Varför åtgärder mot klimatkrisen bara är tomma ord 

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan” återpubliceras denna artikel som är aktuell även idag.

 Denna artikel av Jonathan Cook i Middle East Eye 11/8 har upphittats och översatts av Catarina Östlund. https://www.jonathan-cook.net/2023-08-12/why-action-on-the-climate-crisis-is-all-hot-air/

Jonathan Cook är en brittisk författare och frilansjournalist tidigare baserad i Nasaret, Israel, som skriver om den israelisk-palestinska konflikten. Han skriver en regelbunden krönika för The National of Abu Dhabi och Middle East Eye (Wikipedia)

Kapitalismens oändliga tillväxtparadigm kan inte kombineras med hållbarhet. Men ingen – politiker eller proteströrelse – vill erkänna sanningen

Debatten om klimatkrisen borde ha avgjorts i början av 1990-talet. Men tre decennier senare, är omfattningen, och sannolikheten för existensen av en hotande katastrof fortfarande hett omtvistad. Det är ingen tillfällighet.

David Attenborough vädjar än en gång på sociala medier, att mänskligheten måste göra något innan brytpunkter (tipping points) överskrids och temperaturen fortsätter att stiga, hur vi än försöker förhindra det.

I samma anda varnade Antonio Guterres, FN: s generalsekreterare, i slutet av förra månaden att den globala uppvärmningens era har förändrats till ” den globala kokningen”. Temperaturrekord fortsätter att slås och bränder och översvämningar är dagliga inslag i nyheterna.

Mellersta Östern kommer sannolikt tidigt att känna av de värsta konsekvenserna, och stora delar av regionen kommer att ha sämst förutsättningar att hantera de betungande anpassningskostnaderna.

Vattenbrist, extrem hetta, osäker livsmedelsförsörjning och ökenspridning kommer att göra livet allt svårare, och utlösa migration och konflikter.

Men trots det fortsätter passiviteten när det gäller att begränsa användningen av fossila bränslen.

Nya siffror visar att USA och Kina – som är ansvariga för huvuddelen av de globala utsläppen – förbränner mer fossila bränslen är någonsin.

Oljeindustrins chefer skrämmer allmänheten genom att påstå att nedskärningar i oljeproduktionen kommer att trappa upp krisen med levnadskostnaderna. Drivna av samma uppenbara logik tar västerländska regeringar snabbt tillbaka sina gröna löften.

Keir Starmer, oppositionsledaren för Labour, öser galla över klimatdemonstranter och kräver hårda straff för de enda som kräver offentligt att något görs omedelbart. I veckan kallade han Just Stop Oil-demonstranterna för “föraktliga” när de krävde att en framtida Labourregering skulle återkalla Sunaks nya oljeborrningslicenser.

Och klimattoppmötet Cop med världens ledare senare i år – det 28:e augusti – kommer återigen att kapas i fullt dagsljus av oljelobbyn. Förenade Arabemiraten är toppmötets värd och dagordningen kommer sannolikt att kontrolleras av dem, vars ekonomi är helt beroende av oljeproduktion.

Verkligheten är ett slag i ansiktet

Så hur har vi nått denna punkt av miserabelt misslyckande – ju större vetenskaplig konsensus och verkliga bevis det finns- desto mindre påverkan har konsensus på beslutsfattandet?

Den häpnadsväckande åtskillnaden mellan hot och reaktion är möjlig endast för att oljelobbyn historiskt har format, och fortsätter att forma, allmänheten förståelse för allvaret i vad som ligger framför oss. Kognitiv dissonans råder.

Men annars har medierna varit, och fortsätter att vara roten till problemet. De agerar fortfarande täckmantel både för oljelobbyn och för de globala företagen vars resultat beror på ett fortsatt beroende av överkonsumtion och ”ekonomisk tillväxt”.

Det bör inte vara någon överraskning, eftersom medieföretag, vars jobb är att rama in vår förståelse av världen, själva är djupt inbäddade i företagens ocker på planetens bekostnad.

De har gjort ett gediget arbete för att fördunkla både vårt kollektiva öde och deras egen roll att vidmakthålla bedrägeriet.

Sanningen är att forskare visste för minst 70 år sedan at en global uppvärmning skedde, och att den skulle bli ett stort problem om den mänskliga ekonomin fortsatte att växa genom förbränning av kol.

Denna förståelse fördjupades i slutet av 1960-talet fram till 1980-talet, eftersom forskare som höll på med modeller utvecklade mer sofistikerade metoder att mäta och förutsäga effekterna av utsläpp av växthusgaser.

Prognoser hålls hemliga

Dessvärre för mänskligheten finansierades det mesta av den tidiga forskningen om detta ämne av oljebolagen.

År 1968 drog ett forskningsinstitut vid Stanford slutsatsen: ”Det verkar inte råda någon tvekan om att den potentiella skadan på vår miljö kan vara allvarlig.” Detta resultat levererades dock i enrum till American Petroleum Institute.

År 1982 hade de bästa klimatforskarna på Exxon Mobile förutsagt det framtida förloppet för global uppvärmning.

