Medias rapportering kring tjugoårsdagen av den oprovocerade västerländska attacken mot Irak, som förstörde landet och dödade några mellan hundratusentals och fler än en miljon irakier, var intressant av många skäl. Dels för att den var mikroskopisk i jämförelse med, säg, den västerländska livsnerven av att fördöma och attackera Fienden (t.ex. jämfört med uppmärksamheten som samtidigt ägnades åt ICC:s arresteringsorder mot Putin, medan den trevlige och gemytlige farbror Bush jr. turnerar med föreläsningar i de främsta Universiteten). Men det främsta skälet är att händelsen i stort sett inte finns i samtida historieskrivning. Vad som finns istället är “misstag” och försök till demokratisk intervention.
Attacken mot Irak kritiseras nästan uteslutande för att ha varit ett godhjärtat försök till demokratisk humanism, men “ett misstag” eller “en blunder”. I Nazityskland kritiserades generalstaben av Nazisterna för att anfallet mot Sovjetunionen var ett ogenomtänkt “misstag” och en “blunder”, men det betyder förstås inte att de var principiellt emot det, eller intog någon moraliskt meningsfull ståndpunkt. De västerländska intellektuella som kritiserar Rysslands attack mot Ukraina med motiveringen att det var en “blunder”, ett välvilligt “misstag”, snarare än eftersom det är en illegal terrorattack som är fel oavsett den lyckas eller inte, är spårlöst obefintliga. När fienden begår brott inser vi utan svårigheter att 2 + 2 = 4. När det gäller oss själva, däremot, är det en annan femma.
I en av The Guardians texter inför tjugoårsdagen av aggressionen mot Irak, skriven av Patrick Wintour, var representativ för den västerländska djupsinnigheten. Här beskrivs attacken som en nästan obeskrivligt välvillig intervention med de ädlaste av avsikter. Och faktiskt “verkar det spela mindre roll ifall kriget startades baserat på en lögn, en förvrängning eller en ärligt menad premis. Det var en blunder”. Vi bör försöka föreställa oss hur allmänheten hade reagerat ifall en rysk kommentator “invände” mot invasionen av Ukraina med samma nonsens-motivering. Wintour avslutar med att beskriva attacken som “det största försöket av liberal interventionism sedan Vietnam”, då USA illegalt och öppet angrep landets bondebefolkning först via proxy, och sedan invaderade och bombade landet och resten av Indokina till stenåldern, och dödade närmare 3 miljoner vietnameser. Alltså har Wintour tekniskt sett rätt om kontinuiteterna av Västs ideologi, “liberal interventionism”, utifrån rådande Nyspråk-lexikon, som sedan länge ersatt vanligt språk inom den utbildade världen.(1)
Det är faktiskt rätt roande att noggrannare granska den brittiska The Guardian som, liksom den extremt pretentiösa intelligentian i Sverige, till stora delar utmärker sig genom att landets elitintellektuella och utbildade klasser tar sig själv på så stort allvar, när de i själva verket är patetiska kloner av Pravda från dess värsta dagar. “Bushs tro att Irak kunde förvandlas till en demokrati” visade sig vara “illa genomtänkt”, förklarar Martin Chulov, som förstärker propagandasystemets grundsatser genom att passivt anta att det faktiskt var syftet med invasionen.(2) Dan Sabbagh, tidningens krigs- och militärspecialist, kom med sin svidande kritik: invasionen “försämrade Storbritanniens anseende”. Varför? Nämligen, på grund av enstaka sporadiska rapporter om att “brittiska soldater utövade ‘våldsamma och fega’ övergrepp mot irakier”. Detta är perfekt propaganda, verkligen förfinad. Det får Sabbagh att framstå som kritisk mot Makten, när han i själva verket ynkligt skyller på förhållandevis marginella problem. De verkliga brotten sker inte av brittiska Joe six-pack som skickats över till öknen och misshandlar lokalbefolkningen. De verkliga brotten sker i Amerikas och Europas huvudstäder, där de faktiska besluten om aggression fattas.
