Vem är Liz Truss?

Denna artikel av Tomas Fazi publicerades 5 september på Unherd. Kommer i skuggan av drottning Elisabeth II:s död och kung Charles III trontillträde. Hoppas kunna återvända till det.

Vid sju års ålder spelade Liz Truss rollen som Margaret Thatcher i skolans falska parlamentsval. Det slutade inte bra. ”Jag tog chansen och höll ett hjärtligt tal på valmötet, men slutade på noll röster”, minns Truss. ”Jag röstade inte ens på mig själv.”

Det är lätt att skratta åt den unge Truss misslyckande att efterlikna Thatcher på höjden av Thatcherismen som den första i en lång rad tal som gick fel . Att Storbritanniens nästa premiärminister fortfarande försöker efterlikna järnladyen efter 40 år är dock inget skämt – inte minst för att hennes fria marknadsekonomiska agenda, ”Trussonomics”, verkar vara baserad på en karikatyr av vad Thatcherism faktiskt var.

I en artikel i The Sun beskrev Truss sig själv som ”en frihetsälskande, skattesänkande konservativ”, och förklarade att hon skulle hjälpa Storbritannien ”att ta sig igenom dessa tuffa tider genom att driva på tillväxt… genom djärva åtgärder som skattesänkningar , avgörande reformer och skära ner meningslös byråkrati”. Detta inkluderar ”att utnyttja kraften i fritt företagande … genom att skapa nya investeringszoner med låg skatt och låg reglering”; återföring av bolagsskattehöjningarna; slopa den nya folkförsäkringsskatten; och införa en tillfällig frysning av greenfee för att hjälpa till med energiräkningar.

Dessa åtgärder kommer utan tvekan att gynna de rikaste hushållen och de största företagen, men gör lite eller ingenting för dem som står inför de värsta konsekvenserna av den nuvarande krisen: låg- och medelinkomsthushåll och småföretag. Om man inte tror på fantasin om utbudssidan, eller trickle-down ekonomi – idén att ekonomisk tillväxt bäst kan skapas genom att sänka höga inkomster och bolagsskatter, avreglera företag och sänka handelshinder. Detta kommer förmodligen att gynna samhället som helhet, eftersom de ökade vinsterna för de rika då kommer att ”sippa ner” till de fattigare medlemmarna i samhället.

Det var en av grundpelarna i Thatcherismen. Det var också en myt . Rikedomen sipprar inte ner – den strömmar uppåt och sedan utomlands. Långt ifrån att öka den ekonomiska kakan, har denna politik ökat den sociala ojämlikheten i alla höginkomstländer i en aldrig tidigare skådad takt. Som Cambridge-ekonomen Ha-Joon Chang uttrycker det: ”att göra rika människor rikare gör inte resten av oss rikare.” Till och med IMF, bastionen för ekonomisk ortodoxi, erkänner nu detta.

Truss påstående att hon skulle ta itu med levnadskostnadskrisen genom att ”sänka skattetrycket och inte ge allmosor” är därför inte bara brutalt cyniskt – särskilt med tanke på att skattesänkningarna mest kommer att gynna de stora energibolagen – utan även ekonomisk analfabetism . Kanske insåg hon att detta var ett recept för massinvånande oroligheter , eftersom hon nu verkar ha urvattnat sina planer och nu lovar någon form av direkt stöd även om det med största sannolikhet kommer att falla långt ifrån vad som behövs.

Trickle-down ekonomi är dock inte den enda Thatcher-zombien som hotar vid horisonten. Thatcher är också krediterat för att ha lanserat ” privatiseringsrevolutionen ”, som har sett tusentals statligt ägda företag och tjänster över hela världen överföras till den privata sektorn, allt från statligt ägda banker och flygbolag till offentliga sjukhus och posttjänster. I Storbritannien övervakade Thatcher försäljningen av flera stora offentliga företag, inklusive British Airways, British Telecom, British Steel och British Gas, samt el-, vatten- och järnvägsindustrin.

Privatiseringen lovade lägre kostnader och priser, bättre tjänster och bättre arbetsvillkor. Det var tänkt att sömlöst flytta arbetare från den offentliga till den privata sektorn och på så sätt undvika förluster av arbetstillfällen. Cirka 40 år senare har inget av dessa påståenden realiserats: tvärtom finns det en mängd bevis som visar att privatiseringsexperimentet har kännetecknats av underinvesteringar, bristande finansiell insyn, dålig servicekvalitet och högre priser. Under tiden har privata aktieägare samlat in stora vinster . Sammantaget tyder bevisen på att ingen av dessa överlåtelser till privat ägande har resulterat i förbättringar i samhället – snarare tvärtom.

