Varför Ryssland driver västvärlden till vansinne

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som verkar vara ännu mer aktuell idag,

Denna artikel av Pepe Escobar har 11/2 2021 publicerats i Asia Times och sedan på Globalresearch

Pepe Escobars imponerande CV beskrivs nederst.
Översatt av Rolf Nilsson.

En mycket intressant analys av vad för slags stat Ryssland är…

Varför Ryssland driver västvärlden till vansinne

Framtidens historiker kan räkna detta det som den dag då den vanligtvis orubblige ryska utrikesministern Sergei Lavrov bestämde att han hade fått nog:

Vi har blivit vana vid det faktum att Europeiska unionen försöker införa ensidiga restriktioner, olagliga restriktioner och vi utgår från antagandet att Europeiska unionen är en opålitlig partner.

Josep Borrell, EU:s utrikespolitiska chef på ett officiellt besök i Moskva, var tvungen att ta emot denna salva.

Lavrov, alltid den perfekta gentlemannen, tillade: ”Jag hoppas att den strategiska översyn som snart kommer att äga rum, kommer att fokusera på Europeiska unionens viktigaste intressen och att dessa samtal kommer att bidra till att göra våra kontakter mer konstruktiva.”

Han hänvisade till mötet för EU:s stats- och regeringschefer vid Europeiska rådet nästa månad, där de kommer att diskutera Ryssland. Lavrov har inga illusioner om att de ”opålitliga partnerna” kommer att bete sig som vuxna.

Ändå finns något oerhört spännande i Lavrovs inledande anmärkningar i hans möte med Borrell: ”Det största problemet vi alla möter är bristen på normalitet i relationerna mellan Ryssland och Europeiska unionen – de två största aktörerna i det eurasiska rummet. Det är en ohälsosam situation som inte gynnar någon.”

De två största aktörerna i det eurasiska området. Låt det sjunka in. Vi kommer tillbaka till det om ett ögonblick.

Som det ser ut, verkar EU oåterkalleligt hemfallna åt att förvärra den ”ohälsosamma situationen”. Som ni kommer ihåg sabbade Europeiska kommissionens chef, Ursula von der Leyen, Bryssels spel om vaccin. Framförallt skickade hon Borrell till Moskva för att be om licensrättigheter för europeiska företag att producera Sputnik V-vaccinet – vilket snart kommer att godkännas av EU.

Och ändå föredrar eurokraterna att, helt oseriöst, hysteriskt lyfta fram Natos handgångne man och dömde bedragare, Navalny, ​​- den ryske Guaido. 

Under tiden på andra sidan Atlanten, under täckmantel av ”strategisk avskräckning”, lät chefen för USA: s STRATCOM, amiral Charles Richard, händelsevis undslippa sig att ”det finns en verklig möjlighet att en regional kris med Ryssland eller Kina snabbt kan eskalera till en konflikt med kärnvapen, om de upplevde att en konventionell förlust skulle hota regimen eller staten. ”

Så skulden för det nästa – och det sista – kriget skylls redan på Rysslands och Kinas ”destabiliserande” beteende. Det antas att man kommer att ”förlora” detta – och sedan, i en utbrott av raseri, kommer man att ta till kärnvapen. Pentagon kommer inte att vara annat än ett offer; för trots allt, som herr STRATCOM  hävdar, sitter vi inte ”fast i det kalla kriget”.

Det skulle inte skada om STRATCOM-planerarna tog del av vad den framstående militäranalytikern Andrei Martyanov skriver; han som i flera år har legat i framkant när han beskriver hur det nya hypersoniska paradigmet – och inte kärnvapen – har kommit att förändra krigets natur.

Efter en detaljerad teknisk diskussion visar Martyanov hur ”Förenta staterna helt enkelt för närvarande inte har några bra alternativ. Inga alls. Det mindre dåliga alternativet är dock att prata med ryssarna och då inte i termer av geopolitisk BS (bullshit ö.a.) och våta drömmar om att USA på något sätt kan övertyga Ryssland om ”att överge” Kina – USA har inget, absolut noll, att erbjuda Ryssland i utbyte mot att göra det. Men åtminstone kan ryssar och amerikaner äntligen fredligt lösa denna ”hegemoni”-BS sinsemellan och sedan övertyga Kina om att äntligen sitta med som en av de de tre stora vid bordet och slutgiltigt bestämma hur man ska styra världen. Det här är den enda chansen för USA att förbli relevant i den nya världen. ”

Avtrycket från Gyllene Horden ”Golden Horde”.

