Vem vill ha lite Ukraina?

Ukraina-frågan är mycket viktig. USA & Co lyckades med stöd av en statskupp 22 februari 2014 få ett avgörande inflytande i landet. Med starkt stöd av en folkomröstning återförenade Ryssland Krim, som odemokratiskt hade överförts till Ukraina av Chrustjov. Vi har här behandlat många aspekter på Ukraina-frågan. Dagligen får vi höra/läsa att Ryssland hotar Ukraina. Tanken att en militär uppladdning en bit in i Ryssland ska kunna ha en avsrkckande effekt lyser med sin frånvaro i MSM-media.

Denna artikel av Dmitry Orlov hos The Saker har upphittats översatts av Rolf Nilsson. http://thesaker.is/who-wants-some-ukraine/. Orlov är uppvuxen i Sovjetunionen men bor sedan många år i USA, vars kollaps han tycker sig kunna förutse i boken ”Reinventing Collapse”. Framtiden får visa om Orlovs bedömning är riktig. Den förefaller tämligen sannolikt. Medan professor Diesen menar att risken för krig i Ukraina är tämligen stor. Är krig mellan Ryssland och NATO om Ukraina på väg att bli allt mer oundvikligt?
.

________________________________________________________

Vem vill ha lite Ukraina?

Tisdagen den 23 november hade Rysslands högste general, Valery Gerasimov, en telefonkonferens på temat ”trappa ner” med USA:s Chairman of the Joint Chiefs of Staff, Mark Milley, där de två diskuterade ”angelägna frågor om internationell säkerhet”. Faktiska detaljer om vad de diskuterade är inte tillgängliga; Det som finns tillgängligt är spekulationer i västerländsk media, som de senaste dagarna har inkluderat falska rapporter om ryska trupper som samlats vid den ukrainska gränsen och förmodligen gjort sig redo att invadera. Vad västerländska medier omsorgsfullt har ignorerat är en verklig samling av ukrainska trupper vid gränserna till Donbass-regionen – den industrialiserade tillfälligt ukrainska regionen, som har varit de facto oberoende sedan Kiev-kuppen 2014.

Efter den kuppen, och efter Donbass (tillsammans med Krim) vägran att erkänna den nya ukrainska regeringen, som installerats av det amerikanska utrikesdepartementet, gjorde ukrainarna ett försök att återerövra Donbass med våld. Detta försök misslyckades, och Kiev lyckades undvika ett totalt nederlag genom att underteckna Minsk-avtalen från februari 2015, men har uppenbarligen inte haft för avsikt att någonsin uppfylla dem. Istället har ukrainska styrkor ända sedan dess beskjutit ingenmanslandet mellan ukrainskt hållet territorium (som mestadels är öppen prärie) och Donbass (som är urbaniserat och tätt bebyggt), och dödat ett litet antal civila och lokala milismedlemmar och orsakat betydande skador på egendom.

Även om västerländsk press kontinuerligt har rapporterat om ”ryska styrkor” i Donbass, har de ännu inte presenterat några bevis för det. Och även om västerländsk press gillar att beskriva Donbass med det slitna epitetet ”krigshärjat” är det faktiskt mer välmående och stabilt än resten av Ukraina, integrerat i den ryska ekonomin och i huvudsak fungerande som en rysk region.

Oavsett västerländskt mediebrus är ett ryskt militärt försök att ta Donbass, oavsett resten av Ukraina, ytterst osannolikt. Ryssland har redan allt det vill ha. Till skillnad från Krim, som i sin folkomröstning 2014 gav 97 % stöd för integration av regionen i Ryska federationen med ett valdeltagande på 83 %, var det i en liknande folkomröstning i Donbass (som hölls mot Moskvas vilja) bara 27,5 % av de 74,87 % röstande, som visade sig rösta för anslutning till Ryska federationen. Baserat på detta resultat valde Moskva att tona ner Donbass-situationen, tillhandahålla humanitärt bistånd och diplomatiskt stöd, ge ryskt medborgarskap till dem som vill ha det och gradvis integrera regionen socialt och ekonomiskt.

