Vardagsliv i Tyskland under den Nazistiska Stöveln det avgörande krigsåret 1942
Barbro Eberan skrev 2002 ”Vi är inte färdiga med Hitler än på länge” (Brutus Östlings bokförlag Symposion). Boktiteln fångar och förklarar den enorma mängd fack- och skönlitteratur som producerats om Nazismens framväxt, maktövertagande, roll under kriget, ”hemmafronten” i Tyskland, samt upplösning och efterspel. Finns det då verkligen plats för en till bok i ämnesfältet? Ja, den stora danska författaren Kirsten Thorup har fullständigt mästerligt skildrat vardagslivet (”hemmafronten”) i en tysk storstad. Det gör hon i den skönlitterära boken ”Intill döden, intill vanvett” från 2020 (på svenska 2021. AB Förlag).
Skildringen av vardagslivet i München under fyra månader 1942 är realistisk, om än formellt fiktiv. Den backas upp av 22 seriösa referenser, varav flera vetenskapliga, samt ”källor på internet och privata skriftliga källor” (s. 383). Det ligger uppenbarligen mycket arbete med källor och detaljer bakom boken.
Ramberättelsen handlar om danskan Harriet Bertram, som i förtvivlan och sorg efter att maken och frivillig stridspilot stupat på Östfronten, accepterar en inbjudan att besöka en danska med familj. Mannen i familjen är högt uppsatt officer i Luftwaffe, och tidigare kollega med den nedskjutne, danske stridspiloten, bl a i den tyska flygskvadronen i Finland under vinterkriget. Av olika omständigheter kommer Harriet B att stanna 4 månader hos familjen, innan hon återvänder.
Varken den nedskjutne mannen eller huvudpersonen Harriet är nazister. Han var däremot anti-kommunist, en förklaring till den frivilliga enrolleringen. Hon svärmade naivt för Tyskland, och likt Dante i Gudomliga komedins första del – Inferno- vilken lotsas av den romerske poeten Vergilius genom Helvetets alla kretsar, lotsas Harriet av sin nazistiska värdfamilj genom krigsvardagens helvete i München. Huvudperson politiska naivitet gör att hon ideligen ställer ”fel”, frågor och inte sällan blir betraktad som ”otysk”, och närmast provokativ.
Romanen ger en mycket skarp, detaljerad bild av den ständiga övervakningen och angiveriet, vilket kräver ett närmast totalt, formellt ja-sägande från folkets massor. Har man en avvikande uppfattning gör man bäst i att hålla tyst, eller endast tala med sin allra närmaste. När kriget går in på sitt fjärde år skruvas arbetstakten upp, med länga arbetsdagar 6 hela dagar i veckan. Hänger man inte med i den uppskruvade takten, hotar korrigeringsläger på en eller flera veckor. Visserligen utförs det mesta tunga arbetet av ”Ostarbeiter” och krigsfångar, under slavliknande förhållanden, med knappa matransoner – ”arbete till döds”. I staden finns många bevakade läger för dessa slavarbetare. Den nazistiska rasismen märks ständigt i vardagen genom att arbetarna från Öst ses som lägre stående, hunsas och misshandlas för ingenting.
Allt i varu- och matväg är ransonerat, med kuponger, och jämt långa köer, vad man än skall göra. Ibland finns inte ens utlovade varor eller basvaror endast i futtiga tilldelningar.
De troende nazisterna upprepar likt ett mantra att krigsslutet – Endsieg – närmar sig. Mot slutet av året 1942 talar nyheterna ofta om Stalingrad, och man kan inte helt undanhålla att det nu bara handlar om ”tappert försvar”. Höga, lokala nazistiska koryféer förklarar – likt dårar – att Führern låtit skicka en armékår till undsättning av den 6:e armén. Han kommer aldrig att tillåta att Röda Armén besegrar tyska soldater. Det bokens befolkning i München inte visste, men vi vet, var att fältmarskalk von Mansteins pansarstyrkor misslyckades att undsätta den i Stalingrad inneslutna 6:e armén. Resterna av hela armén kapitulerade en dryg månad senare.
Denna skrämmande konformisering – det är just den process vi nu genomlever med medias och politikernas samstämmighet kring ett helt fiktivt narrativ av kriget i Ukraina och utmålandet av hatiska ukrainska nazister som frihetshjältar. Ju djupare denna propaganda biter sig fast desto svårare blir det för de ansvariga att slå til reträtt.
@Örjan Appelqvist 29 november, 2022 At 15:27
Vi skall i det sammanhanget inte glömma at svenska media kraftigt domineras och styrs av och från USA. Ukrainska nazister som frihetshjältar, medan samtidigt ryssar och Kineser utmålas grovt förfalskat som skurkarna. Att läsa DNs ledare ”Kinas covidfiasko är typiskt för diktaturen” är exakt som att läsa en artikel av journalisten Julius Streicher artikel ur nazi tidningen Der Stürmer. Den falska propagandan haglar med falska tillmälen som diktatur, covidkatastrofen, förtryck, tortyr, demokrati, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, totalitär stat, inlåsning, kontroller, övervaskning, osv.
