Väst och rysk-kinesiska förbindelser: stadier av förnekelse

Den här artikeln har hittats och översatts av Björn Nilsson, ”Björnbrum” på intressanta och underfundiga Björnbrums blogg. Den har skrivits av Vasilij Kashin och har publicerats på nätsidan tillhörande ryska Valdai discussion club. Där presenteras Kashin som doktor i statsvetenskap samt seniorforskare vid ett antal ryska institutioner. Relationen Kina – Ryssland. Stadier av förnekande.

Valdai-klubbens uppgift sägs vara ”practical work aimed at forming the global agenda and delivering a qualified and objective assessment of global political and economic issues. One of its main objectives is to promote dialogue among the global intellectual elite in order to find solutions to overcome the crises of the international system.” Det låter alltså som en rysk ’think-tank’, vilket just är vad det är. Bland annat presenterar man sig som ”the leading think tank on international cooperation in the Eurasian space”. Även president Putin är intresserad av verksamheten, talar på dess möten och möter deltagare.

Väst och rysk-kinesiska förbindelser: stadier av förnekelse

Rysk-kinesiska relationer under de senaste 20 åren är en historia av långsamma men stadiga framsteg. Både Moskva och Peking har gjort flera försök att radikalt påskynda dessa framsteg, vilket i allmänhet slutat i misslyckande. Med detta sagt kan varken sammanbrott av enskilda projekt eller det kortfristiga närmandet mellan Ryssland och USA efter den 11 september, eller de ekonomiska kriserna 2009 och 2014, stoppa utvecklingen av de bilaterala förbindelserna.

För varje år har Kina stått för en allt större andel av Rysslands utrikeshandel. Varje år har de två länderna gått något framåt i sitt militära och politiska samarbete. Nu är Kina Rysslands näst största handelspartner efter Europeiska unionen. Det är också Rysslands mest betrodda partner bland stormakter i försvar och säkerhet.

Från och med slutet av 1990-talet var den västerländska inställningen till rysk-kinesiska relationer att i princip ignorera betydelsen av detta partnerskap. Relationen beskrevs som ett naivt taktiskt drag av Moskva och Peking i hopp om att stärka sina positioner i dialogen med Förenta staterna. Deras partnerskap sades sakna en solid grund, särskilt ekonomiskt.

Det är nu klart att ignorerande av det växande ryska-kinesiska partnerskapet inte var den bästa strategin för Förenta staterna ens i mitten och slutet av 1990-talet.

Medan rysk-kinesisk handel var obetydlig hjälpte Ryssland under den perioden Kina att göra ett ojämförligt militärindustriellt genombrott och hoppa över en eller till och med två generationer av militär utrustning.

Som ett resultat såg det tidiga 2010-talet Kinas återfödelse som stor militärmakt. När man erkände detta faktum var planeringen av USA:s militär- och försvarsindustri tvungen att huvudsakligen ta en antikinesisk inriktning. Rysk-kinesiskt försvarsindustrisamarbete spelade en viktig roll i grupperingen av styrkor i Asien och i världen, vilket var Moskvas största bidrag till utvecklingen av en verklig multipolär ordning.

På 2010-talet var det inte längre möjligt att ignorera betydelsen av rysk-kinesiska relationer. Så förnekelse gav vika för att erkänna partnerskapet mellan Moskva och Peking som ett faktum, men fortfarande inget att oroa sig för eftersom det inte skulle vara länge. ”Jag ser föga på lång sikt som förbinder Ryssland och Kina” sade amerikanska försvarsminister James Mattis.

Förr eller senare skulle sådana faktorer som ”kinesisk ekonomisk och demografisk expansion i Sibirien och Ryska Fjärran Östern”, ”rivalitet i Centralasien” och slutligen det förhållandet att de två grannländerna ”förmodligen skulle se varandra som ett hot” i synnerhet med tanke på det ”tunga historiska arvet av bilaterala relationer” förväntas leda till konflikter och sammanbrott i relationerna.

