Den brittisk-italienske författaren och analytikern Thomas Fazi har intervjuats av journalisten Maria Pappini i tidningen Krisis . Fazi svarar här varför europeiska ledare är så fanatiskt engagerade i att fortsätta kriget mot Ryssland i Ukraina trots att alla vet att kriget är förlorat och att Europa inte kan göra något för att ändra på detta. Det är också lika uppenbart att de europeiska folken skulle ha stor nytta av att kriget avslutades så snabbt som möjligt. Det enda europeiska ledare kan bidra till är att fler ukrainare dör och att europeiska medborgare får det sämre på alla sätt. Och ändå vill de, liksom Jonas Gahr Støre och alla partier i Stortinget, mer krig. Varför?

Vad tycker du om de europeiska institutionernas inställning till kriget i Ukraina, särskilt mot bakgrund av de ekonomiska och sociala konsekvenserna för kontinenten?

”Frågan många av oss försöker svara på är: hur ska man förklara den europeiska elitens till synes vansinniga och absurda reaktion på Donald Trumps försök – hur klumpiga och för övrigt hittills inte är särskilt framgångsrika – av Donald Trump att avsluta konflikten i Ukraina? En konflikt som fick europeiska ledare att reagera på ett helt hysteriskt sätt, som om det inte fanns några utsikter i världen som skrämde den ena eller andra vägen från konflikten. Detta är en ståndpunkt som inte är meningsfull med hänsyn till vad vi kan kalla kontinentens allmänna intressen. Det är uppenbart att ur synvinkeln av allmänna och kollektiva europeiska intressen, kommer Europa som helhet bara att tjäna på att få ett slut på konflikten.

Förklara skälen. 

”Om man försöker identifiera vad som kan definieras som Europas ekonomiska, strategiska och geopolitiska intressen, ur en mer eller mindre objektiv synvinkel – och jag tror att det inte är kontroversiellt att säga detta – så skulle det ligga i de europeiska folkens intresse att kriget tog slut. Det har haft förödande konsekvenser, inte bara i första hand för Ukraina och ukrainare, utan också för den europeiska ekonomin, som vi har varit mycket hårda för Europas ekonomi och har varit hårt. slag, dels på grund av själva konflikten, men till stor del på grund av sanktionerna – eller kanske det vore bättre att kalla dem självsanktioner – som Europa har ålagt Ryssland.”

Varför kallar du dem självsanktioner?

”Detta är självförvållade åtgärder, eftersom de har haft en mycket tyngre inverkan på Europa än på Ryssland, som bekant.” Inflation, stigande energikostnader och priserna på många primära varor: allt detta är faktorer som dramatiskt har påverkat villkoren för befolkningen i Europa, särskilt i vissa länder och bland de mest marginaliserade delarna av befolkningen. Så ur en strikt ekonomisk synvinkel skulle Europas mål och allmänna intresse bestå i att sätta stopp för denna konflikt, att normalisera de ekonomiska förbindelserna med Ryssland, att återuppta energiflödena och häva sanktionerna. Istället, tillsammans med EU:s upprustningsplaner, tyder situationen på en utbredd och systemisk militarisering av samhället – något som kommer att bli det dominerande paradigmet i Europa under de kommande åren: alla livssfärer – politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och vetenskapliga – kommer att underordnas det förmodade målet om nationell, eller snarare övernationell, säkerhet.”

Varför har Europa istället valt vägen för upprustning och upptrappning? Ett tillvägagångssätt som verkar motsäga all diplomatisk logik…

”Normalisering kommer objektivt att gynna den europeiska ekonomin, men framför allt människorna och företagen på kontinenten. Mer generellt, ur perspektivet av européernas kollektiva säkerhet, verkar det klart för mig att att vara i ett tillstånd av proxykrig mot världens största kärnvapenmakt – vilket är den situation vi har varit i i tre år – inte är något som får oss att sova gott. Vi är i en extremt farlig situation som vi faktiskt har levt i i exakt tre år. Natos explicita försök att öka den militära upptrappningen mot Ryssland. Det är uppenbart att de europeiska folkens intresse skulle vara att återuppta diplomatiska kanaler, lätta på spänningarna och avsluta den pågående de facto-konflikten mellan NATO och Ryssland. Istället valde européerna upprustning – finansierad av skulder, ett ekonomiskt förlorande drag. Men även om de var framgångsrika skulle dessa vapen förr eller senare behöva användas: jag tror inte att de producerar dem för att lägga dem i arsenaler.”

Kan denna strategi leda till en direkt upptrappning mot Ryssland, kanske genom ett allt mer explicit engagemang av Nato? Eller tvärtom, förlänger Europa helt enkelt ett utmattningskrig utan någon utväg?