(Gyllene Horden är namnet på den statsbildning som skapades av de mongol-stammar som på 1200-talet erövrade östra Europa och från början utgjorde den nordvästra delen av det enade Mongolväldet. ö.a.⁾

Då chansen för att EU ska få grepp om den ”ohälsosamma situationen” med Ryssland är försumbar, finns det inget som tyder på att det som Martyanov skisserade, överhuvudtaget kommer att övervägas av USA:s djupa stat.

Vägen framåt verkar omöjlig: eviga sanktioner; ständig Nato-expansion längs Rysslands gränser. uppbyggnaden av en krans av fientliga stater runt Ryssland; ständig amerikansk inblandning i ryska inrikesfrågor – komplett med en hel armé av femtekolonnare; evigt, fullskaligt informationskrig.

Lavrov gör det alltmer kristallklart att Moskva inte förväntar sig något annat. Handfasta fakta kommer dock att fortsätta att noteras.

Nordstream 2 kommer att göras klar – oavsett sanktioner – och kommer att leverera välbehövlig naturgas till Tyskland och EU. Den dömde bedragaren Navalny – 1% av verklig ”popularitet” i Ryssland – kommer att stanna kvar i fängelse. Medborgare i hela EU kommer att få ta del av Sputnik V. Det strategiska partnerskapet mellan Ryssland och Kina kommer att fortsätta att stärkas.

För att förstå hur vi har hamnat i denna oheliga russofobiska röra, tillhandahålls en viktig vägkarta av Russian Conservatism, en spännande, ny politisk filosofistudie av Glenn Diesen, docent vid University of Southeastern Norway, föreläsare vid Moskvas Higher School of Economics, och en av mina framstående samtalspartners i Moskva.

Diesen inleder med att fokusera på det väsentliga: geografi, topografi och historia. Ryssland är en stor makt till lands, utan tillräcklig tillgång till haven. Han hävdar att geografi ger villkoren för en ”konservativ politik definierad av autokrati, ett tvetydigt och komplext nationalism-koncept och den ortodoxa kyrkans bestående roll”– något som innebär motstånd mot ”radikal sekularism”.

Det är alltid av vikt att komma ihåg att Ryssland inte har några gränser som är naturligt lätta att försvara. Ryssland har invaderats eller ockuperats av svenskar, polacker, litauer, den mongoliska gyllene horden, Krim-tatarerna och Napoleon. För att inte tala om den oerhört blodiga nazistiska invasionen.

Läs mer: Back in the (Great) Game: The Revenge of Eurasian Land Powers

Vad ligger i ett ord? Allt: ”säkerhet”, på ryska, är byezopasnost. Det råkar vara negativt, eftersom byez betyder ”utan” och opasnost betyder ”fara”.

Det som utgör det komplexa, unika, historiska Ryssland, innebar alltid allvarliga problem. Ja, Ryssland var nära besläktat med det bysantinska riket. Men om Ryssland skulle ”hävda överföring av kejserlig auktoritet från Konstantinopel, skulle det tvingas att erövra det” Och att göra anspråk på att efterträda  Gyllene Horden, dess roll och arv, skulle bara förflytta Ryssland till status som en asiatisk makt.

På den ryska vägen till modernisering, gav den mongoliska invasionen upphov till, inte bara en geografisk splittring, utan lämnade också sitt avtryck i politiken: ”Autokrati blev en nödvändighet, som följde på det mongoliska arvet och Rysslands etablering som ett eurasiskt imperium, med en vidsträckt och dåligt sammanbunden geografisk utbredning.”