Hotet om Kinas demografiska expansion har aldrig förverkligats – i själva verket lämnar kineserna sina egna nordöstra provinser för de blomstrande storstadsområdena i södra Kina. Efter devalveringen av rubeln under 2009 och 2014 mot dollarn och yuanen, blev tanken på kinesisk massmigration till Ryssland en uppenbar ekonomisk absurditet.

Närvaron av kinesisk affärsverksamhet i vissa ryska regioner är märkbar, men den har ingen dominerande ställning. De ryska myndigheternas oförmåga att attrahera kinesiska investeringar ses som ett större problem. [Kashin har 2017 också skrivit en artikel som diskuterar kinesiska investeringar i Ryssland.]

Det är sant att det finns ekonomisk konkurrens i Centralasien, men den är begränsad eftersom Ryssland och Kina är närvarande i olika sektorer av de lokala ekonomierna. För dessa länder är Kina det främsta målet för export av råvaror, medan Ryssland är huvudmål för export av arbetskraft och en importkälla.

De regionala länderna är mer intresserade av att genomföra en försiktig politik för att balansera mellan stormakter, medan Ryssland och Kina också försöker hålla sin konkurrens under kontroll.

Det så kallade historiska bagaget i bilaterala relationer är inte heller för tungt. Sedan etableringen av relationerna på 1700-talet har Ryssland och Kina kämpat sällan och sparsamt, dessa konflikter är inte jämförbara i omfattning med Rysslands krig med de flesta av de stora europeiska länderna, eller Kinas konflikter med Japan, Förenta staterna eller Storbritannien. Konflikten mellan Rysslands och Kinas kommunistiska partier på 1960-1980-talet var ett obehagligt men relativt kort avsnitt i relationernas historia.

Den sista etappen av förnekelse av rysk-kinesiska förbindelser är idén om att Ryssland blir Kinas ”juniorpartner”, tvungen att följa i kölvattnet av kinesisk politik och ”spela andrafiolen”. En sådan ställning skulle förr eller senare bli outhärdlig för Ryssland som har varit stormakt genom hela sin historia, och skulle leda till att partnerskapet kollapsade. Allt de behöver göra för att orsaka detta är att påminna Ryssland så ofta som möjligt om att det nu är ”juniorpartner”.

Det finns ett litet problem med detta tillvägagångssätt – det är omöjligt att motivera. Alla bevis låter naiva och barnsliga och i stor utsträckning irrelevanta till det väsentliga i frågan:

Kinesisk BNP är sju gånger större än Rysslands; Kina står för cirka 15 procent av ryska utrikeshandeln och Ryssland för mindre än 2 procent av Kinas osv.

Men när vi pratar om allianser, jämlika eller ojämlika, handskas vi med politiska, inte ekonomiska kategorier. Det handlar mer om att ena sidan av en ojämlik allians har asymmetriskt inflytande över den andres politik.

Detta inflytande kan bero på en av parternas ekonomiska, politiska, militära eller ibland tekniska beroende av den andra.

En stor BNP är inte samma sak som politisk tyngd eller inflytande. Du kan inte säga till den andre: ”Titta på vår enorma BNP! Ner på knä, avskum!” Detta kommer inte att ha den önskade effekten.

Vilken asymmetrisk hävstång har Kina att pressa Ryssland med? Ur ekonomisk synvinkel betyder det vanligtvis skulder. Till exempel gjorde skuldutnyttjandet Förenta staterna till en inflytelserik aktör i Europa redan efter första världskriget och säkerställde dess dominans efter andra världskriget. Förlitande sig på denna hävstång tvingade Förenta staterna sina verkliga, snarare än imaginära, juniorpartners i Europa att överge kampen för sina koloniala imperier.

Kina har inga effektiva skuldinstrument för att pressa Ryssland, och den ryska regeringen är noga med att Kina inte får några. Ryssland upptar en av de sista platserna bland stora ekonomier när det gäller sin offentliga skuldkvot av BNP.

Rysslands totala utlandsskuld uppgick till blygsamma 51 miljarder dollar per april 2019, inklusive 11 miljarder dollar i statsgarantier för lån i utländsk valuta och 38 miljarder dollar i euroobligationer. Naturligtvis utesluter denna skuldstruktur allt allvarligt skuldberoende till Kina.

