Varför våra massrörelser misslyckas 

Åren mellan 2010 till den globala pandemin 2020 var ett decennium av folkliga uppror. Dessa uppror skakade själva grunden för den globala ordningen. De fördömde företagens dominans, nedskärningar och krävde ekonomisk rättvisa och medborgerliga rättigheter. Landsomfattande protester ägde rum i USA i anslutning till de 59-dagars Occupy-lägren. Det förekom folkliga rörelser från 2010 till den globala pandemin 2020 i Grekland, Spanien, Tunisien, Egypten, Bahrain, Jemen, Syrien, Libyen, Turkiet, Brasilien, Ukraina, Hong Kong, Chile och under Sydkoreas Candle light revolution .

Dessa uppror skakade grunden för den globala ordningen. Misskrediterade politiker drevs bort från sina ämbeten i Grekland, Spanien, Ukraina, Sydkorea, Egypten, Chile och Tunisien. Reformer, eller åtminstone löftet om det, dominerade den offentliga diskursen. Det tycktes förebåda en ny era.. 

 Sedan kom motreaktionen. De folkliga rörelsernas mödosamma arbeten krossades. Det skedde inte någon nämnvärd förändring. I de flesta fall blev det värre. Statlig kontroll och social ojämlikhet ökade. Extremhögern gick vinnande ur striden. 

 Vad hände? Hur kunde ett decennium av massprotester som tycktes förebåda demokratisk öppenhet, ett slut på statligt förtryck, en minskning av de globala företagens och finansinstitutens dominans och en era av frihet sluta som ett skamligt misslyckande? Vad var det som gick fel? Hur upprätthöll eller återfick de hatade bankirerna och politikerna kontrollen?  

Vilka är de effektiva verktyg som vi behöver för att bli av med företagens dominans? 

 Vincent Bevins beskriver i sin nya bok ”If We Burn: The Mass Protest Decade and the Missing Revolution” hur vi misslyckades på flera fronter. 

 De ”teknooptimister” som predikade att nya digitala medier var en revolutionär och demokratiserande kraft förutsåg inte att auktoritära regeringar, företag och interna säkerhetstjänster skulle kunna utnyttja dessa digitala plattformar och förvandla dem till motorer för massiv övervakning, censur och bli språkrör för propaganda och desinformation. De sociala medieplattformar som möjliggjorde folkliga protester vändes mot oss. 

 Många massrörelser, kunde inte försvara sig, eftersom de misslyckades med att förverkliga hierarkiska, disciplinerade och sammanhängande organisationsstrukturer. I de få fall då organiserade rörelser fick makten, som i Grekland och Honduras, konspirerade de internationella finansiärerna och företagen för att hänsynslöst vrida tillbaka den. I de flesta fall fyllde den härskande klassen snabbt det maktvakuum som skapats av dessa protester. De erbjöd nya varumärken och paketerade om det gamla systemet. Detta är anledningen till att Obama-kampanjen 2008 utsågs till “Advertising Age`s Marketer of the Year.” (Årets marknadsförare, dvs de lyckades få Obama vald till president. )  

 Den vann omröstningen när hundratals marknadsförare, byråchefer och leverantörer av marknadsföringstjänster samlades vid Association of National Advertisers årliga konferens. Den slog ut tvåan Apple och Zappos.com. Proffsen visste. Varumärket Obama var en marknadsförares dröm.  

 Alltför ofta liknade protesterna flashmobbar, med människor som strömmade in på offentliga platser och skapade ett mediespektakel, snarare än att engagera sig i en ihållande, organiserad och långvarig störning av makten. Guy Debord fångar meningslösheten i dessa skådespel i sin bok ”Society of the Spectacle” och noterar att/ skådespelets ålder betyder att de som förtrollas av föreställningen är “formade till dess lagar”  

Anarkister och antifascister, som de i det svarta blocket, krossade ofta fönster, kastade sten på polisen och välte eller brände bilar. Slumpmässiga våldshandlingar, plundring och vandalism rättfärdigades i rörelsens jargong, som komponenter i ”vilda” eller ”spontana uppror”. Denna ”kravallporr” gladde media, många av dem som engagerade sig i den och, den härskande klassen som inte av en slump, använde den för att rättfärdiga ytterligare förtryck och demonisera proteströrelser. Frånvaron av politisk teori ledde aktivister att använda populärkultur, som filmen ”V for Vendetta”, som referenspunkter. De mycket mer effektiva och förlamande verktygen för utbildningskampanjer, strejker och bojkotter på gräsrotsnivå ignorerades ofta eller åsidosattes.

  Karl Marx förstod det: ”De som inte kan representera sig själva kommer att bli representerade.” 