Man bör tillägga att ryssarna använder sig av samma trick. Således hålls seriösa och uppstyltade rättegångar mot enskilda ryska soldater som begått brott mot ukrainska civila, och detta uppmärksammas mycket. Vi alla vet vad vi ska tycka om sådant; det är endast ett sätt att distrahera uppmärksamhet från de verkliga brottslingarna, politikerna. Dan Sabbagh, och övriga västerländska journalister, är mycket väl medvetna om detta, och resten av världen uppskattar och försöker behärska den professionella teknik av desinformation som Väst förfinat till en konst.(3)
Också The Guardians systertidning, The Observer, tryckte aspirerande agitprop, skriven av Peter Beaumont. Han börjar med att konstatera att “De moraliska likheterna” mellan invasionen av Irak och Ukraina “är mycket komplexare än Putin-apologeter hävdar”. Han har rätt, men oavsiktligt: Rysslands invasion, om än helt illegal, var totalt och medvetet framprovocerad, till skillnad från invasionen av Irak, såsom massiv dokumentation visar, om än denna sällan når en allmän läsekrets. Beaumont går vidare med att fördöma det oprovocerade angreppet mot Irak som “dumdristig, fal”, allra främst eftersom det kunde “utnyttjas av Moskva” för att påvisa Västs hyckleri – en standardrädsla inom pressen, som helt och hållet struntar i legaliteten av aggression såtillvida vi är ansvariga. Beaumont är särskilt orolig över “statligt sponsrad misinformation, av vilket Kina och Ryssland är de främsta främjarna”. Skillnaden i Väst är att “misinformation” i statens tjänst utförs av journalister utan statligt tvång, till skillnad från deras kloner i de totalitära Fiende-staterna, och därmed är den moraliska och intellektuella nivån hos oss långt mycket lägre.(4)
Det råkar dessutom hända att Beaumont är pristagare för Orwell Prize. Det finns en särskild ironi i detta svärtande av Orwells namn. Nämligen, att Orwell var den som mest klarsynt genomskådade – i ett censurerat förord – detta system. Orwell noterade att “Den bittra sanningen” om propaganda i demokratiska samhällen är att “den är huvudsakligen frivillig. Impopulära idéer kan tystas, och opassande fakta undanhållas, utan behovet av officiell censur”. Det här censurerade förordet skrev han för Animal Farm, en i Väst älskad satir om den ryska Fienden. Att se sig själv i spegeln, däremot, kunde inte gå an.(5)
Låt oss vända oss till svensk propaganda. Även här härmar man det ryska propagandasystemet – som ständigt kritiserar sitt lands krig mot Ukraina på rent pragmatiska grunder – i det att man klagar över att invasionen av Irak var “förbluffande oskicklig och vårdslös”, och att Irak därefter blivit en “språngbräda” åt våra Fiender (FOI:s och UI:s Mellanösternexpert, Aron Lund). Hade Väst kommit undan med attacken utan en skråma, hade allt varit OK; åtminstone finns det inga tecken på motsatsen.(6) På motsvarande sätt beskrev GP:s ledande utrikespolitiska analytiker invasionen som endast “en historisk strategisk blunder”, Solovyov-style.(7)
Sydsvenskan inflikade att Västs “invasion av Irak var ett av de största politiska misstagen som gjorts” (Hibba Abbas), “ambitionen att bygga demokrati” – en total lögn – som gick “uselt” (Olle Lönnaeus). Återigen beskådar vi den spektakulära sordin som lagts på västerlänningar, som hindrar oss från att konsekvent fördöma aggression och våld.(8)
Det har alltså mer eller mindre skapats en hel litterär genre som går ut på att klaga över hur pass illa invasionen av Irak var, eftersom den var så dåligt utförd, och eftersom “Mycket talar” för att den “formade Putins beslut att angripa Ukraina”, som Aftonbladets Wolfgang Hansson uttryckte saken.(9) Ingenting mer, alltså.