De berättade att det kritiska ögonblicket skulle komma om 37 år, närmare bestämt 2019, koldioxidnivåerna skulle då nå 415 delar per miljon (ppm) i atmosfären. Det skulle resultera i en farlig ökning av den genomsnittliga globala temperaturen på 0.9C.

Inom ett år, år 2020, varnade de, skulle det inte längre vara möjligt för oljebolagen att dölja något genom att avfärda klimatförändringar som helt enkelt normala väderfluktuationer.

Som vi nu vet var deras förutsägelser mitt i prick. Tröskelvärdet 415 ppm överträddes i maj 2019. Och under de senaste åren har det blivit allt svårare att ignorera de oförutsedda aldrig tidigare upplevda väderhändelserna.

Tillbaks till mörka medeltiden?

Riktigheten i dessa förutsägelser är svår att förklara för dem som menar att det konstgjorda klimatnödläget är en bluff, en “konspiration antingen för att återföra oss till den mörka medeltiden, eller för att främja en globalistisk agenda för auktoritär ekosocialism som sannolikt leds av Amazon och Elon Musk”.

Varför skulle västerländska företag arbeta så idogt för att dölja denna kritiskt viktiga information om klimatförändringar för allmänheten så länge, om deras avsikt alltid varit att använda den för att ta bort våra friheter och lägga beslag på våra mobiltelefoner?

Andra forskare kom så småningom ikapp sina kollegor som fjättrades av avtal med oljeindustrin. Det kulminerade i en vetenskaplig rapport till FN 1990, som på ett skarpt sätt varnade för farorna med klimatförändringar som orsakades av människor. Klimathotet blev äntligen mainstream.

1989 skissade Shell två framtidsscenarier. I en, som de kallade, ”Sustainable World” (Hållbar värld), skulle kolförbränningen nå sin peak år 2000 och sedan sjunka, vilket ledde till en hanterbar temperaturökning på 1C.

“Förekomsten av våldsamt väder skulle öka– fler stormar, mer torka, fler översvämningar. Den genomsnittliga havsnivån skulle stiga minst 30 cm. Jordbruksmönstren skulle förändras mest dramatiskt”, avslutades Shells rapport från 1989.

Ett världsomspännande flyktingproblem skulle också släppas lös, eftersom människor måste fly från hotspots, där hungersnöd och torka slog till först. ”Konflikter skulle finnas i överflöd. Civilisationen kan visa sig vara bräcklig.”

Irrationell tro

Att avvärja en kris för hela mänskligheten som industrin visste skulle komma kan ha varit en moralisk plikt, men det var inte olagligt att inte göra det.

I själva verket, som tidigare förklarats av Middle East Eye hände exakt motsatt sak. Under 1990-talet saboterade Big Oil framgångsrikt meningsfulla klimatåtgärder genom att pressa västerländska stater att underteckna ett energiavtal som band deras händer så att de inte kunde göra nedskärningar i användningen av fossila bränslen.

Det hade goda skäl. Under det kapitalistiska systemet är oljebolagens primära plikt – liksom andra företags – att upprätthålla lönsamhet och garantera värde för investerare och aktieägare. Etik hade inte en chans.

Under de kritiska åren när brådskande, statsstödda åtgärder behövdes i stor skala, fick klimatförnekelse, finansierade av s k Dark Money (dvs hemliga pengar vars avsikt var att påverka) från Big Business, regelbunden sändningstid på inflytelserika mediekanaler som BBC. Vanliga människor lämnades förvirrade och osäkra. Vilket var meningen.

På samma sätt uppmanades ansvarsfulla medborgare att pendla till jobbet på cykel, trots att regeringar uteslutande prioriterade förbättringar av infrastrukturen för bilister, inte cyklister, och en bredare kultur främjades som förtalar cyklister, något som görs till denna dag.

Företagens stöd till den politiska klassen innebar att den inte var på humör att ta sig an oljeindustrin, vad forskarna än sa. I vilket fall som helst hade politiker, som desperat ville väljas om, inte ens en tanke på att börja ifrågasätta kapitalismens föreskrifter i ett tvåpartisystem, där båda parter förväntades dyrka modellen med oändlig ekonomisk tillväxt.

Kontentan blev att inte någon som hade en offentlig plattform hade intresse av att varna allmänheten för att högt utvecklade samhällen var strukturerade på ett sätt som drev mänskligheten mot utrotning. Kapitalismens vinstdrivna överkonsumtionsmodell ifrågasattes aldrig.

Vilket är precis vad den gjorde. Nya rapporter visar att etiska och gröna investeringsfonder har öst pengar i fossila bränsleföretag efter att dessa bytt namn på sina företag. Oljejättarnas vinster har återigen nått rekordnivåer.

Reklamen uppmuntrar fortfarande oss att konsumera så mycket som möjligt och göra oss av med ny teknik efter några år – från persondatorer till telefoner – planerat åldrandet ingår i dem.

Och att leva våra liv allt mer online hjälper förmodligen också, eftersom det minskar vårt koldioxidavtryck. Det är en grön revolution, i vilken allt förblir som det har varit – inklusive jätteföretagens förmåga att håva in massiva vinster.