”Först och främst måste det sägas att Europa inte bara lanserade denna upprustningsplan, utan – ännu mer allvarligt – har gjort allt, och fortsätter att göra det, för att sabotera fredsprocessen i Ukraina. Detta förefaller mig vara deras värsta bidrag i detta skede, och det är den mest oroande aspekten. Det är uppenbart att européerna har hindrat alla försök till fred, som också är intresserade av Zelensky, som också är intresserade av konflikten, i alla, för olika anledningar. länge som möjligt.

Varje gång Trump har försökt öppna diplomatiska kanaler med Ryssland eller lägga grunden för en vapenvila har européerna brutalt ingripit, avvisat förslagen och infört villkor som är helt motstridiga med de ryska – som att vägra någon territoriell kompromiss eller insistera på att fortsätta skicka vapen. Alla dessa förfrågningar var medvetet oacceptabla för Moskva, något som européerna väl visste. Detsamma gäller förslag om att skicka europeiska ”fredsbevarande trupper”, vilket i praktiken skulle ha inneburit en stabil Nato-närvaro i Ukraina: själva förevändningen som fick Putin att starta kriget.

Det är försök som ännu inte har lett till något konkret resultat, även på grund av Trumps och hans teams diplomatiska tillkortakommanden, som verkar närma sig konflikten som en brottningsutmaning, inte som ett schackspel. Av denna anledning kommer kriget att fortsätta på kort sikt. Naturligtvis kan européerna inte militärt vända situationen (Ukraina förlorade, trots massivt amerikanskt stöd, och kan utan tvekan vinna med enbart europeisk hjälp). Men de kan förlänga konflikten. Frågan är: varför för de en sådan självdestruktiv politik? Orsakerna är många. Det finns en nästan psykopolitisk komponent: de europeiska eliterna, uppvuxna i den transatlantiska ideologin, ser sig nu som vasaller av USA.”

Om materiella intressen är så förankrade, är vi då avsedda för en eskalering utan återvändo? Och hur överensstämmer denna dynamik med Trumps ansträngningar att avveckla systemet som ger bränsle till kriget, med tanke på det interna motståndet i USA och den europeiska uthålligheten?

”Europa befinner sig i en paradoxal situation: med bytet av amerikanskt ledarskap har den nya ”chefen” börjat förödmjuka Europa just på grund av deras servila lojalitet mot den tidigare administrationen. Denna dynamik orsakar obalanserade psykologiska reaktioner, som är delvis förståeliga, men detta är bara den mest ytliga aspekten.

Även när det gäller kommunikation bevittnade vi snabbt uppkomsten av en övergripande berättelse: Det var västvärldens moraliska plikt att stödja ukrainarnas kamp för frihet och demokrati mot Ryssland och dess onde president. Men i takt med att det blir allt tydligare att Ukraina håller på att förlora kriget, och när världen tittar på Trumps försök att förmedla fred, kalibrerar europeiska eliter om berättelsen: det är inte längre bara Ukrainas överlevnad som står på spel, utan Europa som helhet. Hotet är inte längre ”där borta”, utan ”här hemma”. Vi får höra att Ryssland inte bara förbereder sig för att attackera Europa, utan redan utför ett brett utbud av hybridattacker mot EU, allt från cyberattacker till desinformationskampanjer till valinblandning.”

Men varför har europeiska ledare höjt nivån på konfrontation?

”På ett djupare plan finns det specifika materiella intressen. Politiskt har de investerat så hårt i krigsberättelsen att de inte längre kan göra en helomvändning utan att erkänna katastrofala misstag: att ha förstört Ukraina, orsakat hundratusentals dödsoffer och skadat den europeiska ekonomin i ett krig som – som Trump själv har erkänt av Nato i tre år – inte har erkänts av Nato i tre år.

En sådan mea culpa skulle vara politiskt ohållbar för eliter som redan befinner sig i en konsensuskris, ytterligare försvagad av uppkomsten av populistiska rörelser. Utöver dessa faktorer kommer påtryckningar från delar av den amerikanska apparaten: trots Trumps försök att avveckla Deep State förblir mycket av det militära och nationella säkerhetsetablissemanget i transatlantiska händer, och kan samordnas med européerna för att sabotera både fredssamtalen och själva Trumps presidentskap.

Slutligen bör ekonomiska intressen inte underskattas: det militärindustriella komplexet (amerikanskt och europeiskt) gynnas enormt av konflikten, särskilt nu med den europeiska upprustningsplanen på 800 miljarder euro. Även om det är osannolikt att de till fullo kommer att förverkliga detta program, är bara avsikten avslöjande. När vi talar om det militärindustriella komplexet, tenderar vi att mestadels tänka på det amerikanska – det mäktigaste i världen – men dess europeiska motsvarighet är lika fast besluten att utnyttja detta krig.”