 ”If We Burn: The Mass Protest Decade and the Missing Revolution” är en briljant och mästerligt rapporterad dissektion av uppkomsten av globala folkrörelser, de självförgörande misstag de gjorde, de strategier som företagen och den styrande eliten använde för att behålla makten och krossa ambitionerna hos en frustrerad befolkning. Den innehåller också en analys av den taktik som folkrörelser måste använda för att framgångsrikt kunna slå tillbaka. 

”Revolutionära situationer skapades av explositioner på gatan, under decenniet av massprotester, ofta av misstag”, skriver Bevins. ”Men en protest är mycket dåligt utrustad för att kunna dra fördel av en revolutionär situation, och just den typen av protester är särskilt dålig på det.” 

 De erfarna aktivister som Bevins intervjuar upprepar denna åsikt.

 Den ukrainska vänsterpolitikern Artem TidvaArtem Tidva håller med.  

”Jag var mer anarkistisk”, säger Tidva i boken. ”Förr ville alla samlas; närhelst det var en protest, målet var alltid att alla skulle samlas. Men jag tror att varje revolution utan något organiserat arbetarparti bara kommer att ge mer makt till ekonomiska eliter, som redan är mycket välorganiserade.” 

 Historikern Crane Brinton skriver i sin bok ”The Anatomy of Revolution” att revolutioner har urskiljbara förutsättningar. Han citerar missnöje som påverkar nästan alla sociala klasser, utbredda känslor av att vara snärjda och av förtvivlan, ouppfyllda förväntningar, en enad solidaritet i opposition mot en liten maktelit, forskares och filosofers och tänkares vägran att fortsätta att försvara den härskande klassens handlingar, en oförmåga hos regeringen att svara på medborgarnas grundläggande behov, en minskande motivation inom makteliten själv och avhopp från den inre cirkeln, en förlamande isolering som lämnar makteliten utan några allierade eller stöd utifrån och slutligen en finanskris. Revolutioner börjar alltid, skriver han, genom att omöjliga krav ställs, så att om regeringen uppfyllde dem, skulle det innebära slutet för de gamla maktkonfigurationerna. Men viktigast av allt, despotiska regimer kollapsar alltid först internt. När delar av den styrande apparaten – polis, säkerhetstjänst, rättsväsende, media, regeringsbyråkrater – inte längre vill attackera, arrestera, fängsla eller skjuta demonstranter, när de inte längre lyder order, blir den gamla, misskrediterade regimen paralyserad och har nått sitt slut.  

 Men dessa interna former av kontroll vacklade sällan under protesternas decennium. De kan, som i Egypten, vända sig mot den gamla regimens galjonsfigurer, men de arbetade också för att underminera folkrörelser och populistiska ledare. De saboterade försök att ta makten från globala företag och oligarker. De hindrade eller avlägsnade populister från ämbetet. 

 Den ondskefulla kampanjen mot Jeremy Corbyn och hans anhängare när han ledde Labour under de allmänna valen i Storbritannien 2017 och 2019, orkestrerades till exempel, av medlemmar i hans eget parti, av företag, den konservativa oppositionen och av kändiskommentatorer, 

 MSM som förstärkte smutskastning och karaktärsmord, medlemmar av den brittiska militären och landets säkerhetstjänst. Sir Richard Dearlove, den tidigare chefen för MI6, Storbritanniens hemliga underrättelsetjänst, varnade offentligt för att Labourledaren var en ”utgör en fara för vårt land”. 

 Disciplinerade politiska organisationer är i sig inte tillräckliga, vilket Greklands vänsterregering Syriza visade. Om ledningen för ett anti-etablissemangsparti inte är villig att bryta sig loss från de befintliga maktstrukturerna kommer de att adjungeras eller krossas när deras krav avvisas av de regerande maktcentrumen. 

 År 2015 ”var Syriza-ledningen övertygad om att om den avvisade en ny räddningsaktion skulle europeiska långivare vika sig inför allmän finansiell och politisk oro”, observerade Costas Lapavitsas, en tidigare parlamentsledamot för Syriza och professor i ekonomi vid School of Oriental and African Studies, University of London, 2016 . 

 ”Kritiker med goda avsikter påpekade upprepade gånger att euron hade en stel uppsättning institutioner med sin egen interna logik som helt enkelt skulle avvisa krav på att överge åtstramningar och skriva av skulder”, förklarade Lapavistas. ”Dessutom stod Europeiska centralbanken redo att begränsa tillhandahållandet av likviditet till de grekiska bankerna, strypa ekonomin – och Syriza-regeringen med den.” 

 Det var precis vad som hände. 

”Förhållandena i landet blev alltmer desperata när regeringen slukade likviditetsreserver, bankerna fick slut på kontanter och ekonomin gick på tomgång”, skrev Lapavistas. ”Syriza är det första exemplet på en vänsterregering som inte bara har misslyckats med att hålla sina löften utan som också nästan helt har antagit oppositionens program.” 