Men Kina är ingen diktatur utan världsledande i modern demokrati och de flesta områden och har räddat 4.5 miljoner liv undan att dödas av det amerikanska viruset. Kinas vaccin är mätt över tid omkring 25 gånger effektivare än de amerikanska och har inga dödliga biverkningar. Precis som Nazityskland dolde sina misslyckanden gör USA nu detsamma, och det här i Sverige.
Rekommenderar K. Semmens
”Seeing Hitler’s Germany: Tourism in the Third Reich”. Boken visar hur problematiskt det är att betrakta Nazi-Tyskland med facit i hand. Turisternas beskrivningar är i det närmaste idylliska. Men visst några reagerade på anti-semitismen men var samtidigt van vid denna i sina ursprungsländer. En svart amerikansk präst vid namn King blev så entusiastisk efter ett besök att han döpte sin son till Martin Luther King. Med andra ord vi lär aldrig lägga märke till fascismens återkomst om vi tror att den kommer att visa sig genom gaskammare, koncentrationsläger och en skrikande führer med lustig mustasch.
@Borgarklass 29 november, 2022 At 18:02
Det får mig att undra när vi får se boken ”Seeing USAs world diktatorship: Tourism in the USA reich”.
Detta framstår för mig som historiker som betydligt mer allvarligt än vad som möter ögat. Det beskriver hur naziregimen i det forna Tyskland arbetade bakom kulisserna och producerade massiva mängder material för att stödja sin egen utveckling och makt. Vad jag själv ser idag är hur USA arbetar på samma sätt. De flesta märker det inte ens. Till exempel att läsa DNs artiklar är att läsa USAs propaganda och CIAs bulletiner. DN och Bonniers var bevisligen nära kopplade till CIA redan på 50-talet och Herberts Tingstens (1896 – 1973) tid som Chefredaktör (1946 – 1959)
—Herbert Tingsten stod närmare CIA än vad som tidigare varit känt
https://mindcontrolcruise.wordpress.com/2013/03/16/dns-legendariske-chefredaktor-herbert-tingsten-pastas-ha-statt-narmare-den-amerikanska-underrattelsetjansten-cia-an-vad-som-tidigare-varit-kant/
Ingenting tycks ha ändrats.
Och trots att det är föga känt var nazismen britternas verk med målet att frambringa den kult som nazismen innebär och med målet att förhindra fred och utveckling utanför Britternas kontroll.
Det var inte så att britterna väntade på att det skulle hända utan dom stimulerade hela processen från början. Allt man kan ondgöra sig beträffande Tyskarnas beteende är ett studium av britternas manipulerade offer. Om man inte intresserar sig för den bakgrunden förstår man heller inte vad som sker i nuet.
1771 till 1789 skrev Edward Gibbon på sitt storverk om Rom och det var denne intellektuelle (intelagent enligt Larouche) som påverkade britternas eliter Lord Shelburne, hans sekreterare Adam Smith och Jeremy Bentham mfl i den riktningen att använda kulter.
Gibbon ansåg att kristendomen hade försvagat Rom och att hedniska kulter var bättre. I ett senare skede av den brittiska påverkansoperationen sökte de även använda kristendomens messiasbegrepp för att bli en del av en sån nypaganism och Hitler talade till militärerna om den Heliga Gralen inför operation Barbarossa
Larouche beskriver i samband med den översikten även den historiska liberalismen i termer av nyhedendom och det ligger nog en del i det också dvs man avsvär sig ju alla hänsyn till förmån för egen vinning. Man kan se det som en kult av hedniska amoraliska ideal.
Antikommunism, antisemitism, russofobi,
drev den tidens storkrig, en helvetesbrygd,
som drabbade miljoner, 1941-1945. Misstänkt likt dagens krig mot Ryssland,
samma mobilisering, men det är främst etablissemanget som styr och ställer.
Sen den judiska e-tidskriften, Forward,
som visar hur Ukraina byggt ett minnes-monument för nazister, 1 varje dag, sedan
2014, idag ca 500 minnesplatser, för Stepan Bandera, m.fl.,samt ändrat gatu-namn. Alla gamla SS-män har hyllats, och
den ukrainska etniska nationalismen.
Den aveny i Kiev som leder ut till Babij Jar,
där 30.000 ukrainska judar sköts, sep-tember 1941, heter idag Stepan Bandera,
Israel protesterade förgäves. Sverige har svårt att ta till sig detta, ett tunnelseende.
Kanske någon karta över Kiev kan bekräfta detta, men Forward uppger det.
Till romanens innehåll, ”den tyska flyg-skvadronen i finska vinterkriget”,
stämmer det? Vad som är känt kom en
tysk Luftwaffeskvadron om 70 Stuka-plan,
till Finland i juni 1944, i samband med den
sovjetiska offensiven 9-20 juni, samt torpedbåtar med last av ca 5.000 Panzer-fausts, och Panzerschreck /raketgevär till finska arm’en. Som Sveriges pansarskott
till Ukraina, 15.000.
Tack för påminnelsen. Beskrivs närmare här.