Redaktörens kommentar: I en folkomröstning i Donetsk och Lugansk den 11 maj 2014 visade befolkningen att 89 respektive 96 procent ville att de båda territorierna skulle förklara sig som självständiga stater – med en efterföljande återförening i linje med Krim och Ryssland som nästa steg. Kommer Donbass att bli ryskt?

I andra ukrainska regioner, om liknande folkomröstningar skulle hållas där, skulle nivån på stödet för att ansluta sig till Ryssland med all sannolikhet ha varit ännu lägre, och nu, sju år senare, skulle det vara ännu lägre. Av detta kan en slutsats dras: förutom Krim (som var en del av ett självständigt Ukraina i bara 23 år) var eller är ingen del av Ukraina en kandidat för inkludering inom Ryska federationen. De ryssar som bor där kommer att få en del ryskt stöd och är naturligtvis välkomna att flytta till Ryssland, men det är verkligen det enda.

Efter att ha uteslutit det som är ytterst osannolikt, låt oss vända oss till det som är ganska troligt; och det är en provokation i Donbass, iscensatt av myndigheterna i Kiev och deras utrikesdepartement, Pentagon och CIA-agenter, utformad för att avleda skulden från den verkligt katastrofala ekonomiska situation som utspelar sig där, i hopp om att kunna behålla politisk kontroll av situationen. Genom att klampa in i Ukraina och omvandla det till ett slags anti-ryskt bålverk, fick USA på halsen ett fräckt, korrupt och oregerligt beroende.

Utan att kunna stoppa dess obönhörliga utveckling till en misslyckat stat och politiskt och socialt sönderfall, ställs USA inför utsikterna för ytterligare ett fullständigt nederlag i Afghanistan-stil, med desperata efterlämnade, som springer efter amerikanska transportplan som hastigt lyft från Kievs flygplats Borispol, efter vilken tidpunkt även de mentalt efterblivna, som styr Europeiska unionen, kommer att tvingas erkänna att amerikanska säkerhetsgarantier är ett rent skämt och kommer att börja göra sig redo att gå in i Kreml på knä, för att kyssa den ädelstens-klädda filttoffeln.

Med tanke på detta ovälkomna scenario är USA ganska angeläget om att kontrollera hur det kommer att uppfattas och att få det att se ut som att allt är Rysslands fel. Eftersom att bara hoppa upp och ner och skrika ”Ryssarna kommer! Ryssarna kommer!” inte inte längre fungerar, letar de efter något – vad som helst! – som kan få ryssarna att dyka upp och ställa till med, om än bara en liten bit av ett slagsmål, så att CNN och MSNBC kan sända iscensatta bilder av en blodig babyfilt och så att USA:s kongress sedan kan ’harrumf-harrumph’ om ”rysk aggression” och införa sanktioner mot ryska babyfilt-tillverkare. Det där ”vad som helst” kallas en provokation, och vilket bättre ställe finns att iscensätta det på än Donbass, som är ett befintligt blödande sår som de hållit på att hacka på i sju år nu. Naturligtvis kommer de att göra detta under stor bävan över en eskalering, som de inte skulle kunna kontrollera, därav den förhastade ”trappa ner”-konferensen med general Gerasimov: ”Titta, vi gör puff-puff, sedan gör du puff-puff, sedan förklarar vi fientligheterna avslutade och skålar för varandra med vodka och kaviar; OK?”

Med tanke på att en provokation av något slag verkar vara mycket trolig, är det värt att fundera över hur det skulle se ut och vad resultatet av det kan bli.

Först, här är lite bakgrund. Ukraina (som är ryskt för ”gränsland”) har alltid varit mindre ett land än ett heterogent, oändligt omtvistat territorium, kastat fram och tillbaka mellan Ryssland, Turkiet, Polen, Österrike, Tyskland och till och med, mycket kortvarigt, Sverige. Det gränsar mestadels till Ryssland (regionerna Krim, Krasnodar, Rostov, Voronezh, Belgorod, Кursk och Bryansk). Det gränsar också till Belarus (förkortning för ”Vita Ryssland”) som är mycket likt Ryssland. Det har kortare gränser mot Polen, Slovakien, Ungern, Rumänien, Moldavien och det okända, ryskt försvarade Transnistrien. Det gränsar också till regionerna Donetsk och Lugansk, gemensamt kända som Donbass, som är en förkortning för ”Donetsk Coal Basin”, och som tidigare var en del av Ukraina, men de facto varit oberoende under de senaste 7 åren och ekonomiskt integrerat med Ryssland.