Tror du att Europa medvetet väljer att prioritera krig framför medborgarnas välbefinnande? Eller är det helt enkelt ett offer för en ekonomisk och politisk dynamik som nu är utom kontroll? 

”För att besvara denna fråga räcker det med att titta på utvecklingen av aktiekurserna för de största europeiska försvarsföretagen: De har skjutit i höjden sedan konflikten i Ukraina började, med en ytterligare ökning efter tillkännagivandet av Ursula von der Leyens upprustningsplan. Dessa företag drar redan enormt mycket nytta av en sådan politik, och fördelarna kommer att växa ytterligare – på bekostnad av andra sektorer av den europeiska militärekonomin till vi kommer därför att överföra en enorm industriell ekonomi. av dessa medel kommer sedan att samlas in genom skulder, vilket oundvikligen kommer att leda till en press på de europeiska staternas offentliga budgetar. Vi kan därför förvänta oss en ny fas av åtstramningar: nedskärningar i den sociala staten, välfärden, pensionerna, utbildningen och sjukvården – allt vi behöver för att leva med värdighet – offras i krigets och dödens namn.

Vilken roll har de tre stora (BlackRock, Vanguard och State Street, de tre största värdepappersföretagen i världen) i Europas upprustningsprojekt? 

”Dessa aktörer spelar självklart också en viktig roll. Det finns en strukturell koppling mellan europeiskt storkapital och amerikanskt storkapital, särskilt det som representeras av stora investeringsfonder, BlackRock först och främst, som har en extremt utbredd närvaro i det europeiska ekonomiska livet. Fallet med Italien är särskilt slående: BlackRock finns i kapitalbasen för alla de största italienska börsbolagen.

Detsamma gäller för andra europeiska länder. Dessa fonder har därför alla intressen av att generellt öka militärutgifterna och ytterligare smörja det europeiska militärindustriella komplexet, där de är involverade. För att få tillbaka sina investeringar fokuserar dessa fonder på återuppbyggnadsprocessen i Ukraina. Även om relationen mellan dessa investeringsfonder och Trump inte är idyllisk kommer de att vilja spela en stor roll för att dela Ukraina. Mer allmänt är kopplingen mellan dessa investeringsfonder och europeiskt kapital förvisso mycket stark, liksom deras politiska inflytande. Det är därför europeiska politiska eliter inte bara agerar självständigt, utan i samförstånd inte bara med block av djup amerikansk politisk makt, utan också med delar av finansiell och ekonomisk makt.”

(Autonom betyder självstyrande. Ordet kan i författningsrätten bland annat användas för att syfta på ett område som inte är helt självständigt, men som har självstyre i vissa områden. Färöarna, som är en del av Danmark men har en stor grad av inre självstyre, är ett exempel på ett autonomt område. SNL.)

Men utgör Ryssland verkligen ett hot?

”Ryssland är den officiella motiveringen för denna upprustningspolitik: det påstås att landet avser att attackera Europa, invadera dess östliga gränser eller till och med skjuta så långt som till Berlin eller Paris. Det här är science fiction-scenarier. Det finns ingen anledning – logisk, strategisk eller geopolitisk – att tro att Ryssland har intressen eller medlen att göra det. Vi är därför obekanta med konstruktioner som grundar sig på en konstruktion som inte är rättfärdig. när det påstods att Saddam Hussein skulle kunna attackera London på 45 minuter.

Det är ren krigshetspropaganda: då tjänade det till att motivera ett angrepp, idag är det ett ”förebyggande försvar” mot ett obefintligt hot. Den enda verkliga risken är att någon i Ryssland, i ett anfall av galenskap, bestämmer sig för att skjuta upp kärnstridsspetsar mot europeiska huvudstäder. I så fall finns det inget vi kan göra åt det: de nya Oreshnik-missilerna rör sig i hypersonisk hastighet och inga försvarssystem kan blockera dem.

Vi kunde bara svara genom att tillgripa kärnvapen, men till priset av att livet på planeten upphör. Oavsett hur politiskt osannolikt det är idag, är det därför Europa omedelbart bör återuppta de diplomatiska förbindelserna med Moskva, i linje med Helsingforsprocessen på 1970-talet. Målet? En delad säkerhetsarkitektur som minimerar risken för konflikter. Detta är det enda sättet att säkerställa europeisk överlevnad: inte upprustning – vilket faktiskt förvärrar spänningarna – utan upplösningen av Nato (nu utan anledning att existera) och skapandet av ett nytt säkerhetssystem som inkluderar Ryssland. Det är inte en fråga om nedrustning, utan om att undvika en självdestruktiv kapprustning. Det är den motsatta vägen till EU:s militaristiska politik. Och det är det enda som alla medborgare som vill undvika en kärnvapenapokalyps bör kämpa för.”

Thomas Fazi: ”Precisi interessi materiali spurgono i leader europei a perpetuare il conflitto in Ukraina”