Varför dröjer slutrapporten från rättegången mot Julian Assange?

Jag och andra har återrapporterat från Craig Murrays insider-rapporter från rättegången mot Julian Assange. Men rapporten från den sista rättegångsdagen dröjer.

Craig Murray skriver om orsaken till detta i en bloggartikel, som jag översatt och något förkortat. Det kan bli jobbigt att dag efter dag följa en rättegång då den anklagade plågas svårt. Vem kan inte förstå det. Och artikeln är faktiskt en viktig del i den aktuella rapporteringen om Julian Assanges situation idag tycker jag.

Jag kompletterar under ”Relaterat” med referens till två artiklar som mer utförligt beskriver det  tortyrliknande fängelsesystem som väntar Julian Assange i USA.

Varför kommer inte slutrapporten om Julian Assange i rätten?

Många har kontaktat mig på olika sätt för att fråga var är min utlovade rapport om den sista dagen för Assange-utfrågningen.

När jag var i London var det extremt intensivt. Detta var min dagliga rutin. Jag kom till i domstolen klockan 10, skrev 25 till 30 sidor anteckningar och lämnade domstolen omkring klockan 17. I domstolen satt jag alltid bredvid Julians pappa John, och vi åt vanligtvis också lunch tillsammans. Efter domstolsdagen slut skulle jag tacka supportrar utanför rättssalen, ibland göra några uttalanden i media och ofta träffa Wikileaks besättning för att diskutera utvecklingen och taktiken.

Sedan skulle jag komma tillbaka till mitt hotellrum, äta en bit och gå och lägga mig runt 18.30 till 19.00. Jag vaknade sedan mellan 23:00 och midnatt, duschade och rakade mig, läste mina anteckningar och gjorde all efterforskning som behövs. Omkring kl 03 började jag skriva. Jag slutade skriva runt 8.30 och för att korrekturläsa. Omkring 9.30 gör jag de senaste ändringarna för att sedan publicera.

Sedan skulle jag gå till domstolen Old Bailey och börja om. Bortsett från att detta var utmattande, var jag helt inne i en bubbla och fick stöd från andra nära Julian, som också var inne i bubblan.

Men i den rättssalen fanns ondskan. Med en civiliserad fasad, en förevändning vid processen och till och med ett sken av välvilja var hela förstörelsen av en människa på gång. Julian förstördes som en person framför mina ögon. För brottet att publicera sanningen.

Han var tvungen att sitta där och lyssna på dagar av lugn diskussion om den otroliga tortyren som skulle vänta honom i ett amerikanskt supermaxfängelse, berövad all meningsfull mänsklig kontakt i flera år, ensam i en cell på bara 12 kvadratmeter. 12 kvadratmeter. Tänk dig själv. Tre steg åt ena hållet och två åt det andra. Av alla de fruktansvärda saker som jag hörde, var Warden Bairds förklaring att den enda timmen om dagen som fången tillåts lämna sin cell är för att gå till en identisk ”rekreationscell”.

Detta och regeringens ”expert” Dr Blackwoods beskrivning av hur Julian kan bli tillräckligt medicinerad och fysiskt berövad självmordsmöjligheter för att vara kvar i livet i flera år av detta.
Jag stötte på ondska i Uzbekistan när en mamma visade mig bilderna av hur hennes son torterades till döds genom nedsänkning i kokande vätska. Den amerikanska regeringen var också inblandad i detta genom CIA-samarbetet med de uzbekiska säkerhetstjänsterna; det hände strax utanför den amerikanska militärbasen i Karshi-Khanabad. Här fanns samma ondska paradigerad i centrala London, under en täckmantel av rättvisa.

Efter att ha lämnat bubblan blev det svårt att skriva om den sista rättegångsdagen. Jag vet att det låter antingen patetiskt eller speciellt. Jag vet att de vanliga journalisterna som tycker om att framställa mig som mentalt instabil kommer att glädja sig att kunna håna mig. Men de senaste dagarna känner jag mig fysiskt sjuk när jag försöker titta på mina anteckningar. Naturligtvis kommer jag att slutföra serien, men jag kan behöva lite tid.” (Slut Craig Murray).

Relaterat.

https://www.nyhetsbanken.se/2020/10/langsamt-dodsstraff-vantar-assange-i-usa.html#more.
som är en översättning av denna artikel.