Det nya ledordet är ”netto noll”. Men i själva verket är det en gigantisk psyop, som klimatforskare gradvis har börjat värdera.

År 2021 erkände en grupp på tre ledande akademiker att de i åratal hade lurats att kämpa för löftena i Green New Deal.

Tekniska korrigeringar, som koldioxidavskiljning, kompensation och geoengineering, var ”inte mer än sagor”, varnade gruppen.. Nettonollpolitiken ”drevs och drivs fortfarande av ett behov av att skydda Business as usual, inte klimatet”.

En, James Dyke, expert på globala system vid Exeter University, observerade: ”Det är förvånande hur den kontinuerliga frånvaron av någon trovärdig teknik för koldioxidavlägsnande aldrig verkar påverka netto-nollpolitiken. Vad som än kastas på den, fortsätter netto-noll utan en buckla i skärmen … Jag har nu förstått att vi alla har utsatts för en form av manipulation.”

Detta har visat sig – oavsett om det är avsiktligt eller inte – som en win-win-win för Big Business.

En betydande del av allmänheten är felaktigt övertygad om att klimatkrisen fortfarande är långt borta, och att de åtgärder som krävs för att avvärja den kan åtgärdas genom tekniska framsteg som koldioxidavskiljning. Som en konsekvens av det vill inte allmänheten delta i en alltmer högljudd klimatproteströrelse.

Som ett resultat knuffas elefanten i rummet – kapitalismens inneboende, självdestruktiva tendenser – åt sidan eller helt utom synhåll av demonstranterna, Protester är alltid begränsade till politiska misslyckanden eller regeringens U-svängar.

Under de senaste månaderna har hon blivit en alltmer högprofilerad partisan i Ukrainakriget och effektivt gröntvättat västs cyniska proxykrig mot Ryssland på uppdrag av dess krigs- och energiindustrier.

Redaktör Romelsjö. Jag tvivlar starkt på att Greta Thunberg har mandat av Fridays For Future att uttala sig om Ukrainakriget. Knappast diskuterat av denna mångfacetterade nätverksrörelse.

Ukrainakriget, som framkallats alltför förutsägbart av Natos expansion till Rysslands gränser, har erbjudit enorma profitmöjligheter för västs militär-, vapen- och oljeindustrier.

Det har inte bara fungerat som en välkommen distraktion från det akuta behovet av att ta itu med klimatkrisen. Krigets indirekta skador – från explosionerna i Nord Stream-ledningen till Kachovkadammens brott – orsakar enorm ekologisk förstörelse. Kriget i sig, och vägran att överväga fredssamtal, underblåser just de krafter som är mest ansvariga för miljöförstöringen.

Den västerländska allmänheten är förvirrad, förbittrad och splittrad – de idealiska förhållanden under vilka tröghet råder och Big Oil kan fortsätta som vanligt.

Eftersom det inte finns någon i mainstream som griper sig an den verklighet som väntar, har ledande finansinstitut varit fria att låtsas som att kapitalismens obevekliga tillväxtparadigm kan kvadreras med hållbarhet.

Världsbankens mål är för fortsatt tillväxt – för västerländska företag – under den vilseledande rubriken ”utveckling” för det globala syd.

Europeiska kommissionen kallar sin Grean Deal  “Europas nya tillväxtstrategi” samtidigt som den svekfullt underlåter att finansiera den.

Ekologen William Rees, professor emeritus vid University of British Columbia, har kallat modern teknoindustriell kultur för ”fundamentalt dysfunktionell”. Den ”konsumerar systematiskt – till och med entusiastiskt – den biofysiska grunden för dess egen existens”. Han beskriver mänsklighetens förhållande till planeten som analogt med “malignt parasitär”.

Huvuden i sanden

Även om de vägrar att möta de inneboende motsättningarna mellan ekologiska och ekonomiska krav, erkänner de stora kostnader som säkert kommer att åsamkas varje nations finanser på grund av mer extrema väderhändelser och stigande hav.

I slutet av 2021 drog en amerikansk finanspanel slutsatsen att klimatkrisen var ett ”framväxande hot” mot landets finansiella stabilitet, med potential att utplåna tillgångar på biljoner dollar.

Men när man står inför valet mellan att ta itu med klimatnödläget eller sträva efter tillväxt, triumferar det ekonomiska imperativet varje gång.

I januari, vid ett möte med centralbankschefer i Stockholm, uppmanade chefen för den amerikanska centralbanken, Jerome Powell, sina västerländska kollegor att prioritera kortsiktiga mål som att bekämpa inflationen snarare än att ta itu med det långsiktiga behovet av att bekämpa klimatförändringarna. ”Vi är inte, och kommer inte att bli klimatpolitiker”, sade han.

Framför oss ligger allt mer oöverstigliga energiräkningar, tomma butikshyllor, översvämningar och värmeböljor, bortkastade utgifter på krig om resurser och de mer allmänna symptomen på ekologisk kollaps.

Att sticka huvudet i sanden ett litet tag till kommer inte att få den kommande kampen att försvinna. Det kommer bara att göra överlevnad ännu mindre sannolik.