Av dessa var Ukraina, Vitryssland och Moldavien ganska nyligen en del av Sovjetunionen, medan resten var en del av Warszawapakten, allierade med Sovjetunionen. För de flesta av dem var det de goda dagarna; av skäl som var obegripliga för rovlystna västerländska imperialister, lade Ryssland en hel del uppmärksamhet och investeringar i sin etniskt heterogena periferi, och byggde inte bara en hel del social och industriell infrastruktur och företag där, utan bemannade det hela med utflyttade ryssar. Detta, vilket de flesta ryssar nu inser, var ett dåligt val. Denna lärdom förstärks kontinuerligt av att observera hur dåligt de före detta sovjetrepublikerna har presterat sedan de blev oberoende. Ukraina är ett exempel, där det förlorar så mycket som en tredjedel av sin befolkning (exakta siffror är omöjliga att fastställa) och fortlöpande degenereras, från en välmående, högt utvecklad region till den fattigaste i hela Europa.

Ukraina strävar efter medlemskap i Nato och EU, men utsikten till detta förefaller ytterst osannolik, eftersom det är mycket mer av en minuspost än en tillgång: utblottat, bankrutt, politiskt instabilt och inte i kontroll över sin egen regering eller sitt eget territorium – i allt väsentligt en misslyckad stat. Dessutom kommer EU och NATO i sig själva kanske inte att bli så långvariga i denna värld, EU har nyligen förlorat Storbritannien och NATO har bara på ett fantastiskt sätt misslyckats i Afghanistan och är inte riktigt i läge att ta emot nya medlemmar. Genom att uppleva sin egen svaghet och projicera sina egna instinkter att uppsluka och sluka allt de kan, på Ryssland, förutsätter de automatiskt att Ryssland kommer att utnyttja denna svaghet och återerövra Ukraina och kanske även vissa andra delar av Östeuropa. Men detta är allt det är – en projektion, eftersom det samtida ryska projektet är något helt annat. Ryssland flyttar med jämna mellanrum runt sina trupper på sitt eget territorium, och håller därigenom väst i ett konstant tillstånd av nervös upprördhet som gränsar till direkt panik, men ur det ryska perspektivet är det bara en trevlig bieffekt av regelbundna schemalagda militärövningar. Det var till exempel nyligen ett hysteriskt utbrott i västerländsk press över ryska stridsvagnar, som samlades vid den vitryska gränsen. Ryssland är alltid ”på väg att invadera”, speciellt på tisdagar, men på något sätt blir det aldrig av.

Det beror inte på att Ryssland saknar medel eller möjlighet; men det saknar helt motivet. Behöver det mer territorium? Absolut inte! Behöver det en återhållsam, alienerad befolkning, som sedan kommer att kräva att få mat, läggas in på sjukhus vid behov och hållas säker och varm, samtidigt som den motsätter sig assimilering? Inte alls! Behöver den good-will-förlusterna från oprovocerad aggression? Återigen, nej. Tvärtom,

Ryssland är mest angeläget om att dra gränsen någonstans – en tänkt rysk mur, med den stabila, ekonomiskt liberala och socialt konservativa ortodoxa/muslimska/buddhistiska ryska världen på ena sidan och ett främmande, allt mer bankrutt, kulturellt degenererat, sexuellt avvikande och permanent fientligt Europa på den andra. Detta kommer att ge Ryssland den fred och stabilitet det behöver för att fortsätta utvecklas. Problemet är att, på grund av det röriga sättet på vilket Sovjetunionen bröts upp, lämnades många ryssar strandsatta på fel sida av tidigare irrelevanta gränser, och den här muren måste förbli porös, så att ryssarna sakta kan strömma tillbaka in igen.