 Efter att ha misslyckats med att få några kompromisser från trojkan – Europeiska centralbanken, Europeiska kommissionen och IMF – antog Syriza ”en hård politik med budgetöverskott, höjde skatter och sålde ut grekiska banker till spekulativa fonder, privatiserade flygplatser och hamnar, och är på väg att skära ned pensionerna. Den nya räddningsaktionen har dömt ett Grekland som sitter fast i recession till långsiktig nedgång eftersom tillväxtutsikterna är dåliga, den utbildade ungdomen emigrerar och statsskulden väger tungt”, skrev han. 

 ”Syriza misslyckades inte för att åtstramningar är oövervinnliga, inte heller för att radikala förändringar är omöjliga, utan för att de katastrofalt nog var ovilliga och oförberedda att direkt utmana euron”, konstaterade Lapavitsas. ”Radikala förändringar och övergivande av åtstramningar i Europa kräver direkt konfrontation med själva valutaunionen.” 

 Bevins noterar att den iransk-amerikanske sociologen Asef Bayat, som genomlevde både den iranska revolutionen 1979 i Teheran och upproret i Egypten 2011, skiljer mellan subjektiva och objektiva villkor för den arabiska vårens uppror som bröt ut 2010. Demonstranterna må ha motsatt sig nyliberal politik, men de formades också, hävdar han, av nyliberal ”subjektivitet”. 

 ”De arabiska revolutionerna saknade den typ av radikalism – i politiskt och ekonomiskt perspektiv – som kännetecknade de flesta andra revolutioner under nittonhundratalet”,  skriver Bayat i sin bok ”Revolution without Revolutionaries: Making Sense of the Arab Spring”. Till skillnad från revolutionerna på 1970-talet som förespråkade en mäktig socialistisk, antiimperialistisk, antikapitalistisk och social rättviseimpuls, var arabiska revolutionärer mer upptagna med de breda frågorna om mänskliga rättigheter, politisk ansvarsskyldighet och rättsliga reformer. De rådande rösterna, sekulära såväl som islamistiska, tog den fria marknaden, egendomsförhållanden och nyliberal rationalitet för givna – en okritisk världsbild som bara skulle ge läpparnas bekännelse till massornas genuina intresse för social rättvisa och distribution. 

Som Bevins skriver, ”en generation av individer avradikaliserades, de uppfostrades till att se allt som om det var ett affärsföretag, de kom att se denna globala ordning som” naturlig ”och blev oförmögen att föreställa sig vad som krävs för att genomföra en sann revolution.” 

 Steve Jobs, VD för Apple, dog i oktober 2011 under Occupy-lägret i Zuccotti Park. Till min bestörtning ville flera av dem i lägret upprätta ett minnesmärke till hans minne. 

 De folkliga upproren, skriver Bevins, ”gjorde ett mycket bra jobb med att spränga hål i sociala strukturer och skapa politiska vakuum.” Men maktvakuumen fylldes snabbt i Egypten av militären. I Bahrain, av Saudiarabien och Gulfstaternas samarbetsråd och i Kiev av en ”annan uppsättning oligarker och välorganiserade militanta nationalister”. I Turkiet fylldes den så småningom av Recep Tayyip Erdoğan. I Hongkong var det Peking. 

 ”Den horisontellt strukturerade, digitalt samordnade, ledarlösa massprotesten är i grunden oläslig”, skriver Bevins. ”Man kan inte tyda den eller ställa frågor till den och komma med en sammanhängande tolkning baserad på bevis. Man kan samla fakta, absolut – miljoner av dem. Man kommer bara inte att kunna använda dem för att konstruera en auktoritativ läsning. Detta innebär att betydelsen av dessa händelser kommer att påtvingas dem utifrån. För att förstå vad som kan hända efter en viss protestexplosion måste man inte bara vara uppmärksam på vem som väntar i kulisserna för att fylla ett maktvakuum. Man måste vara uppmärksam på vem som har makten att definiera själva upproret. 

 Kort sagt, vi måste ställa organiserad makt mot organiserad makt. Detta är en sanning som revolutionära taktiker som Vladimir Lenin förstod, han ansåg att anarkistiskt våld var kontraproduktivt. Bristen på hierarkiska strukturer i de senaste massrörelserna, är gjorda för att förhindra en ledarskapskult och se till att alla röster hörs, medan de är ädla i sina ambitioner, gör rörelser till lätta byten.  

”Utan en revolutionär teori kan det inte finnas någon revolutionär rörelse”, skriver Lenin. 

 Revolutioner kräver skickliga organisatörer, självdisciplin, en alternativ ideologisk vision, revolutionär konst och utbildning. De kräver ihållande maktstörningar, och viktigast av allt ledare som representerar rörelsen. Revolutioner är långa, svåra projekt som tar år att göra, långsamt och ofta omärkligt tär de på maktens grundvalar. De framgångsrika revolutionerna i det förflutna, tillsammans med deras teoretiker, bör vara vår guide, inte de flyktiga bilder som vi får via massmedia.