Varför USA inte kan vinna det nya kalla krig som man startade

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som verkar vara aktuell i högsta grad…

Denna artikel har uppmärksammats av Bertil Carlman, som också vänligen översatt den. Artikeln publicerades 22/2 2020 av Global Times.

Först återges artikeln översatt till svenska och därefter den engelska originalartikeln.

* The article is presented first in Swedish, then in English below.*

Why the US can’t win new cold war it started. Global Times ligger under/bredvid kinesiska kommunistparties tidning ”People’s Daily”, ”Folkets Dagblad” och kommenterar olika internationella frågor. Wikipedia.

Författaren Zhang Tengjun är forskningsassistent vid ”China Institute of International Studies.”

Varför USA inte kan vinna det nya kalla krig som man startade.

Medan Kina har mobiliserat från topp till tå och vidtagit aldrig tidigare skådade åtgärder för att bekämpa det nya coronaviruset, rapporteras det att Trumpadministrationen överväger att avbryta exportlicensen till Kina för försäljningen av en flygplansmotor som produceras av General Electric. Detta har väckt oro för en teknikfrikoppling mellan industrierna i de båda länderna. Trots Trumps förnekande på Twitter är hökarna mot Kina inom Trumpadministrationen fortsatt högljudda.

Samtidigt fortsätter USA:s utrikesminister sin ”don’t cooperate with Huawei”-resa utomlands. Även dess starkaste och mest speciella allierade – Storbritannien har gett Huawei begränsad tillgång till 5G-nät. De flesta andra allierade har inte stängt dörren för att samarbeta med Huawei. Oavsett om det är det fortsatta undertryckandet av Huawei, åtalet mot kinesisk militär personal för påstådda cyberattacker, eller förtal och anklagelser mot Kina av höga amerikanska tjänstemän vid den nyligen avslutade säkerhetskonferensen i München, återspeglar det en tydlig trend. Det vill säga: den nuvarande amerikanska administrationen är inte villig att ”umgås” med Kina genom dialog och förhandlingar, utan snarare genom allt hårdare ensidiga åtgärder.
Och dessa åtgärder ägde rum strax efter det att Kina och USA undertecknade ett handelsavtal, fas ett.

USA:s politik gentemot Kina under de senaste åren har väckt en utbredd oro över möjligheten till ett kallt krig mellan USA och Kina, liksom ett utbrett motstånd mot ensidiga åtgärder från USA:s sida. Att döma av handelskriget mellan de två länderna verkar det lätt att dra slutsatsen att det finns en grundläggande oförenlighet mellan Kinas och USA:s åsikter om den nuvarande internationella ordningen och modellen för ekonomisk styrning. Denna oförenlighet har spridit sig till andra områden som ideologi och kulturella värderingar, vilket kan leda till en högre konfliktnivå och en upprepning av tragedin i det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen.

USA:s maximala tryck på Kina är inte begränsat till det ekonomiska området och handelsområdet, och det är inte heller en ändamålsenlig åtgärd. Den beror på djupare strategiska överväganden. För det första anser USA att det finns en grundläggande motsägelse mellan Kinas strategiska mål att uppnå ”den stora förnyelsen av den kinesiska nationen” och USA:s mål att ”göra Amerika stort igen”.
För det andra anser USA att Kinas ekonomiska och militära makt är tillräcklig för att utmana USA:s globala och regionala dominans och har därför inte har råd att sitta passivt.

För det tredje har USA genomgått en grundläggande förändring i sin uppfattning om Kina. Denna förändring förespråkar att man överger den engagemangspolitik som leder till en gradvis politisk förändring i Kina. I stället anser man att endast genom att utöva extrem press på Kina kan det tvinga Kina att underkasta sig och stoppa Kina från att resa sig. Dessa åsikter är vanliga i Washington, och det finns röster som kräver ett omedelbart kallt krig med Kina.