Dessutom har många av dessa privatiserade företag varit tvungna att räddas av staten under åren, vilket visar att privat ägande uppgår till inte mycket mer än privatisering av vinster och socialisering av förluster. Ingenstans är detta tydligare än inom energisektorn. Det är vanligt att tro att skjutande energipriser orsakas av att Putin ökar räkningarna som vedergällning för västerlandets stöd till Ukraina. Men de europeiska importgaspriserna – vad västerländska energiimportörer faktiskt betalar för gasen – har inte ökat mycket det senaste året, eftersom dessa fortfarande i många fall baseras på långtidskontrakt. Samtidigt har utbudet till Europa minskat, men inte tillräckligt för att motivera de nuvarande prisökningarna.

Den verkliga orsaken till ökningen av energipriserna är att de senare är kopplade till priset som gas handlas för på virtuella handelsmarknader som TTF i Amsterdam eller NBP i Storbritannien – som har ökat med svindlande 1000 % jämfört med förra året , eftersom energihandlare, varav de flesta arbetar för världens största oljebolag, såg konflikten i Ukraina som ett perfekt tillfälle att höja priserna. Det är därför, medan fler och fler människor kämpar för att klara sig. Globala energijättar som Exxon Mobil, Shell, BP och Chevron har  haft rekordvinster under det första kvartalet 2022, långt över deras intäkter under samma kvartal 2021 – allt för att de skickar löjliga påslagspriser vidare till konsumenterna. Så när politiker som Truss talar varmt om den ”fria marknadens dygder” är det detta de pratar om – ett system där miljontals människor kastas ut i fattigdom så att några av de rikaste företagen på planeten kan bli ännu rikare .

För att göra saken värre tillåter regeringen som svar inte bara energibolagen att ägna sig åt obscent prismätning; men inser att de flesta hushåll omöjligt har råd med de prognostiserade prisökningarna, och kommer nu till och med gå in för att själva stå för en del av kostnadsökningen – i praktiken rädda de privatiserade energibolagen som annars skulle gå i konkurs, samtidigt som de subventionerar de stora energibolagen med nytryckta pengar. Det är svårt att föreställa sig en mer katastrofal effekt av Thatchers agenda, som har förvandlats till ett system av socialism för de rika och Hungerspelen för alla andra. Det sista Storbritannien behöver är Thatcherism 2.0.

Att garantera landets energitrygghet, tillhandahålla välbetalda jobb, upprätthålla en effektiv infrastruktur, nå en viss grad av nationell självförsörjning, ta hand om en åldrande befolkning och lösa de många miljökriser vi står inför – allt detta kräver en utbyggnad av statens roll i ekonomin, inte dess minskning, förutom en större grad av kollektiv demokratisk kontroll över saker som investeringar och produktion, bland annat genom åternationalisering och omreglering av flera sektorer. Energisektorn skulle vara ett bra ställe att börja .

Den kanske största tragedin är dock att Johnson och Sunak av ren pragmatism hade börjat flytta det konservativa partiet bort från radikal Thatcherism och mot ett erkännande av statens mer interventionistiska roll. Truss revisionism kommer nu sannolikt att rycka av sig den.

Inget av detta är att säga att Sunak skulle ha varit en enorm förbättring. Trots att han lät underskottet stiga avsevärt under pandemin – vilket var bra – började han snart säga att som ett resultat av att Storbritanniens offentliga finanser nu var ”exponerade” och under ”stora påfrestningar”, varnade han för att högre skatter skulle krävas för att ” fixa Storbritanniens offentliga finanser”.

Sunak upprepade några mångåriga finansiella myter . Men verkligheten är att Storbritannien, som en valutautgivande regering, inte möter samma ekonomiska begränsningar som ett hushåll eller företag – det skapar helt enkelt pengarna det behöver ur tomma luften och har inget behov av att höja skatter eller minska utgifterna för att ”betala tillbaka” den offentliga skulden (särskilt om den har den skulden till sig själv). Åtminstone Truss folk förstår detta, trots alla deras fel.

Tillfrågad nyligen hur regeringen skulle ta itu med den ökande skulden, förklarade Julian Jessop, en av Truss ekonomiska rådgivare, att det inte är skulden som behöver hanteras, utan snarare en misslyckad ortodoxi. ”Finansdepartementet har varit för snabba med att tro att man måste börja betala av skulden genom att höja skatterna, både privat- och företagsskatten”, sa han. ”Långt bättre att låta underskottet ta stryk. Om skattesänkningar innebär fler lån på kort sikt så är det bra för mig”.

I det avseendet har han rätt att vara lugn. Inför utsikterna att människor inte kan värma sina hem är ett stigande offentligt underskott det sista som Storbritannien behöver oroa sig för.

Och ändå kan man inte låta bli att undra hur folk kommer att reagera när de inser att Truss använder makten från offentliga kassan för att hjälpa de rika att bli rikare snarare än att hjälpa vanliga britter. 

Henry Ford sa en gång att ”om medborgarna förstod hur det monetära systemet fungerar skulle det bli en revolution före i morgon bitti.” Eftersom Storbritanniens ekonomiska kris knappast ser ut att förbättras inom kort, skulle Truss göra klokt i att ha det i åtanke.