”Ett kolossalt öst-väst”

Ryssland handlar om hur öst möter väst. Diesen påminner oss om hur Nikolai Berdyaev, en av de ledande konservativa på 1900-talet, redan 1947 slog fast detta: ”Den ryska själens inkonsekvens och komplexitet kan bero på att två strömmar av världshistorien i Ryssland – öst och väst – trängs och påverkar varandra (…) Ryssland är en komplett del av världen – ett kolossal öst-väst. ”

Den transsibiriska järnvägen, byggd för att stärka det ryska imperiets inre sammanhållning och för att flytta fram makten i Asien, var en viktig spelvändare: ”Med etableringen av ryska jordbruk, vilka utvidgades österut, ersatte Ryssland alltmer de gamla vägarna som tidigare hade kontrollerat och sammanbundit Eurasien.”

Det är fascinerande att följa hur utvecklingen av rysk ekonomi landade i Mackinders Heartland-teori – enligt vilken kontroll över världen krävde kontroll över den eurasiska superkontinenten. Vad som skrämde Mackinder är, att ryska järnvägar som förbinder Eurasien, skulle undergräva hela Storbritanniens maktstruktur som ett maritimt imperium.

Diesen visar också hur Eurasianism – som växte fram under 1920-talet bland utvandrare efter revolutionen 1917 – faktiskt innebar en utveckling av rysk konservatism.

Eurasianism blev av ett antal skäl aldrig en enhetlig politisk rörelse. Kärnan i eurasianism är tanken att Ryssland inte bara var en östeuropeisk stat. Efter den mongoliska invasionen från 1200-talet och erövringen av tatariska riken på 1500-talet, kunde Rysslands historia och geografi inte bara vara europeisk. Framtiden skulle kräva ett mer balanserat synsätt – och ett engagemang med Asien.

Dostojevskij hade redan 1881, före någon annan, på ett briljant sätt beskrivit detta:

”Ryssar är lika mycket asiater som europeer. Felet med vår politik under de senaste två århundradena har varit att få medborgarna i Europa att tro att vi är sanna européer. Vi har tjänat Europa för bra, vi har tagit en alltför stor roll i hennes inhemska strider (…) Vi har böjt oss som slavar inför européerna och har bara fått deras hat och förakt tillbaka. Det är dags att vända sig bort från det otacksamma Europa. Vår framtid är i Asien.”

Lev Gumilev var utan tvekan superstjärnan bland en ny generation av eurasianister. Han hävdade att Ryssland hade grundats på en naturlig koalition mellan slaver, mongoler och turkar. The Ancient Rus and the Great Steppe, publicerad 1989, hade en enorm inverkan i Ryssland efter Sovjetunionens fall – vilket jag direkt fick lära mig av mina ryska värdar, när jag via den transsibiriska järnvägen kom till Moskva vintern 1992.

Som Diesen framställer det, erbjöd Gumilev ett slags tredje väg, bortom europeisk nationalism och utopisk internationalism. Ett Lev Gumilev-universitet har inrättats i Kazakstan. Putin har hänvisat till Gumilev som ”vår tids stora eurasier”.

Diesen påminner oss om att även George Kennan 1994 erkände den konservativa kampen för ”detta tragiskt skadade och andligt försvagade land”. Putin var 2005 betydligt skarpare i sin formulering. Han betonade att …

Sovjetunionens kollaps var århundradets största geopolitiska katastrof. Och för det ryska folket var det ett verkligt drama (…) De gamla idealen förstördes. Många institutioner upplöstes eller helt enkelt snabbt reformerades … Med obegränsad kontroll över informationsflöden tjänade grupper av oligarker uteslutande sina egna företagsintressen. Massfattigdom började accepteras som norm. Allt detta utvecklades mot bakgrund av den allvarligaste ekonomiska lågkonjunkturen, instabil ekonomi och förlamning inom det sociala området.

Tillämpa ”suverän demokrati”

Och så når vi den avgörande europeiska frågan.

Under 1990-talet, under ledning av atlantisterna (atlanticism wikipedia ö.a.), var den ryska utrikespolitiken inriktad på Större Europa, ett koncept baserat på Gorbatjovs Gemensamma Europeiska Hem (Common European Home ö.a.).

Och ändå hamnade Europa, efter det kalla kriget, i praktiken konfigurerat som en non-stop expansion av Nato och EU: s födelse – och expansion. Alla typer av liberala förvrängningar användes för att inkludera hela Europa medan Ryssland exkluderades.