Hur man än ser på det, kommer det inte att finnas någon vinnare i detta hypotetiska kalla krig, och USA kommer inte att oskadd kunna fortsätta sin marsch mot storhet. Med ett ord, tiderna har förändrats, och förbindelserna mellan Kina och USA skiljer sig mycket från förbindelserna mellan USA och Sovjetunionen för 70 år sedan.

För det första, även om utvecklingsvägarna i de två länderna är olika, håller Kina rätt kurs. I mer än 40 år har Kina alltid följt reform- och vägen mot öppning, som är fast integrerad i och skyddade det nuvarande internationella systemet. Kina har också engagerat sig i en rättvis och rimlig reformriktning. Däremot är utrikespolitiken för den nuvarande administrationen i USA inte bara oordnad, men också allt mer bestämd. USA framstår för världen som en som jagar och kastar omkull den internationella ordningen, vilket gör att landet är fast i ett moraliskt underskott.

För det andra var det kalla kriget mellan USA och Sovjet en kollision mellan de två lägren, medan förbindelserna mellan Kina och USA är helt annorlunda, och möjligheten till konfrontation mellan olika system är inte hög. Kina är inte ledare för ett block som liknar Sovjetblocket. Kina har alltid hållit sig till en politik av alliansfrihet, och har klargjort att landet inte ägnar sig åt blockpolitik.
Detta är den grundläggande principen som styr Kinas förbindelser med andra länder, eftersom Kina är fullt medvetet om att alla länder har rätt att välja sina egna sociala system och ideologier. Kalla krigets och konfrontationens era är långt borta. Men trots mödosamma ansträngningar, så turas USA: s utrikesminister och försvarsminister och andra högre tjänstemän om att skärpa teorin om ”hotet från Kina” och ”teorin om skuldfälla”, men få länder i världen har fallit för USA: s mobbning, eftersom de vet att det är i deras nationella intresse att ha en sund relation med Kina, snarare än att följa USA:s exempel: att undertrycka den.

För det tredje handlar den internationella konkurrensen i globaliseringens tidsålder om vem som kan erbjuda bäst vision för gemensam utveckling, inte ideologi eller värderingar. Världen befinner sig i dag i ett tillstånd av aldrig tidigare skådad förändring på ett sekel, och länderna står inför allt allvarligare interna och externa utmaningar.

Att förverkliga en gemensam utveckling och framsteg i alla länder, är ett ansvarsfullt lands ansvar och uppdrag. I detta avseende har Kina stått vid sitt ord och har lagt fram initiativet Belt and Road. Kina har kommit med viktiga bidrag för att ta itu med globala frågor som klimatförändringar och spridningen av kärnkraft. Även i det mest akuta fallet, det med det nya coronaviruset, har Kina bidragit med värdefull erfarenhet av att förebygga och stå emot spridningen av infektionssjukdomar, och det har skett genom landets rikstäckande mobilisering.

USA å andra sidan, svärtar ner Kinas bidrag till internationell folkhälsa, och misstänker även Kina för att skapa coronavirus. USA har inte erbjudit några konstruktiva lösningar på andra länders inhemska trångmål än en obeveklig propagandakampanj mot Kina. Som den brittiske premiärministern Boris Johnson sade: ”Om folk motsätter sig ett eller annat varumärke så måste de berätta vad som är alternativet, eller hur?” Sådana åtgärder kommer inte att ge USA en enad front mot Kina, de kommer bara att leda till hjälplöshet och självisolering.

Why the US can’t win new cold war it started.

While China has been mobilizing from top to bottom and taking unprecedented measures to combat new coronavirus, it is reported that the Trump administration is considering whether to suspend the export license of the sale of an aircraft engine produced by General Electric to China. This has prompted worries about technology decoupling between the industries of the both countries. Despite Trump’s denials on Twitter, China hawks within the Trump administration remain vocal.

