Vem vill leva i ett digitaliserat EU?

Denna artikel av Jan-Eeik Gustafsson, mångårig ordförande i Folkrörelsen Nej till EU (FNEU), har publicerats i FNEU:s utmärkta återkommande publikation ”Kritiska EU-fakta”.

Vem vill leva i ett digitaliserat EU?

Fram till 2025 förväntar sig EU att 41 miljarder internet produkter och prylar skall finnas på marknaden enligt en uppskattning av International Data Corporation i det som kallas Sakernas Internet (IoT). Det är alltifrån hushållsmaskiner, kommunikationsprodukter, utrustning inom offentliga och privata verksamheter , militära komponenter mm.

EU-kommissionen skriver att de digitala teknologierna kommer att underlätta livet för oss medborgare, och EU måste vara i framkanten av den globala teknologiutvecklingen. I sitt ramforskningsprogram, Horizon Europe 2021-2027, satsar EU under de två åren 2021-2022 ofantliga 150 miljarder euro på forskning och utveckling för att bli världsledande i data- och digitaliseringsteknologier.

Målet är att skapa en gemensam IoT marknad i EU, där IoT förenar fysiska och virtuella världar som skapar smarta miljöer. IoT sägs också möjliggöra att FNs hållbarhetmål och att målen för EUs Gröna Samhälle uppnås. Kommissionen skriver att IoT ”representerar det nästa steget mot en digitalisering av vårt samhälle och ekonomi, där föremål och människor är sammankopplade genom kommunikationsnätverk som rapporterar om deras status och den omgivande miljön”.

En sådan här extremt teknikoptimistisk agenda har under det senaste decenniet drivits av den globala maktelitens nätverk Världsekonomisk Forum (WEF) och i WEFs ordförande Klaus Schwabs böcker den Fjärde Industriella Revolutionen (=digitalisering) 2016 och Den Stora Återhämtningen (2020). Den Stora Återhämtningen (The Great Reset) har med de ekonomiska obalanser som skapats med den s.k. covid-pandemin som förevändning drivit på den teknokratiska utvecklingen.

Inom EU kallas återhämtningen Nästa Generationens EU (Next Generation EU) i vilken digitalisering och AI är ett prioriterat område. För att stödja denna utveckling manipulerade EU och EU-eliten i medlemsländerna Lissabonfördraget och instiftade den s.k. Återhämningsfonden på 750 miljarder euro, pengar som skall lånas upp på de internationella finansiella marknaderna. En stor andel av dessa lånade pengar, som skall återbetalas fram till 2058, är ämnade för att digitalisera EU.

EU-kommissionen skriver för att uppnå den gemensamma IoT-marknaden är ett möjligt hinder olika frågor som är länkade till att hantera en stor mångfald och stor volym av sammankopplade produkter och prylar och det nödvändiga att säkert kunna identifiera dem och kunna upptäcka dem så att de kan pluggas in i IoT-systemet. Här kommer utmaningar om det som kallas cybersäkerhet eller IT-säkerhet in. Följaktligen för att förhindra cyberbrottslighett som t.ex. hackning av kritisk IT-infrastruktur är cybersäkerhet en viktig komponent i EUs ramforskningsprogram, och år 2020 avsatte EU 49 miljoner euro för cybersäkerhet och system för skydd av information. Inom ramen för EUs långtidsbudget 2021-2027 har EUs medlemsländer åtagit sig att investera 1 600 miljoner euro i löpande cybersäkerhet att användas i infrastruktur och verktyg i offentliga förvaltningar, företag och av privatpersoner.

I allt det EU informerar om EUs digitalisering- och AI politik frodas en omåttlig teknikoptimism. Kritiska frågor om denna politik verkligen ”kommer att underlätta livet för oss medborgare” förekommer inte. Juridiska och sociala konsekvenser, och konsekvenser för personlig integritet och demokrati behandlas nästan inte alls.

Universitetslektor Vanja Carlsson, Göteborgs universitet, skriver i tidskriften Röda Rummet att ”en genomgång av EUs AI- och digitaliseringspolitik visar att det senaste decenniets framväxt av politikområdet har förändrat förutsättningarna för flera demokratiska principer och att förändringen kan tolkas som ett uttryck för en förskjutning av makt och inflytande från offentlig till privat sektor”. I enlighet med EUs marknadsliberala dogmer är juridiska regleringar i första hand avsedda att gynna teknikföretagens utveckling, och t.ex. oro för vad som händer med den personliga integriteten sätts på undantag. Carlsson skriver att EU-institutionerna är noga med att betona att demokratiska principer, så som transparens och demokratisk ansvarsutkrävande, inte bör ske på bekostnad av möjligheten för teknikföretagen att skydda sina affärshemligheter. Flexibilitet och innovation i produktionen skall inte heller hämmas av offentliga regelverk.

För att det digitaliserade samhället skall bli någorlunda drägligt förespråkar EU liksom i de flesta andra politikområden som t.ex. inom miljövården en form av ”egenkontroll”. Den naiva förhoppningen är att teknikföretagen själva vid framtagningen av produkter skall sträva efter att integrera demokratiska värden och grundläggande rättigheter i produktionen till något som har döpts till ”Ethics-by-design”. Man förespråkar också att ansvar för demokrati och verklig delaktighet läggs på teknikföretagens HR-avdelningar istället för hos offentliga institutioner. Men vinstdrivande företags HR-avdelning har naturligtvis inget med offentlig demokrati att göra. Istället är avsikten att marginalisera politikerkåren allt mer.

Ett obehagligt exempel på hur framtidens övervakningssamhälle kan se ut är EU-kommissionens förslag till en Europeisk digital identifikationsplånbok (European Digital Identity Wallet). EU-kommissionen säger att denna plånbok kommer att erkännas i alla medlemsstater och tillåter medborgare och företag ” att pröva sina identiteter och dela elektroniska dokument…med ett klick på knappen med sina telefoner”. EU-kommissionären Margrethe Vestager säger att ”Den Europeiska digitala identiteten kommer att möjliggöra för oss att göra saker i alla medlemsstater som vi gör hemma utan någon extra kostnad med bara några få hinder” och hon tillägger att ”detta är ett unikt tillfälle att låta oss alla få uppleva vad det betyder att leva i Europa, och att bli en europe”.

Så talar EU-kommissionären lyriskt om hur Sakernas Internet och EUs digitaliseringspolitik skall förstärka EUs överstatlighet och vi alla medborgare skall bli lyckliga, och inte opponera oss mot utvecklingen. Ingen kritisk diskussion förekommer varken bland politiker eller media om den digitala utvecklingen. Så t.ex. kräver Vesthagers överstatliga vision en massiv utbyggnad av 5G-utrustning, vars hälso- och miljöeffekter av kraftig ökad mikrovågsstrålning i samhället (elektronisk smog) undertrycks och inte diskuteras.

Fram växer ett alltmer digitaliserat, teknokratiskt och totalitärt samhälle, som styrs av elitistiska partnerskap och nätverk mellan företag och teknokrater och den politiska EU-eliten. Är det ett sådant EU-samhälle vi vill leva i?

Relaterat
Jan-Erik Gustafsson: Männen bakom The GREAT RESET: Hur framtiden KAN se ut 2021 – om de kontrollerande eliterna får som de vill?