Faktum är att hökarna och duvorna knappt skiljer sig på detta sätt, ett allra högst talande faktum om propagandans monumentala prestationer. För att ta endast ett exempel, betrakta Jan Guillous läsvärda text på tjugoårsdagen, den med stor marginal absolut mest kritiska av de alla. Även Guillou beskriver attacken som “USA:s mest kontraproduktiva insats”, i synnerhet Västs “mest kontraproduktiva insats för demokratin”. Det kunde inte finnas en tydligare illustration av medias och intellektuellas samhälleliga roll av att tjäna rådande Makt och Ideologi, än att de, inklusive de mest “kritiska”, enhälligt beskriver ett illegalt aggressionskrig, som dödat uppemot en miljon, massiv oljeplundring och så vidare, som en “insats för demokratin”. Inga argument anförs, inga bevis presenteras; att Partilinjen är sann per automatik är så djupt ingrodd hos oss, att vi inte kan psykologiskt föreställa oss något annat. Vi bör återigen försöka föreställa oss vad reaktionerna hade varit ifall någon svensk journalist använde sig av denna skandalösa förljugenhet i sin “kritik” av Rysslands attack mot Ukraina.(10)
Å andra sidan har vi de ledarskribenter och redaktioner som var “så entusiastisk[a] inför kriget att det vid vissa skrivbord senare sattes upp idolbilder på Condoleezza Rice”, som stödjaren av aggression och rå våld, DN:s Isobel Hadley-Kamptz, påpekade. Men hon “var ung” då, och nu har hon bättrat sig. Hon är nu en kritiker av “Irakkriget”. Nämligen, kritisk över att “USA gick in” och gjorde bort sig med “en rad olika misstag”, och skadade därför “den amerikanska fria demokratin och i förlängningen demokratin i världen”. Där har vi den stora intellektuella utvecklingen som lyckades åstadkommas på 20 år: noll. Ingen kommissarie ens under Sovjet-Polens mest autokratiska tid kunde ha varit lika servil mot Politbyrån i Moskva.(11)
Allt som allt, illustrera denna episod att västerländska och svenska tidningar inte har något principiellt emot aggression, våld, terror och ockupation ifall vi utför det, men vältaligt fördömer andra för det. Den mentaliteten kan vi finna ymnigt i Naziarkiven också.
- The Guardian, Patrick Wintour, 13 mar. 2023.
- The Guardian, Martin Chulov, 18 mar. 2023.
- The Guardian, Dan Sabbagh, 18 mar. 2023.
- The Observer, Peter Beaumont, 19 mar. 2023. Om Ukraina, se Olluri i Global Politics på fritt urval mellan december 2021 och 2023.
- George Orwell, Essays, Everyman’s Library, New York (2002), s. 889.
- SvD, Aron Lund, 20 mar. 2023.
- GP, Jan Höglund, 20 mar. 2023.
- Sydsvenskan, 19 respektive 20 mar. 2023.
- Aftonbladet, Wolfgang Hansson, 21 mar. 2023.
- Aftonbladet, Jan Guillou, 20 mar. 2023.
- DN, Isobel-Hadley Kamptz, 22 mar. 2023.
En balanserad artikel för ovanlighetens skull i Global Politics. Jag håller med om att många ansåg att Irak-kriget var fel då det inte lyckades, och inte på grund av att det var moraliskt förkastligt.
De flesta skribenter på Global Politics verkar däremot ha uppfattningen att Rysslands invasion av Ukraina är, om inte rättmätigt så i alla fall förståeligt och därför inte ska kritiseras, eftersom minsann USA har anfallit IRAK en gång. Båda länderna kan och ska kritiseras för sina krig, men en oförrätt kan inta tas som ursäkt för att godkänna en annan.
@Göran Gustafsson 29 mars, 2023 At 11:26
Skillnaden är att USAs överfall på Irak var ett amerikanskt plundrings krig medan Rysslands militära operation i Ukraina är ett befrielsekrig med avsikt t stoppa folkmord och amerikansk plundring av landet, och att stoppa USAs krigsförberedelser med amerikanska NATO för in invasion av Ryssland och i förlängningen Kina.
En bra och viktig granskning av svenska medias grundvärderingar! Men Andi Olluri underskattar antalet dödsoffer. Minst en och en halv miljon irakier dödades på grund av invasionen, troligen flera miljoner.
USA:s och Storbritanniens invasion av Irak 2003 var ett oprovocerat angreppskrig. Däri skiljer det sig från Rysslands invasion av – eller speciella militära operation i – Ukraina, som var framprovocerat av USA och övriga västmakter i syfte att försvaga Ryssland och ett försök från Ryssland att undanröja ett hot efter åtta års misslyckade försök att på diplomatisk väg lösa konflikten. Göran Gustafsson har inte förstått skillnaden. Visst kan man kritisera Ryssland för detta val av handlingsväg och diskutera vilka andra möjligheter de hade, men först måste man förstå denna grundläggande skillnad mellan krigen i Irak och Ukraina.