Diesen har förtjänsten att sammanfatta hela processen i en enda mening:

”Det nya liberala Europa representerade en brittisk-amerikansk kontinuitet beträffande de maritima makternas herravälde och Mackinders mål att organisera det tysk-ryska förhållandet i ett nollsummeformat för att förhindra sammanjämkning av intressen ”.

Inte undra på att Putin därefter måste framställas som den främsta fågelskrämman, eller ”den nye Hitler”. Putin avvisade direkt Rysslands roll som enbart lärling till västerländsk civilisation – och följaktligen dess (neo)liberala hegemoni.

Ändå förblev han ganska tillmötesgående. 2005 betonade Putin att ”framför allt var, är och kommer Ryssland naturligtvis att vara en av de viktigare europeiska makterna”. Vad han ville var att avskilja liberalismen från maktpolitiken – genom att avvisa det grundläggande i den liberala hegemonin.

Putin sa att det inte finns bara en enda demokratisk modell. Det uppfattades så småningom som ”suverän demokrati”. Demokrati kan inte existera utan suveränitet; vilket utesluter västerländsk ”tillsyn” för att få den att fungera.

Diesen konstaterar skarpsinnigt att om Sovjetunionen var en ”radikal, Eurasianism på vänsterkanten, skulle några av dess eurasiska egenskaper kunna överföras till konservativ Eurasianism.” Diesen konstaterar hur Sergey Karaganov, som ibland kallas ”den ryska Kissinger”, har visat ”att Sovjetunionen var centralt för avkolonisering och att det hjälpte till att åstadkomma Asiens uppstigande, genom att beröva väst förmågan att utöva sin vilja på världen genom militär styrka, vilket väst hade gjort från 1500-talet till 1940-talet ”.

Detta erkänns i stor utsträckning över stora delar av det globala södern – från Latinamerika och Afrika till Sydostasien.

Eurasiens västra halvö

Så efter slutet av det kalla kriget och det Större Europas misslyckande, kunde Moskvas vändning mot Asien, för att bygga det Större Eurasien, inte annat än att inge en känsla av en historisk oundviklighet.

Logiken är oklanderlig. De två geoekonomiska naven i Eurasien är Europa och Östasien. Moskva vill sammanbinda dem ekonomiskt till en superkontinent: det är där Greater Eurasia ansluter sig till Kinas Belt and Road Initiative (BRI). Men sedan finns den extra ryska dimensionen, som Diesen konstaterar: ”övergången från den vanliga periferin av dessa maktcentra och mot centrum för en ny regional skapelse”.

Diesen betonar att, ur ett konservativt perspektiv, ”möjliggör den stora ekonomin i Stora Eurasien för Ryssland att övervinna sin historiska besatthet av väst och att etablera en organisk rysk väg för modernisering”.

Det innebär utveckling av strategiska industrier; anslutningskorridorer; finansiella instrument; infrastrukturprojekt för att ansluta det europeiska Ryssland med Sibirien och den ryska Stilla havskusten. Allt detta under ett nytt koncept: en industrialiserad, konservativ politisk ekonomi.

Det strategiska partnerskapet mellan Ryssland och Kina råkar vara aktivt i alla dessa tre geoekonomiska sektorer: strategiska industrier / tekno-plattformar, anslutningskorridorer och finansiella instrument.

Det driver diskussionen återigen till det högsta kategoriska imperativet: konfrontationen mellan Hjärtlandet och en maritim makt.

Historiskt sett utgjordes de tre stora eurasiska makterna av skyterna, hunnerna och mongolerna. Den viktigaste anledningen till deras fragmentering och nedgång är att de inte kunde nå – och kontrollera – Eurasiens sjögränser.

Den fjärde stora eurasiska makten var det ryska imperiet – och dess efterträdare, Sovjetunionen. En viktig anledning till att Sovjetunionen kollapsade är att det, när det en gång var tillskapat, inte kunde nå – och kontrollera – Eurasiens sjögränser.

