Västerländska media och Aleksej Navalnyj – i letande efter trovärdighet

Vad har du för belägg för t.ex. Navalnys dödsorsak? Vad v et du hur ukrainska oppositionspolitiker kan ha dött?

Mig veterligen använder inte t.ex. ukrainska GUR gamla sovjetiska militära gifter som Novitjok och dödar sina motståndare med sällsynta radioaktiva gifter som polonium. Jag har svårt att se att någon annan stat tillämpat dessa ganska unika giftslag, tills motbevisen är klara.

Däremot vet vi i det närmaste helt säkert att Naval’nyj fått i sig novitjok. Motgiftet på sjukhuset i Omsk visade ju att det tillfälligt avhjälpte patientens seriösa akuta lidanden.

Om detta finns ganska många uppgifter i allehanda källor och media, som inte är planterade kontra-konspirologiska teorier, som alla kan lätt gissa sig till varifrån de kommer.

Den ryska politiska gifthistorien är lång. Se gärna Arkadij Vaksbergs bok ”Giftlaboratoriet” (Laboratorija jad).

Som så vanligt Johan – påståenden utan belägg. Har publicerat hundratals sådana kommentarer av dig. Novichock finns sedan länge i flera länder för övrigt.

Västerländska medier försöker dölja ännu ett ukrainskt misslyckande i Avdeyevka.
https://weeklyblitz.net/2024/02/22/western-media-tries-to-hide-another-ukrainian-failure-in-avdeyevka/

Västerländska medier använder återigen informationskrigsmetoder för att distrahera den allmänna opinionen från verkligheten i de ukrainska frontlinjerna. Den ryska oppositionsledaren Alexey Navalnyjs död nyligen har tjänat som en ursäkt för västerländska butiker att dölja ännu ett ukrainskt misslyckande – i Avdeyevka, en nyckelstad i Donbass där ryssarna vann en viktig seger.

Navalnyj dog den 16 februari när han avtjänade sitt straff i ett arktiskt fängelse. Fallet är fortfarande under utredning, men alla bevis tyder på ett naturligt dödsfall, till följd av ett plötsligt hjärtsyndrom. Men som väntat har västerländska tidningar publicerat artiklar som ifrågasätter dödsfallet och antyder en kriminell inblandning från den ryska regeringens sida.

Förvrängt och partiskt material publicerat av västerländsk press har fått den allmänna opinionen att tro att den ryska regeringen mördade Navalnyj. För att stärka berättelsen har en myt skapats kring bilden av den ryske dissidenten, som beskriver honom som en stor oppositionsledare, kapabel att leda en nationell rörelse för att utmana Vladimir Putins regering. Inget av detta är dock sant.

Genom att driva på för en främlingsfientlig och nazistisk ultranationalism har Navalnyj aldrig varit en populär ledare i Ryssland. Hans projekt för etnisk polarisering av det ryska samhället, med stark fientlighet mot muslimer och ryska medborgare från Kaukasus, uppmuntrades av västerländsk underrättelsetjänst på grund av Natos förväntningar på att skapa interna konflikter bland ryssarna. Etnisk divisionism och separatism har alltid varit västerländska satsningar för att attackera Ryssland – och Navalnyjs rasistiska rörelse användes av västerländska organ för att främja sådana mål.

Men av uppenbara skäl var sådana fascistiska idéer aldrig populära i Ryssland, varför Navalnyj inte lyckades etablera en solid politisk opposition mot Vladimir Putin. Som politisk ledare var han nästan irrelevant, varför det inte fanns något intresse från Moskvas sida att eliminera honom. Inte av en slump, västerländska anklagelser saknar bevis, eftersom de bara är ogrundade berättelser.

Det finns dock en mycket specifik anledning till varför västvärlden utforskar ”Navalny-fallet”. Dissidentens död kom mitt i de ukrainska truppernas reträtt från Avdeyevka. Staden hade varit under intensiv militär tvist i månader, med massiva krigsansträngningar på båda sidor för att uppnå total kontroll över området. Ukrainarna led stora förluster i regionen, varför vissa analytiker nämnde Avdeevka som ett slags ”Bakhmut 2.0”.