Jodå, jag har visst förstått likheten mellan krigen i Irak och i Ukraina. Motiven är lika omoraliska i båda fallen. Det jag inte förstår är hur idén om det framprovocerade kriget i Ukraina har slagit rot så fast. Ryssland hade åtta misslyckade år på sig att lösa konflikten. Vilken konflikt? Den att de hade invaderat Krim? Misslyckade för att Ryssland ville att Ukraina skulle ge sig och avstå land? Redan vid ockupationen av Krim var ju Ryssland ikapp USA i omoralisk start av krig. Visserligen dog inte så många där som i Irak, men det moraliska i anfallskrig har knappast med antalet dödsoffer att göra.
Man kan kritisera Ryssland för detta val av handlingsväg skriver du, och det är precis vad jag gör. Det gör jag verkligen. Det har inte att göra med om man definierar skillnaden mellan krigen på ett korrekt sätt.
Du säger ju precis det som jag kritiserar Global Politics för i min första kommentar, och visar därmed på oförmågan att vara moraliskt indignerad i båda fallen av anfallskrig.
@Göran Gustafsson 29 mars, 2023 At 14:40
Avsikten är att befria ryska områden och ryskt folk på Krim och Donbas från utländsk överhöghet, på samma sätt som en gång Norge befriades fredligt 1905 från utländsk överhöghet. Svensk. Det är helt i enighet med grunderna för folkrätten, men inte i enlighet med den amerikanska ”regelbaserade ordningen”.
Tack skribenten Andi och redaktionen för väl presenterad artikel och presentation, av något som inte annat kan presenteras som Washington som efterträdare till det gamla brittiska och lika älskade våldet mot primitiva infödingar för att genom blod och ond bråd död få delta i klubbarnas gentlemans civilisation och afternoon tea, ja en whiskey on the rocks numera med grabbsnack på texasmål över en big barbecue. Vilken arab kan väl ändå inte motstå det?
När siste vice-kungen av Indien, lord Mountbatten, frågade upprört Mahatma Gandhi -när Indien till slut fått sin självständighet år 1947- ”om hur det nu ska gå med våldet och kaoset efter vi britter lämnar?”
Gandhis svar blev klassiskt: ”Men det blir VÅRT EGET kaos”.
Den vite mannens börda, än idag så är denna politiska casanova-stil så dominerande i Washington och London, egentligen isolerade sjömakter, om hur världen skall klara sig om vi inte sparkar upp dörrarna med våld då och då för att se att allt går bra hos de mindre kunniga primitiva politiska kulturerna. De kan ju behöva stabilitet och få köpa vapen från vår fina vapenexportindustri? Störst och bäst. Killing all.
Den amerikanska geopolitiska kulturen, narcissistisk och missionerande våldsmessianism, är en så kallad ”hotellkultur”.
Man kan ena natten ställa till med och stöka till, skita ned och lämna. Efter (någon annans städande och lidande) kan man då återkomma, lära intet, och allt kan börja om igen.
Skulle det kontinentala Asien och Europa klara sin inre egen ordning, diplomati, utrikes- och säkerhetspolitik så behövs naturligtvis inte det regelbundna anglo-amerikanska insparkandet av dörrar på den stora Euroasiatiska kontinenten, världsdel nummer 1, världens huvudö.
Horror vacuui – skräcken för tomrummet. Det skulle bli tomt i själ och tanke i de överflödiga Londons och Washingtons våldsetablissemang och tankesmedjor hur man ännu en gång skulle kunna sparka in en dörr på den euroasiatiska kontinenten.
Förlorar Washington makten över fastlandseuropa (Fastlandsasien är redan förlorat) är den amerikanska supermakten slut. Det står klart utom allt faktum. Att låta Washington invadera låt säga Uruguay eller Vanuatu ger naturligtvis inte minsta stärkt geopolitisk makt i världen, ty den går bara att uppnå i Euroasien: världsön.