USA förhindrade det genom att använda en blandning av Mackinder, Mahan och Spykman. USA: s strategi blev till och med känd som Spykman-Kennan-inneslutningsmekanismen – alla dessa ”framåtriktade utplaceringar” i den marina periferin i Eurasien, i Västeuropa, Östasien och Mellanöstern.

Vi vet nu alla att den övergripande amerikanska offshore-strategin – liksom att vara den främsta anledningen till att USA gick in i både WWI och WWII – var att, med alla nödvändiga medel, förhindra uppkomsten av en eurasisk hegemon.

När det gäller USA som hegemon, skulle detta på ett rått sätt konceptualiseras – med erforderlig kejserlig arrogans – av Dr. Zbigniew ”Grand Chessboard” Brzezinski 1997: ”För att förhindra samverkan mellan och för att upprätthålla säkerhetsberoende bland vasallerna, för att hålla de tributskyldiga fogliga och skyddade, och för att hindra barbarerna från att komma samman ”. God gammal ’Söndra och Härska’-politik, tillämpad via ”systemdominans”.

Det är detta system som nu rasar samman – till de vanliga misstänktas stora förtvivlan. Diesen konstaterar att ”om man förr skulle drivit Ryssland in i Asien skulle det förflyttat Ryssland till ekonomisk obemärkthet och ta bort dess status som en europeisk makt.” Men nu, med centrum för geoekonomisk tyngdkraft vilket flyttar till Kina och Östasien, är det en helt nytt spel.

USA: s 24-timmars demonisering av Ryssland-Kina, i kombination med EU:s servila följares ”ohälsosamma situation”-mentalitet, hjälper bara till att driva Ryssland närmare och närmare Kina, och exakt vid den tidpunkt där västs, bara två århundraden långa, världsdominans, vilket Andre Gunder Frank slutgiltigt visade, är på väg att ta slut.

Diesen förväntar sig, kanske väl diplomatiskt, att ”förbindelserna mellan Ryssland och väst också i slutändan kommer att förändras med Eurasiens uppkomst. Västs fientliga strategi gentemot Ryssland är villkorad av tanken att Ryssland inte har någon annanstans att gå och måste acceptera vad västvärlden erbjuder när det gäller ”partnerskap”. Österns uppgång förändrar i grunden Moskvas förhållande till väst, genom att göra det möjligt för Ryssland att diversifiera sina partnerskap.

Vi kanske snabbt närmar oss den punkt där Ryssland, som del av Stora Eurasien, kommer att ställa Tyskland inför ett erbjudande om ’take it or leave it’. Antingen bygger vi ’Heartland’ tillsammans, eller så bygger vi det med Kina – och då blir du bara en historisk åskådare. Självklart finns det alltid den mycket avlägsna möjligheten för en axel Berlin-Moskva-Peking. Konstigare saker har hänt.

Under tiden är Diesen övertygad om att ”de eurasiska landmakterna så småningom kommer att införliva Europa och andra stater i den inre periferin av Eurasien. Politiska lojaliteter kommer stegvis att förändras, när ekonomiska intressen vänder sig mot öster och Europa gradvis blir den västra halvön i Stora Eurasien ”.

Prata om tankeväckande material för ’halvöns’ nasare av den ”ohälsosamma situationen”.

Pepe Escobar, född i Brasilien, är korrespondent och redaktör på Asia Times och kolumnist för Consortium News och Strategic Culture i Moskva. Sedan mitten av 1980-talet har han bott och arbetat som utländsk korrespondent i London, Paris, Milano, Los Angeles, Singapore, Bangkok. Han har bedrivit omfattande täckning från Pakistan, Afghanistan och Centralasien till Kina, Iran, Irak och hela Mellanöstern. Pepe är författare till Globalistan – How the Globalized World is Dissolving into Liquid War; Red Zone Blues: A Snapshot of Baghdad during the Surge. Han var redaktör för The Empire och The Crescent och Tutto i Vendita i Italien. Hans två sista böcker är Empire of Chaos and 2030. Pepe är också associerad med den Parisbaserade European Academy of Geopolitics. När han inte befinner sig på resa bor han mellan Paris och Bangkok.

Han är en frekvent bidragsgivare till Global Research.