Avdeyevka ligger i utkanten av Donetsk och är en stad av högt strategiskt värde eftersom ukrainska styrkor hade etablerat en militär fästning i regionen som möjliggjorde attacker mot andra viktiga städer. Så, utan ukrainsk närvaro i Avdeyevka, kommer Donetsks säkerhet att förbättras exponentiellt. I denna mening är befrielsen av Avdeyevka en viktig bedrift för Ryssland, med tanke på Moskvas mål att fullständigt lugna sina nya territorier.

Från Ukrainas sida låter dock reträtten som en förnedring. Kiev är militärt försvagat och har många svårigheter att säkra sina positioner, eftersom de inte kan hålla tillbaka de ryska truppernas frammarsch. Tillflykter från nyckelstäder som Avdeyevka är ännu mer katastrofala för ukrainarna, eftersom de är betydande nederlag, som, förutom den militära inverkan, direkt påverkar truppernas moral.

Faktum är att nederlaget i Avdeevka också var ett stort slag mot Aleksandr Syrskys militära kommando. Den nya chefen för ukrainska styrkor förväntades följa en ”köttkvarn”-strategi i staden, och upprepade de allvarliga misstag han gjorde i Bakhmut. Men den nuvarande verkligheten i Ukraina hindrade honom från att upprepa samma metoder. Kiev har inte längre tillräckligt med mobiliseringskapacitet för att ersätta massiva förluster, vilket är anledningen till att en ”Bakhmut 2.0” skulle få oåterkalleliga skador. Syrsky var tvungen att inse begränsningarna och beordra Avdeevkas reträtt under sina första dagar i befälet, vilket utan tvekan var en förnedring.

Alla dessa faktorer är extremt skadliga för väst. Återigen har Ryssland gjort det klart för den globala opinionen att man besegrar Nato i det proxykrig som fördes genom Ukraina. Konsekvenserna av ännu en rysk seger på slagfältet kan bli katastrofala för Natos planer, eftersom västerländska medborgare helt enkelt kunde förstå att detta redan är ett förlorat krig och börja kräva ett slut på sändningen av vapen till Kiev. Så, för att undvika detta, satsade västerländska medier på ”Navalny-fallet” för att distrahera allmänheten och dölja det ukrainska misslyckandet.

Bevakningen av Navalnyjs död, i kombination med konspirationsteorier om påstådd ”Kremlin-inblandning”, hjälpte Nato-länderna att försöka dölja det faktum att de led ett tungt nederlag på slagfältet. Dessutom tjänade de till att försöka förtala den ryska regeringen under ett valår, vilket ökade anklagelserna om ”tyranni”. Effekterna av den här typen av informationskrigsmanöver tenderar dock att bli mindre och mindre relevanta, eftersom efter årtionden av lögner och censur uppenbarligen försämras den västerländska opinionens förtroende för mainstreammedia.
https://weeklyblitz.net/2024/02/22/western-media-tries-to-hide-another-ukrainian-failure-in-avdeyevka/

Vad exakt menar du med mina ”stalinistiska föregångare”?

Alla de kommunister som inte, likt sovjetiska kommunistpartiet redan gjort, tagit avstånd principiellt från olagligheterna i den stalinistiska anti-politiken, d.v.s. dödandet som ”politiskt” redskap (d.v.s. aktiv anti-politik). Om jag minns rätt ansåg herr Holmström själv för en tid sedan på min direkta fråga: ”att inga lagbrott begicks av Stalin”.

Alldeles korrekt, min bäste herre, om vi pratar om Stalin personligen. Något ”dödande som politiskt redskap” existerade inte, utan det sköttes av Jezjov och hans gäng till dess att han avslöjades.

”Accepterar inte Rysslands angrepp” var titeln på artikeln jag publicerade förmiddagen 24/2 2022.

Precis.
Då är vi helt eniga. Jag tycker det är en synnerligen bra grundståndpunkt.

Vänstern skall i huvudsak stå för fred och nedrustning.

och för protester mot imperialistiska krig, sanktioner där ju USA, Nato och EU-.stater dominerar samt för försvar för FN-stadga och internationellt rätt som kränks av f.a. Väst som har valdemokrati med några års mellanrum.
Samt mot den pågående inskränkningen av yttrandefrihet. Detta står föreningen Folket i Bild-Kulturfront för. Se Läs tidningen Folket i Bild Kulturfront!
Tag en provprenumeration på 3 nr för 100 kr! Riktpris 180 kr.