Man kan notera att Rysslands romans med Västeuropa alltid var avsedd att sluta i tårar. Rysslands kooperativa, jämlika instinkter har utvecklats och fulländats under många århundraden inom den eurasiska kontexten av en relativt liten befolkning, som kontrollerar ett stort men svårt landområde med nästan oändliga, men ganska diffusa resurser. I denna kontexten är samarbete, snarare än konkurrens, nyckeln till överlevnad. Dessa instinkter har slösats bort på små östeuropeiska förläningar, som har tillbringat en evighet med att tjafsa om sina små områden. Deras historia har betingat dem till att bara förstå och respektera underdånighet och dominans, vilket fått dem att se rysk generositet som en svaghet, som ska utnyttjas. När Sovjetunionen plötsligt försvann bytte de snabbt lojalitet, glömde sin ryska, lärde sig engelska och välkomnade ivrigt amerikanska och västeuropeiska finansiella bedragare och tjuvar att komma och plocka rent hos dem. Och nu när de har plockats rena och amerikanerna ger sig av, skulle de kanske vara glada om Ryssland ville ”återockupera” dem och återuppta matningen av dem (om det inte vore för deras sårade stolthet), men Ryssland kommer inte att göra något av det.

Inom denna övergripande kontext har varje östeuropeiskt land sitt eget unika öde. De flesta av dem – närmare bestämt Estland, Lettland, Litauen och Moldavien – är helt enkelt för små och oviktiga för att ha någon betydelse och har lämnats att sakta vissna bort, eftersom de är av ringa intresse för västvärlden eller för den delen Ryssland. Vitryssland utmärker sig genom att det snabbt gick med i en unionsstat med Ryssland, men detta har inte räddat det från några ödesdigra uppgörelser med väst, som nästan slutade i katastrof sommaren 2020, när ett utländskt anstiftat gräsrots-uppror hotade att störta den valda regeringen och installera en västerländsk piga vid namn Svetlana Tikhanovskaya, med smeknamnet kotlett-fen. Sedan dess har Minsk och Moskva satt fart på sin integrationsprocess, vilket skapat den udda situationen där vitryssarna känner sig fria att sticka fingrarna i ögonen på västerländska ledare, medan de gömmer sig bakom Rysslands breda rygg.

Och så har vi Ukraina. Det är det näst största landet i Europa till arealen – näst efter Ryssland – och följaktligen strategiskt beläget. Ända sedan dess självständighet, som det tilldelades mot majoriteten av dess befolknings önskemål, när Sovjetunionen upplöstes av en liten grupp konspiratörer, har det styrts av en rad bedragare och tjuvar, som ständigt har plundrat och rånat det tills nu.

Ukraina är bara en skugga av sitt forna jag, brutet och utblottat. Detta har gjort det till ett lätt byte för västerländska geopolitiska ingenjörer, som försökte förvandla det till ett slags anti-Ryssland, med tanken att förhindra Ryssland från att bli ett imperium, baserat på ett felaktigt resonemang av den rabiat russofobiske polacken Zbigniew Brzeziński. Stora planer som kläckts av dårar tenderar att slå fel, och den här är inget undantag. Istället för att på något sätt begränsa Ryssland, gav det Ryssland allt det någonsin kunde önska sig:

1. Den fantastiska nivån av ukrainsk politisk dysfunktion, som ett resultat av oändlig västerländsk politisk inblandning, reducerade Ukraina från en av Rysslands största regionala konkurrenter till en regional hopplöshet och leverantör av kvalificerad rysktalande arbetskraft. Ukraina hade en gång strategiskt viktiga industrier, som var avgörande för Rysslands militära och civila produktion, inklusive stora marina dieslar, helikoptermotorer, raketmotorer, flygplanstillverkning, skeppsbyggnad och mycket annat. Alla dessa industrier har nu flyttats till Ryssland, ofta tillsammans med alla ritningar och teknisk expertis, och producerar stort värde för både inhemsk konsumtion och export.
2. Statskuppen 2014 tillät Ryssland att återfå Krim, genom att backa två misstag – av Chrusjtjov, som gav bort Krim till Ukraina 1954, och av Gorbatjov, som inte lyckades få tillbaka det 1991. Den tillät också Ryssland att delvis backa ett ännu äldre misstag —av Lenin, som gav Donbass till Ukraina 1920. Medan Donbass strategiskt sett inte är alltför betydande, gav återkomsten av Krim många fördelar. Tillsammans med den västra enklaven Kaliningrad vid Östersjön och nya ryska hypersoniska raketer, har Krim tillåtit Ryssland att hålla hela Natos europeiska territorium inom sin sfär av militär dominans, vilket ger en effektiv medicin mot Europas medfödda defekt, vilken gör att det periodvis marscherar mot Moskva. Västerländska sanktioner, som infördes som svar på den ryska annekteringen av Krim, gjorde det möjligt för Ryssland att ta tillbaka alla de nackdelar som det ådragit sig genom att gå med i Världshandelsorganisationen, inklusive att ta tillbaka jordbruket och viktiga tillverkningssektorer, för att hitta nya, vänligare handelspartners runt om i världen, och att hitta sätt att blomstra under förhållanden med begränsad självförsörjning. Krim har också tillhandahållit ett mycket användbart lackmustest för politiskt deltagande: att automatiskt utesluta alla som skulle hävda att Krim är ukrainskt, gjorde det möjligt att effektivt rensa i leden från alla interna fiender och utländska agenter. Det finns många andra fördelar också, för många för att nämna här.
3. Inbördeskriget i Donbass, som pågår, gav Ryssland möjligheten att tvinga igenom Minsk-avtalen, vars genomförande är fastställt av FN:s säkerhetsråds resolution 2202 (2015), och som kräver att Ukraina federaliseras, vilket ger en hög nivå av autonomi till dess regioner. Detta är, i ukrainskt sammanhang, detsamma som slutet för den ukrainska enhetsstaten. Bortom den punkten blir Ukraina en uppsättning disparata, frånkopplade, utlandsdominerade förläningar, var och en med sin egen patetiska lilla oligarki, med Kiev kvar som en rent symbolisk huvudstad och ett gammalt museum och turistattraktion i Kiev. Regeringen i Kiev har motsatt sig genomförandet av Minsk-avtalen och insett mycket väl att detta skulle innebära slutet, men detta är bara ett uppskjutande. Inbördeskriget förenklade också alla framtida antinazistiska upprensnings-operationer och krigsförbrytartribunal. Medan olika ukrainska nationalister och krypto-nazister kunde ha varit svåra att identifiera innan, har det tvingat dem att inte bara stå upp och bli räknade, utan också att begå brott, för vilka det inte finns någon begränsning, vilket gör det lätt att permanent ta dem ur cirkulation när det är dags att städa upp.

Detta är alltså bakgrunden till den nuvarande situationen, som för oss fram till nuet, där USA tycks koka ihop något med stor brådska. Först sänder USA meddelandet att Kiev måste uppfylla villkoren i Minsk-avtalen. För det andra hävdar USA att Ryssland samlar trupper vid den ukrainska gränsen för att göra sig redo att invadera. Den ukrainska militären förnekar detta faktum. USA upprepar sitt påstående och skickar även några fler vapen till Ukraina. Eftersom den ukrainska militären fortfarande är osäker på vad som händer, blir de kallade och tillsagda exakt vad de ska tänka. Och därefter kommer det att bli en provokation. Men Ryssland är verkligen inte intresserad av någon form av attack eller invasion, så vad tror du kommer att hända? En rimlig stridsplan är att Ukraina först attackerar, föregriper den ryska invasionen och tar upp försvarspositioner inom Donbass territorium. Det är en lysande plan, om jag får säga det själv!

Det mesta som den ukrainska militären kan göra är att inleda en attack mot Donbass. Att attackera Krim över näset skulle vara dumt och patetiskt; Att attackera Krim från vattnet skulle vara dumt och helt festligt att skåda. Och därför, Donbass måste det vara, igen. Det kommer inte att ta lång tid för ryssarna att svara med oidentifierat långdistans-precisionsartilleri och demolera ukrainarnas försörjningslinjer, fånga dem i en kittel där de kommer att få slut på ammunition, mat och bränsle och gradvis förblöda. Detta är vad som hände innan, 2015, vilket ledde till att Kiev skrev på Minsk-avtalen, eftersom deras enda alternativ var att förlora hela sin armé. Förutom att nu kommer det inte att finnas ytterligare en uppsättning Minsk-avtal, inga villkor för kapitulation, inga eldupphör och inga säkra korridorer för evakuering. Det blir bara döden. I ryssarnas ögon är dessa människor terrorister, och terrorister får möta Gud före oss andra.

