Vem är rädd för Prigozhin och Wagner? 

 Yevgeny Prigozhin talar till kameran i en bild tagen från en video som publicerades på Wagner-anknutna Telegram-kanaler den 21 augusti 2023 

Källa: https://www.indianpunchline.com/whos-afraid-of-prigozhin-and-wagner/ 

 25 augusti av M. K. Bhadrakumar

Inom några minuter eller timmar efter att chefen för Wagnerorganisationen för ryska militära entreprenörer, Yevgeny Prigozhin, avled på ett ohyggligt sätt i onsdags har det kommit en lavin av rapporter i västliga medier som pekar ut president Vladimir Putin som gärningsman.  

 Det är nästan som om man tryckte på en knapp i någon okänd kommandocentral för att lansera en ny berättelse om att demonisera Putin för att ha serverat Prigozhin hämndens kalla rätt, för att låna CIA-chefen William Burns senaste uttryck, för att ha iscensatt en misslyckad kupp i Ryssland. Ingen brydde sig om att ta fram empiriska bevis. 

 ”Upprepa en lögn tillräckligt ofta och den blir till sanning” – propagandans lag tillskrivs ofta nazistledaren Joseph Goebbels som förstod kraften i att upprepa osanningar. Det är nu västs kompass att ”radera” Ryssland.  

 Det är sant att Putin hade all anledning att vara irriterad på Prigozhin – en ”dolkstöt i ryggen”, som han uttryckte det – när nationen förde ett existentiellt krig mot svurna fiender som ville stycka upp Ryssland. Men tre överväganden misskrediterar hypotesen om Putins inblandning.  

 För det första, varför en så grov metod som påminner om mordet på den karismatiske iranske generalen Qasem Suleimani, spjutspetsen i Teherans ”Axis of Resistance” mot USA, beordrat av USA:s tidigare president Donald Trump?  

 I sin berömda essä från 1827 med titeln On Murder Considered as one of the Fine Arts skrev Thomas De Quincey: ”Allt i denna värld har två handtag. Mord, till exempel, kan gripas med sitt moraliska handtag … och det, erkänner jag, är dess svaga sida; eller så kan det också behandlas estetiskt, som tyskarna kallar det, det vill säga i förhållande till god smak.” Det estetiska i mordet på Prigozhin är, enkelt uttryckt, det minst tilltalande enligt principen om mordkännedom om motivet var hämnd.  

 För det andra var Prigozhin en politiskt död man då han försökte att  iscensätta en sådan idiotisk handling, efter att hans säkerhetsskydd dragits tillbaka av staten. Tänk dig ex-president Barack Obama utan säkerhetspolisens skydd efter mordet på Usama bin Ladin – eller Mike Pompeo och Trump som går omkring utan säkerhetspolis efter mordet på Soleimani.  

 Men Putin klargjorde att Wagner fortfarande skulle ha en framtid och att nationen kommer att minnas dess roll i Ukrainakriget. Putin bjöd till och med in Prigozhin till ett möte i Kreml. Man kan säga att Putins första kommentarer om Prigozhins död visar ett spår av medlidande. (här och här) 

 Putin sade: ”Jag har känt Prigozhin under en mycket lång tid, sedan början av 1990-talet. Han var en man med ett svårt öde. Han gjorde några allvarliga misstag i sitt liv, men han uppnådde också de nödvändiga resultaten – både för sig själv och, när jag frågade honom, för den gemensamma saken. Så var det under de senaste månaderna.” 

 ”Såvitt jag vet återvände han från Afrika så sent som igår. Han träffade några tjänstemän här. Han arbetade inte bara i vårt land – och han arbetade framgångsrikt, utan också utomlands, särskilt i Afrika. Där handlade han med olja, gas, ädelmetaller och stenar”, tillade Putin. 

 I den överdrivna ivern att fokusera på mordet på Prigozhin för att demonisera Putin, förbiser man att den som koreograferade brottet också såg till att Wagners hela kommandostruktur har eliminerats. Bye, bye, Afrika!  

 Det kommer inte att finnas någon inom en överskådlig framtid som kan utmana den franska legionens hegemoni i Sahel eller matcha det enorma nätverket av 29 baser under Pentagons Afrikakommando vilka är spridda över kontinenten från Djibouti i norr till Botswana i söder. Med andra ord har den långa armen på Rysslands ”smarta makt” huggits av med ett enda sving med klingan. Vem kommer att vinna på det?  