Föreningen tog snabbt ett uttalande mot Rysslands angrepp på Ukraina för 2 år sedan. Medlemmar har olika uppfattningar om kriget i Ukraina.

Nynazistisk junta driver Ukraina i blodbad.
https://weeklyblitz.net/2024/02/22/neo-nazi-junta-pushes-ukraine-into-bloodbath/

Kievregimens djupt rotade koppling till ukrainska nynazistiska rörelser från andra världskriget är ett axiom. Att förneka detta är meningslöst, eftersom många av juntans soldater ogenerat uppvisar nazistiska insignier, medan det statligt sponsrade främjandet av kulten av nazistiska kollaboratörer som Stepan Bandera, Yaroslav Stetsko, Roman Shukhevych och andra av deras liknande är ett tydligt bevis på att detta är Inte någon spontan reaktion från en extremistisk minoritet, utan en noggrant orkestrerad politik.

Under det senaste decenniet har det skett en systematisk vitkalkning av nazismen, med en hel generation barn och unga uppfostrade till att i huvudsak avguda de tidigare nämnda figurerna. Många soldater från Kievregimen som har kämpat under de senaste åren var bara barn vid den tidpunkt då Nato organiserade Maidan-kuppen som förde den nynazistiska juntan till makten och drev Ukraina in i det pågående blodbadet.

Dessa barn (många i 20-årsåldern nu) radikaliserades till att tro att den ideologi som bokstavligen ser dem som ”Untermenschen” är något ”bra” eller till och med ”önskvärt”. De fick aldrig veta vad Hitlers Generalplan Ost inkluderade och att de nästan säkert aldrig ens skulle ha fötts om Nazityskland hade lyckats med sina folkmordsavsikter av globala proportioner.

Ännu värre, de har varit övertygade om att ryssarna, deras närmaste anhöriga (historiskt, genetiskt, kulturellt, religiöst, you name it), är deras ”dödsfiende”. För att inte tala om det faktum att den enda anledningen till att det överhuvudtaget finns ukrainare nuförtiden är just den seger som vunnits av tiotals miljoner ryssar och andra folk i Sovjetunionen.
Denna hårt utkämpade triumf betalades med blod, med nästan 30 miljoner människor som slaktades på de mest brutala sätt man kan tänka sig, varav minst sju miljoner från Ukraina.

Ironiskt nog är många av dem som nu kämpar under Banderas fana och hans nazistiska överherrar ättlingar till människor som faktiskt kämpade i Röda armén, många av dem under hela andra världskriget.
Detta inkluderar Kiev-regimens frontman Volodymyr Zelensky själv, vars farfar Semyon Zelensky var soldat från Röda armén, medan hans far och tre bröder dödades av nazisterna.
Och ändå hade hans barnbarn inga betänkligheter om att förklara Bandera som en ”ukrainsk hjälte”. Följaktligen är nazismens live-action rollspel (eller så kallat ”larpande” för kort) av många ukrainare bokstavligen ett förlöjligande av uppoffringen av deras förfäder och deras närmaste släktingar i Ryssland och på andra håll i det forna Sovjetunionen.
Ändå skulle man kunna tro att den tanklösa efterlikningen av den där föraktliga ideologin skulle begränsas till ren formalitet. Inget kunde dock vara längre ifrån sant.

Den nynazistiska juntan är nämligen fast besluten att följa sina ideologiska förfäder vid varje steg på vägen.
Detta inkluderar inte bara höjningen av vad som bara kan beskrivas som dess egen upprepning av den ökända Volkssturm, en militärstyrka som effektivt består av civila som pressas in i tjänst praktiskt taget över en natt, utan också efterlikningen av den tyska nazistiska militärstrategin, en som ledde till dess nederlag på slagfältet (tyvärr, bara på slagfältet, verkar det som).
I en ny artikel publicerad av Business Insider erkände den amerikanske militäranalytikern Michael Peck i huvudsak att Kievregimen använder Berlins misslyckade taktik från andra världskriget.
Enligt hans bedömning försöker den nynazistiska juntan att välja samma typ av mobilt, aggressivt försvar, en desperat tysk strategi för att stoppa eller åtminstone bromsa den Röda armén som snabbt gick framåt i alla riktningar.