Rysslands totala utlandsskuld (inklusive företagsskulder) är täckt av ryska valutareserver, och Kinas andel i den är också liten. Om vi talar om den ryska banksektorns skulder i början av 2019, svarade Kina för endast 4,5 miljarder dollar.

Kina agerade som en stor källa till lån till ryska statligt ägda företag under krisen 2014-2015, men senare föll nettoinflödet av kinesiska lån till den ryska ekonomin kraftigt. Ryska företag började avbetala dem snabbare än de tog ut nya. När rubeln föll kraftigt i december 2014 erbjöd Kina ekonomiskt stöd till Ryssland, men den ryska regeringen avböjde.

Det ryska ledarskapet är försiktigt med gemensamma projekt med Kina när det misstänks att dessa kan leda till ytterligare belastning på budgeten eller skulder till kinesiska partners. Detta bevisas direkt av Rysslands deltagande i Kinas bälte- och vägprojekt, [BRI] trots att Ryssland politiskt stödjer det kinesiska initiativet.

I slutet av mars 2019 beslutade Vladimir Putin, innan han deltog i BRI-toppmötet i Kina, att skjuta upp projektet Moskva-Kazans höghastighetsväg på obestämd tid, trots dess stora politiska betydelse för de bilaterala förbindelserna.

När man analyserar den plats som Ryssland och Kina upptar i varandras bilaterala handel finns det en obalans som uppstår på grund av skillnaden i storleken på de två ekonomierna. Men det är svårt att tänka sig något sätt på hur Kina skulle kunna använda det för att utpressa eller pressa Ryssland. Bränsle- och energiresurser dominerar Rysslands export till Kina liksom Rysslands export i allmänhet – fossila bränslen svarade för 73 procent av dess leveranser 2018. Ryssland är en av huvudleverantörerna av olja till Kina, och tävlar om första plats med Saudiarabien.

Detta talar inte väl om strukturen i den moderna ryska ekonomin. Men från en politisk synvinkel berättar all tidigare erfarenhet att handel med energiprodukter skapar ett starkt ömsesidigt beroende mellan leverantör och köpare. Till skillnad från andra typer av varor är allt tryck på energiexportörer alltid förknippat med omedelbara och betydande förluster för importlandet, så det används endast som en sista utväg i sällsynta fall. Exemplet med förhållandet mellan Ryssland och EU i samband med den ukrainska krisen borde lugna stora energiexportörer.

På teknikområdet är Ryssland fortfarande en framstående leverantör av militära produkter och teknik med dubbla användningsområden till Kina som är viktiga för att säkerställa nationell säkerhet. Även om man tänker på Kinas mycket större leveranser av civila maskiner och utrustning till Ryssland är detta en fråga om ömsesidigt beroende. Ryssland importerar vissa komponenter för sin militära utrustning från Kina, men detta är obetydligt och inte jämförbart med ryska militära leveranser till Kina.

Slutligen, inom den internationella politiken är Ryssland i allmänhet en mer aktiv och inflytelserik spelare än Kina. Trots den uttalade övergången till ”stormaktsdiplomati” är det kinesiska utrikespolitiska systemet fortfarande klumpigt och knappast i stånd att agera i förhållanden med risk och snabb förändring. Ryssland och Kina har ofta samordnade positioner i internationella frågor. Men i denna duo spelar Kina endast ledande roll i problem i omedelbar närhet av sina egna gränser, till exempel situationen kring Nordkorea. Rysslands roll är vanligtvis viktigare och aktiv när det gäller att hantera internationella frågor i andra delar av världen.

Situationen kring Venezuela är vägledande: även om Rysslands ekonomiska intressen är mycket mindre än Kinas spelar Ryssland en mycket viktigare politisk roll i den diplomatiska processen.

Det ser ut som om Kina är mer beroende av samarbete med Ryssland i internationella frågor än tvärtom.

Det skulle vara fel att idealisera de rysk-kinesiska relationerna. Ryssland och Kina har sina egna tvistefrågor, och det kan gå upp och ner med deras samarbete. Men det är uppenbart att deras förhållande inte passar in i de konstgjorda begreppen baserade på förenklade idéer om rysk politik och ekonomi.