki.
Det brukar sägas att krigets första offer är sanningen. Så är det väl också med vinterkriget. Orsaken var ryssarnas fruktan för tyskarna och med all rätt. När Hitler och nazisterna inledde sin bana predikade de att de skulle skapa ”lebensraum” i öster och bekämpa ”bolchevismen” vilket förstås tilltalade västländerna, men skrämde förstås ryssarna. Ryssarna försökte förhandla fram en pakt med västländerna men enligt Georgi Zjukov sände västländerna endast sådana förhandlare som inte hade några fullmakter. För att fördröja anfallet så tog Stalin kontakt med Hitler och så tillkom den ökända Molotov Ribbentroppakten. Men Stalin gjorde det stora misstaget att han hoppades att om han inte gjorde något som skulle förarga Hitler skulle Hitler inte anfalla. Men han ansåg att gränsen till Finland låg för nära Leningrad bara 32 km som var Rysslands näst största stad. Därför ville han ha den ca 70 km från staden. Därför försökte han förhandla med finnarna om ett markbyte. Han fodrade ca 2700 kvadratkilometer men erbjöd 5500 kvadratkilometer i Karelen som kompensation. I Finska viken ville han ha Hangö för att kunna stänga Finska viken men prutade sedan till några små öar som han kunde tänkas köpa. Men den finska ledningen sade nej. Enligt J.K.Paasikivi var finska förhandlare tre gånger till Moskva för att förhandla men den finska ledningen motsatte sig alla eftergifter. Molotov varnade också Paasikivi med att säga när inga framsteg i förhandlingarna gjordes att nu har de civila myndigheterna gjort sitt och nu är det militärens tur. Nämnas kan att det var finnarna som bröt förhandlingarna. Då anföll ryssarna. Orsaken varför inte finnarna antog ryssarnas frikostiga bud var att de sade sig vara. så neutrala. Det var nog en sanning med modifikation. När tyskarna hade förlorat det första världskriget så måste de skrota alla sina ubåtar bokstavligen och förbjöds att tillverka nya. Men då grundade de en planeringsbyrå i Holland och ett finskt varv åtog sig att bygga ubåtarna som de hade rätt att inlösa. De byggde 4 större och en mindre som finnarna planerade att ha i Ladoga som de inlöste. Så byggde de mindre örlogsfartyg och 2 större, Väinömöjnen och Ilmarinen. De hade ingen lycka med de stora örlogsskeppen, det ena körde på en mina och sjönk och tog 270 sjömän med sig i djupet och det andra tog ryssarna hand om utan krusiduller efter kriget. Och så hade Finland ett hemligt militärt samarbete på 1930 talet som gick ut på att stänga Finska viken för ryssarna och eventuellt anfalla Leningrad. Detta avtal var mycket hemligt, och brändes upp efter kriget men efter den sjungande revolutionen i Estland öppnades deras arkiv och avtalet hittades. Men ryssarna kände nog till det genom sin underrättelsetjänst. I Finland var det vid den tiden förbjudet i lag att arbeta för vänskap med Ryssland.
Det här är en konflikt som skulle behöva mer förutsättningslös forskning från alla håll. Frågan hur Finland kunde stå emot som de gjorde kan delvis förklaras av den sovjetiska inställningen. Det här kriget har ju kallats Davids kamp mot Goliat. Men som den ryske militärhistorikern Bair Irincheev så riktigt konstaterar så är det lätt att glömma bort att man från sovjetisk sida i början enbart satte in trupper från Leningrads militärdistrikt. Detta distrikts resurser var tämligen begränsade och överlag var den sovjetiska fälttågsplanen som inte slutfördes förrän i mitten av november rätt illa planerad. Man tog lärdom av motgångarna i början och i februari 1940 blev det annorlunda. I mitten av april 1940 hölls i Kreml en utvärderingskonferens om vinterkriget under ledning av försvarskommissarie Vorosjilov. Stalin deltog i konferensen men förefaller ha hållit en rätt låg profil med undantag för sista dagen där han höll ett längre tal, där det framgick att han överlag var tämligen nöjd med Röda arméns insats. Den ryske historikern Igor Pychalov har konstaterat att varje krig där den ena parten är i en bättre sits än innan kriget började måste ses som en seger. Vinterkriget var inte någon av de mer glänsande sovjetiska segrarna men likafullt en seger. Att Sovjet medvetet skulle ha mörkat sin förmåga saknar grund.
De i artikeln angivna förlustsiffrorna på 185 000 döda sovjetsoldater är inte sant. De exakta siffrorna är som följer: 65 384 stupade, 19 610 saknade och 186 584 sårade.
Hanterade Sovjet det här rätt? Svår fråga. Man hade definitivt fog för att inte lita på finnarna. 1936 hade Finland beskjutit sovjetiskt territorium vid ett antal tillfällen. Något som föranledde sovjetiska protester. Utrikesminister Holsti som var illa sedd i Berlin tvingades avgå i november 1938 efter tyska påtryckningar.
Var Sovjet ute efter att inta hela Finland? Argumenten för det påståendet övertygar inte. Kuusinen-regeringen har lagts fram som argument. Men det kan på sin höjd tyda på att man från sovjetisk sida var ute efter en ”regime change” i Finland och inte att annektera hela landet. I den tidigare nämnda konferensen i april 1940 nämndes Kuusinen inte överhuvudtaget annat än i förbifarten i Stalins långa tal. Där hävdade Stalin att man gjort klart för finnarna att ”godta våra villkor eller ni får Kuusinen i Helsingfors”. Det förefaller alltså som att man använde Kuusinen som någon form av utpressning mot finnarna. Ett annat argument är att man på stupade sovjetsoldater påträffat en skriven order om att inte av misstag överskrida de svenska och norska gränserna. Ett sådant dokument har dock aldrig mig veterligt publicerats. Finnarna borde ha haft all anledning i världen att lägga fram det – om det nu existerat. Det är således inget bevis utan ren hörsägen. Ett tredje argument var att anfallet skedde efter hela gränsen och inte bara från Leningrad. Det ska här sägas att man från sovjetisk sida även krävde gränsjusteringar längst i norr för att säkra Murmansks säkerhet. Då torde man ha haft anledning att anfalla över hela gränsen. Vi kan också jämföra med Kinas anfall på Vietnam 1979. Det skedde också efter hela gränsen men kineserna hade aldrig någon avsikt att erövra hela Vietnam. Ett fjärde argument har varit att hänvisa till baltstaternas öden. Den jämförelsen haltar dock rätt betänkligt. Inkorporeringen av baltstaterna var ingen färdig plan utan bestämdes först i sista stund och var delvis ett resultat av de baltiska kommunisternas inställning. I en intervju 1974 hävdade Molotov att det hade varit en dålig idé att inta hela Finland.
Det är helt klart att det sovjetiska anfallet den 30 november 1939 var ett folkrättsbrott men inte mer än t.ex. den anglo-amerikanska invasionen av Franska Nordafrika knappt tre år senare. Den debatt som i Gnistan och Marxistiskt Forum följde på Anders Perssons bok ”Finlands sak var svår” hade bland annat ett inlägg där det hävdades att München-avtalet 1938 gjorde slut på folkrätten och att därefter härskade nävrätten.
Slutligen så är det sant att Chamberlain inte var bara nån naiv gubbe. De brittiska författarna Clement Leibovitz och Alvin Finkel har övertygande visat att Chamberlain sommaren 1939 med stöd av mäktiga affärsintressen i Storbritannien sökte få en överenskommelse med Hitler som gick ut på att rikta den tyska expansionismen österut.