At the same time, the US Secretary of State is continuing his ”don’t cooperate with Huawei” journey abroad. Even its strongest and most special allies — The UK has given Huawei limited access to 5G networks. Most other allies have not closed the door to working with Huawei. Whether it is the continued suppression of Huawei, the indictment of Chinese military personnel for alleged cyber attacks, or the slander and accusations of China by senior US officials at the just-concluded Munich Security Conference, it reflects a clear trend. That is: The current US administration is not willing to deal with China through dialogue and negotiation, but rather by increasingly harsh unilateral measures. And these actions took place shortly after China and the US signed the phase one trade deal.

The US policy towards China in recent years has sparked widespread concern about the possibility of a cold war between the US and China, as well as widespread opposition to unilateral US actions. Judging from the course of the trade war between the two countries, it seems easy to conclude that there is a fundamental incompatibility between the views of China and the US on the current international order and the model of economic governance. This incompatibility has spread to other areas such as ideology and cultural values, which may lead to a larger scale of conflict and a repeat of the tragedy of the cold war between the US and the Soviet Union.

US maximum pressure on China is not confined to the economic and trade field, nor is it an expedient measure. It has deeper strategic considerations. First, the US believes that there is a fundamental contradiction between China’s strategic goal of achieving the ”great rejuvenation of the Chinese nation” and the US goal of ”making America great again”. Second, the US believes that China’s economic and military might is enough to challenge US global and regional dominance and therefore cannot afford to sit idly by. Third, the US has undergone a fundamental change in its perception of China. It advocates abandoning the engagement policy that brings about gradual political change in China. Instead, it believes that only by exerting extreme pressure on China can it force China to yield and stop China from rising. These views are prevalent in Washington, and there are voices calling for an immediate cold war with China.

No matter how you look at it, there will be no winner in this hypothetical cold war, and the US will not be able to continue its march to greatness unscathed. In a word, the time has changed, and Sino-US relations are very different from the US-Soviet relations 70 years ago.

First of all, although the development paths of the two countries are different, China holds the correct course. For more than 40 years, China has always adhered to the path of reform and opening up, firmly integrated into and safeguarded the current international system, and committed itself to a fair and reasonable reform direction. In contrast, the foreign policy of the present US administration is not only disorderly, but also increasingly assertive. The US presents itself to the world as a destroyer and subversive of the international order, which makes it mired in a moral deficit.

Second, the US-Soviet Cold War was a collision between the two camps, while Sino-US relations are completely different, and the possibility of systematic confrontation is not high. China is not the leader of a bloc similar to the Soviet bloc. It has always adhered to the policy of non-alignment and made it clear that it does not engage in bloc politics. This is the basic principle governing China’s relations with other countries. Because China is fully aware that all countries have the right to choose their own social systems and ideologies. The era of cold war confrontation is long gone. However, despite painstaking efforts, the US secretary of State and Defense secretary and other senior officials take turns to hype up the ”China threat theory” and ”debt trap theory”, but few countries in the world have succumbed to US bullying because they know it is in their national interest to have a healthy relationship with China rather than to follow America’s lead in suppressing it.

Third, the international competition in the age of globalization is about who can offer a better vision for common development, not ideology or values.The world today is in a state of unprecedented change in a century, and countries are facing increasingly severe internal and external challenges.

To realize common development and progress of all countries is the responsibility and mission of a responsible country. In this regard, China has made good on its word and put forward the Belt and Road initiative. Establishing multilateral and regional financing institutions to provide financial support for development projects in small and medium-sized countries, China has made important contributions to addressing global issues such as climate change and nuclear proliferation. Even in the most urgent case of novel coronavirus, China has provided valuable experience in preventing and responding to the spread of infectious diseases through nationwide mobilization.

The US, on the other hand, is still tarnishing China’s contribution to international public health, and even suspects China of creating the coronavirus. The US has offered no constructive solutions to other countries’ domestic concerns other than a relentless propaganda campaign against China. As the British Prime Minister Boris Johnson said, “If people oppose one brand or another then they have to tell us what is the alternative, right?” Such actions will not win the US a united front against China, but will only lead to helplessness and self-isolation.

The author is an assistant research fellow at the China Institute of International Studies.