Och det är kanske hela poängen. USA vill stänga hela den sorgliga ukrainska sagan, minska sina förluster, göra ett Afghanistan och lämna i en hast, eftersom de har en lång lista med länder som de måste dra sig ur, innan bränslet och pengarna tar slut, och man behöver verkligen höja tempot. Okinawa finns på den listan; Guam; Puerto Rico; Alaska. Kalifornien. Texas. Ukraina har vägrat att ens börja uppfylla Minsk-avtalen, som börjar med militär de-eskalering längs kontaktlinjen. Vad som verkar vara problemet? Kanske, som USA äntligen har räknat ut, har det att göra med det faktum att Ukraina har en militär; om det inte längre hade någon militär av något slag alls, skulle det inte finnas något att trappa ner och problemet skulle inte existera. Och därför kan det vara den smarta planen för Ukraina: självmord via Ryssland. Som en extra bonus kommer det att finnas ett Ryssland att skylla på, för tvivelsutan kommer allt att ha varit Rysslands fel. Sanktioner mot ryska babyfilt-tillverkare håller på att utarbetas. Amerikanska tv-tittare kommer att se det, och de kommer att gilla det. De kommer att tänka, ”Ryssar dåliga! Amerika starkt!”

”Men vad med Ukraina?” kan du frestas att fråga. Tja, det korrekta svaret på den frågan verkar vara: ”Ingen bryr sig.” Seriöst, om man tittar på den senaste ukrainska historien, verkar det vara det enda vettiga svaret. Amerikanerna brydde sig verkligen aldrig, ryssarna brydde sig en gång i tiden, men brydde sig mindre och mindre för varje dag som gick, och ukrainarna själva bryr sig inte heller och har påpekat det genom att rösta med fötterna. Europeiska unionen och Nato kan måhända bry sig mycket om att ha en stor misslyckad stat mitt i Europa, och det borde de, för det är förmodligen bara början, men en mycket bra början.

Relaterat
Ukraina hotar Ryssland med krig!? Zelensky varnar Kreml!

Trappar Ukrainas regering upp för ökat krig mot landsmännen i östra Ukraina?
Ukrainas sönderfallande ekonomi
Dags att erkänna statskuppen i Kiev, Ukraina, efter sju år!
Ukrainare i Ryssland får inte rösta. Demokratisyn?
Ukraina inrätter ny helgdag för nazistledare och mottar hundratals miljoner av svenska skattepengar
Krav för de-eskalering av den pågående konflikten mellan Ryssland och Ukraina
Ekonomisk situation i Ukraina efter USA-stödd statskupp.

Putin varnar Poroshenko för att inte följa Minsk-avtalet.
Som observatör vid valet i Donbass, Ukraina. “Varför får vi inte bli en del av Ryssland?”

Ukrainare i Ryssland får inte rösta. Demokratisyn?
Ukraina inrätter ny helgdag för nazistledare och mottar hundratals miljoner av svenska skattepengar
Krav för de-eskalering av den pågående konflikten mellan Ryssland och Ukraina
Ekonomisk situation i Ukraina efter USA-stödd statskupp.
Sverige ökar försvarssamarbete med fascisttoleranta Ukraina.
Ukraina-krisen: Från Nulandkakor till ett nytt kallt krig. Del 2.
Dödsskjutningarna på Maidan – vetenskaplig rapport: USA-stödd ”false flag”.
FN kritiserar Ukraina skarpt för fem års tystnad efter attentatet i Odessa. Vad hände?
I Ukraina stoppas kritisk dokumentärfilm av Oscarsvinnare.
Ukraina-valet: Krigspartierna förlorade, medan storsegraren Zelensky hotas av nytt Maidan.
Zelensky blir president i Ukraina: Bakslag för USA, EU, IMF och Sverige samt nazismen.
Ukraina under Poroshenko: Stor ökning av fattigdom, nazistmanifestationer, korruption, emigration, och valmanipulationer.
Fredshotet … Varför USA behöver krig med Ryssland och hur man kan stoppa det.
Sverige deltar i planläggningen av Nato-krig mot Ryssland? Ökad risk för krig i Sverige…
Ukraina hotar Ryssland med krig!? Zelensky varnar Kreml!