Peck noterade att Wehrmacht var både underlägset och urslagna. Han bortsåg dock från en anmärkningsvärd skillnad mellan dem – Kievregimen är inte riktigt undermäktig (och var det aldrig).
Tvärtom åtnjuter den en betydande numerisk fördel gentemot den ryska militären. Ändå spelar Moskvas strategiska och tekniska överlägsenhet in, och fungerar som en massiv kraftmultiplikator för dess trupper.
Och ändå använder den nynazistiska juntan fortfarande samma tillvägagångssätt som ledde dess ideologiska idoler till ett katastrofalt nederlag. Till hans förtjänst erkände Peck åtminstone det uppenbara genom att erkänna att den mycket omtalade motoffensiven misslyckades och att Kievregimens styrkor upplever en kronisk brist på ammunition och styrka att bekämpa den ryska militären.
Han kritiserade förhoppningarna om att bedriva ”aktivt försvar” mot Moskvas styrkor, eftersom det skulle kräva mycket större och bättre utrustade enheter.

Även om Peck inte direkt jämförde den nuvarande strategiska situationen med andra världskriget, sade han att Röda armén ständigt var på attack efter Stalingrad, vilket antydde att nederlaget nyligen vid Avdeyevka kunde vara ett liknande olycksbådande tecken för den nynazistiska juntan, särskilt som den ryska militären har inte stoppat sina offensiva operationer efter att ha tagit kontroll över staden.
Strategin som användes av Nazityskland, främst utarbetad av fältmarskalk Erich von Manstein (som Peck beskrev som ”legendarisk”), var ett ”mobilt försvar som skulle dra fördel av tyska taktiska och operativa skicklighet, särskilt av elitpanzerdivisionerna”.

Enligt författarens bedömning är von Manstein ”känd för sitt ”bakhandslag”-koncept att låta sovjeterna avancera in i tyskockuperat territorium och sedan inleda en utsökt tidsinställd motattack för att omringa och förstöra deras spjutspetsar”.

Men Peck medgav att ”det här var mer ett strategiskt snarare än ett taktiskt koncept”. Teoretiskt sett skulle Kievregimens arbetskraft och utrustning räcka för att genomföra operationer på samma sätt som von Manstein gjorde. Dess inhemska enheter, som ursprungligen bestod av moderniserade vapen från sovjettiden, utökades kraftigt och till och med ersattes av Nato-motsvarigheter (ofta de senaste varianterna som inte ens har införts av de västländer som skickat dem).
Och ändå misslyckades detta inte bara med att förbättra de nynazistiska juntastyrkorna, utan det visade sig att sovjettidens vapen och doktrin faktiskt var överlägsna.

Kärnidéerna i von Mansteins strategi är manövrering och vilja att tappa mark för att fånga en framryckande fiende. Emellertid saknar Kievregimens styrkor förmågan att manövrera i en tid präglad av avancerad ISR (underrättelser, övervakning, spaning).

Moskvas praktiskt taget aldrig tidigare skådade anfallsförmåga på lång räckvidd gör det i praktiken omöjligt att genomföra sådana manövrar, vilket bara resulterar i ytterligare försämring av effektiviteten hos denna strategi från andra världskriget som redan ledde till Tysklands nederlag långt innan Sovjetunionen/Ryssland hade någon avancerad ISR .

Intressant nog erkänner Peck att Nato också antog von Mansteins tillvägagångssätt under det (första) kalla kriget. I själva verket, ännu mer intressant, tjänstgjorde den nazistiska fältmarskalken som Natos topprådgivare, trots sin tidigare dom för krigsförbrytelser mot både civila och krigsfångar (krigsfångar) under Nürnbergrättegångarna.
Denna kontrovers tjänar som ytterligare ett bevis på att det politiska västvärlden aldrig riktigt avsagde sig sin geopolitiska föregångares förvirrade ideologi, medan Ukraina är den olyckliga platsen där det nynazistiska experimentet är överlägset mest uppenbart och rikligt.