Västvärldens angrepp på universalismen och dagens söndring

Ulf Karlström diskuterar ”En intressant fransk bok om USA:s destruktiva globala roll.”

Amin Maalouf är en libanesisk-fransk författare, med ett flera tal böcker bakom sig, översatta till ett 40-tal språk. Boken – Le naufrage des civilisations (Civilsationernas skeppsbrott) (Grasset 2019) – finns ännu inte på svenska, men har presenterats utförligt i SvD (9/9) av Halil Karaveli. SvD: RecensionHöstens böcker 2019 Le naufrage des civilisations Polariseringen en frukt av kalla kriget i Mellanöstern.

Den svenska kommentarlitteraturen i utrikespolitiska frågor befinner sig i ett eländigt tillstånd. Självständig journalistik är sällsynt och alstren, som produceras, är formligen impregnerade av en USA-formulerad världsbild, i svensk borgerlig och högersocialdemokratisk tappning. I denna finns två stora skurkar, Kina och Ryssland. Den förra har fräckheten att erbjuda länder inom ”Västvärldens utstakade revir” handelsavtal och investeringar.

Det är verkligen lömskt med denna handel, i synnerhet om ”andra” bedriver den. För att inte tala Ryssland, som vilken dag som helst kommer att besätta Gotland. Nu har Sverige stationerat 2 Jas-plan, 150 soldater och ett par gamla stridsvagnar där. Det avskräcker naturligtvis Ryssland från dess lömska planer. Ja, inte ens historien går fri från den borgerliga presshegemonins förfalskningar. I en stort uppslagen artikel i DN klargjordes att Sovjetunionen bar skulden för Andra världskriget, genom att gå med på Molotov-Ribbentrop-pakten.

I denna eländiga mediasituation är Amin Maaloufs bok välgörande. Han pekar ut hur Kalla krigets anti-kommunistiska korståg innebar att de mest reaktionära regimer slöts till ”Kalla Krigarnas” bröst. Maaloufs bakgrund bjuder honom att ingående behandla Mellanöstern. Där skulle modernt orienterade och progressiva stater motarbetas, undergrävas eller störtas.

I Iran återinsattes shahen 1953 sedan den demokratiska Mossadegh-regeringen störtats av England och USA. Detta krattade manegen för den islamiska revolutionen 1979 och en religiös sekterism. Efterhand har en liknande, religiös sekterism spridit sig i hela Mellanöstern och längre bort. Israels otaliga folkrättsbrott mot palestinierna, med fullt stöd av USA och dess vasaller, är ett tacksamt exempel för predikanter att peka på, och efter hand för terrorister som Al-Qaida, deras kloner, och IS.

Man får tyvärr säga att USA var framgångsrik med sin draksådd! Mycket mer kan sägas, och Maalouf gör det, om Västvärldens (USA-NATO:s) ständiga angrepp på modernitet, förnuft och sekularism. Därmed försvann de förutsättningar som fanns för politiska och sociala framsteg i Mellanöstern.

En av hans huvudteser är något abstrakt, men ingalunda felaktig. Det handlar om hur Västvärldens korståg efterhand bryter ner föreställningen om universella värden, och i stället göder imperialism, konservatism, sekterism, ofta i religiös form, och extrem nationalism.

Vi såg också, vilket Maalouf påpekar, hur konservatism och nyliberalism propageras fram från slutet av 1970-talet, med Thatcher och Reagan som symboler. Olika vänsterströmningar orkade inte stå inte emot, utan faller i hetsen mot t ex marxismen, genom att anamma postmodernismen. Med denna bryts universalismen ytterligare ned och det partikulära ges företräde i form av identitets- köns-och etnicitetspolitik.

Maalouf är knappast ensam om att Sovjetunionens, dess allierade och Warszawapaktens fall kring 1990 skapade en världsunik möjlighet för global fred och avspänning. Han tycks söka fiaskot i en konservativ hybris genom ”den slutliga segern över kommunismen”. Och visst Fukuyamas bok ”Historiens slut”, med tanken att den liberala kapitalismen segrat, och bara ”den enda vägens politik” – för att citera Carl Bildt – återstår, hade ett stort, ideologisk genomslag.

Maalouf är inte marxist, så vi kan inte anklaga honom för den historieidealistiska tolkningen ovan. Nu försvann ju inte imperialismen, bara för att Sovjet gick i putten. USA:s ledande skikt grep chansen och omskapade NATO:s arbetsfält till att bli globalt. Och vid den tiden hade också ”de globala varukedjorna” börjat utvecklas i takt med att kapital- och valutaregleringar avvecklats under nyliberalismens fladdrande fanor. Den utvecklingen har vi tvingats bevittna de senaste 30 åren, med det ena kriget efter det andra. I bästa fall kommer Kina att tvinga Hegemonen till viss balans, men det återstår att se.

Författaren försvarar på inget sätt Sovjetunionen, men han kan också se att staten, eller [UK: snarare] föreställningen om staten, upprätthöll vissa värden, t ex om jämlikhet. Med Sovjets fall tappade också ett sådant värde lite mark. Mot det kan sägas att nedgången för arbetar- och lägre medelklassen i Väst började tidigare, med nyliberalismen som ledfyr.
Thomas Piketty har i sin monumentala bok ”Kapitalet i det 21:a århundradet” dokumenterat hur ojämlikheten ökade drastiskt, i jämförelsen mellan dem som lever på lön respektive kapitalavkastning. Detta framhålls också i SvD artikeln: ”I USA är ojämlikheten tillbaka på 1929 års nivå. 0,1 procent av de amerikanska skattebetalarna äger 20 procent av landets samlade förmögenhet. De ekonomiska klyftorna är numera lika stora i USA som de är i Vladimir Putins Ryssland.”

SvD-artikeln betonar att Amin Maalouf menar att vår tid präglas av söndring och av en global brist på ansvarstagande. Det låter mycket idealistiskt, som om den inbyggda motsättningen under kapitalismen mellan arbete och kapital kan överbryggas genom ”ansvarstagande”.
Dock bör vi inte harangera Maaloufs bok, utan välkomna den.
Och vem vet – i framtiden – kanske Hegels historiedialektik bjuder oss på överraskningar? Den universalism som marxismen omsluter, men ej totalt, och dagens ”söndring” ingår kanske i morgondagens syntes, utan att helt elimineras.

Relaterat.
Francis Fukuyama, mannen med “Historiens liberala slut” har ändrat sig och vandrar vänsterut.
”I slutet av 2003 hade Fukuyama återkallat sitt stöd till Irak-kriget, vilket han nu anser vara ett avgörande fel, liksom finansiell avreglering och tillkomsten av euron. “Det här är alla elitstyrda strategier som visade sig vara ganska katastrofala, det finns en anledning till att vanliga människor blir upprörda.”