 För det tredje iscensattes mordet på Prigozhin på en speciell dag som i ett historiskt perspektiv måste räknas som den ryska diplomatins finaste timme sedan det forna Sovjetunionen upplöstes. Verkligheten med ”en ny startpunkt för BRICS” – som Kinas president Xi Jinping uttryckte det – har ännu inte sjunkit in helt, men vad som står utom allt tvivel är att Ryssland går därifrån som vinnare.  

 Man ska inte ta miste på att BRICS-enheten stod fast och motbevisade alla västerländska prognoser; BRICS expansion innebär att frågan om en gemensam handelsvaluta ligger på bordet, och det internationella finanssystemet kommer inte att bli sig likt igen; de-dollariseringen knackar på dörren; ett nytt globalt handelssystem håller på att ta form som gör den 4 århundraden gamla exploaterande västerländska regimen, som är inriktad på att överföra rikedom till de rika länderna, obsolet; BRICS har slutligen gått från en informell klubb till en institution som kommer att sätta G7 i skymundan. 

Värdlandet Sydafrika levererade stort för den ryska och kinesiska agendan om multipolaritet. Det gemensamma uttalandet från Sydafrika och Kina och att Etiopien (där västvärlden försökte iscensätta en regimförändring) blev BRICS-medlem, understryker den framväxande anpassningen i Afrika. Leder inte allt detta till något?  

 Och framför allt är det stora budskapet från Johannesburg att trots alla kungens hästar och alla kungens män har Biden-administrationen misslyckats kapitalt med att ”isolera” Ryssland – det står skrivet i klartext i det strålande skenet från utrikesminister Sergej Lavrovs strålande leende. Ryssland toppar sina vinster på slagfälten i Ukraina med en enastående diplomatisk seger genom att befinna sig på rätt sida av historien tillsammans med den globala majoriteten.  

 Är det inte bara sunt förnuft att Putin av alla dagar aldrig skulle ha valt onsdagen för att agera som en ’party-spoiler’ när Rysslands prestige var skyhög i det internationella samfundet? Återigen uppstår frågan: Vem har mest att vinna – Cui bono?  

 Den enkla sanningen är att det kan finnas hur många personer som helst som vill eliminera Prigozhin fysiskt. Inom Ryssland hade Prigozhin rekryterat förhärdade brottslingar som avtjänat fängelsestraff för att strida i Ukraina och därigenom få sitt straff omvandlat. Han satte in dem utan tillräcklig militär utbildning, och över 10 000 av dem dödades enligt uppgift. Det finns en djup känsla av avsky inom Ryssland i denna fråga.  

 Sedan har vi de yttre fienderna, till att börja med Frankrike, som praktiskt taget har fördrivits från Sahelregionen, sin lekhage där de hade fritt fram som före detta kolonialmakt tills Prigozhin kom och förstörde festen. Frankrike kunde knappt dölja sitt agg mot Ryssland sedan dess.  

 Under tiden varnade den annalkande krisen i Niger USA för att Prigozhin var på jakt. Den fruktade tillförordnade utrikesministern Victoria Nuland, som låg bakom kuppen i Ukraina 2014, reste till Niamey för att vädja till kuppledarna att inte ha något att göra med Wagner.  

 Prigozhin hade dock enligt uppgift smugit sig in i grannlandet Mali, där Wagner är väletablerad, i syfte att etablera kontakt med Nigers nya makthavare och erbjuda Wagners tjänster. Det räcker med att säga att Prigozhin hotade att göra samma sak mot Pentagon som han tidigare gjort mot den franska legionen i Sahel.  

 Det är fullt tänkbart att Bidenadministrationen beslutade att det fick vara nog och att Wagner måste halshuggas. Naturligtvis kommer Prigozhins försvinnande tillsammans med hans kärntrupp av högre befälhavare att försvaga Wagner på ett oöverskådligt sätt.  

 Samtidigt, inom Ryssland, opererar den hänsynslösa ukrainska underrättelsetjänsten på olika nivåer. Drönarattackerna mot Moskva iscensätts av sabotörer inom Ryssland. Och även Ukraina har en räkning att göra upp med Wagner, som håller på att etablera sig i Vitryssland.  

 Utan tvekan finns det en intressegemenskap mellan den ukrainska underrättelsetjänsten och dess västliga mentorer för att förstöra Wagner och helt eliminera det från det geopolitiska schackbrädet.