Gamle imperialisten Zbigniew Brzezinski fick för sig på 1980- och 1990-talen att om Washington besatte och behärskar Centralasien skulle Washington styra världen. Fast Asien var klokare än så. Man föll inte i fällan.
Europa, med mer än 800 miljoner invånare, har ingenting lärt. Desto längre de amerikanska vålds- och ockupationsstyrkorna och dess kärnvapen finns inom Europa, får Europa nämligen inga normala, normaliserade eller gynnsamma handels- och politiska relationer med just Ryssland, Centralasien och just Det Stora Asien.
När hörde någonsin och sist höra en enda amerikan tala om nödvändigheten att européer och asiater måste finna mer, intimare och förtroligare samarbetsformer med varandra?
Det har naturligtvis inte gjorts. Intresset ljuger aldrig.
Ett fritt, befriat och självständigt Europa har nämligen alla förutsättningar att alldeles utmärkt klara av att ha goda framtidsutsikter och relationer med Euroasien och Det Stora Asien.
Vi vet bara vilket land som gör allt för att förhindra det. Det är därför de amerikanska cowboy-bootsen ännu kommer att sparka in fler dörrar i Europa eller i Asien.
Viket land väljer Washington efter Ukraina? Det är den nu stora frågan vi måste fundera på.
Västs märkning av Ryssland som ”imperialistisk” avskyr de flesta afrikaner – senior diplomat till RT
Många på kontinenten är medvetna om Moskvas roll i att befria dem från kolonialismen, säger Oleg Ozerov
Afrikanska länder börjar erkänna sina egna nationella intressen och bryter sig loss från den västdominerade världsordningen, hävdade Oleg Ozerov, chefen för sekretariatet för Ryssland-Afrika Partnership Forum i en exklusiv intervju till RT.
Ozerov pratade med RT-värd Oksana Boyko och noterade att de afrikansk-ryska relationerna har varit på ett betydande uppsving de senaste åren och att Ryssland behandlar sina afrikanska partner på ett dramatiskt annorlunda sätt än västländer, som har behållit ett kolonialt tänkesätt i sina kontakter med kontinenten.
Detta tänkesätt ”manifesterar sig i form av nedlåtande attityder, föreläsningar och moralisering, insisterande på att den västerländska modellen ensam bör accepteras som en gåva från gudarna av våra afrikanska vänner”, förklarade diplomaten och tillade att denna ”aura av arrogans” stöds av en önskan att hålla afrikanska nationer beroende och underordnade västvärlden.
Samtidigt påpekade Ozerov att många afrikanska människor är ”medvetna om den roll Ryssland har spelat för att befria dem från kolonial slaveri”, vilket är anledningen till att majoriteten av afrikaner inte känner något annat än ”avsky och avsky” när de bevittnar försök att stämpla ryssarna som imperialistiska. eller hävdar att Ryssland siktar på att plundra kontinenten.
Enligt Ozerov, i motsats till västvärldens tro att dess politiska modell är den enda acceptabla, främjar Ryssland, såväl som Kina, en ny modell för internationell ordning som erkänner olika former av politiskt styre och behandlar dem med respekt.
Ozerov noterade att även om Ryssland använder samma diplomatiska verktyg för att förhandla med Afrika som väst, är det som skiljer det från att Moskva inte har några dolda agendor i sina affärer.
Ett exempel från Ozerov är västvärldens försök att införa grön energipolitik på den afrikanska kontinenten samtidigt som de ”suger ut” dess naturresurser som olja, gas och kol för att använda tillbaka i Europa. Diplomaten hävdade att afrikanska nationer börjar inse att detta tillvägagångssätt ytterst är avsett att förhindra verklig industrialisering på kontinenten.
Ryssland erbjuder dock istället sin omfattande expertis inom kärnkraft för att hjälpa kontinenten att etablera en pålitlig källa för ren energi och vidareutveckla sin industri, sa Ozerov.
Diplomaten berörde också frågan om hunger i Afrika och påstod att Ryssland har en stor mängd jordbruks- och gödselprodukter som de är villiga att erbjuda till kontinenten, men noterade att sådan export för närvarande blockeras av västvärldens ”illegala” sanktioner.
https://swentr.site/russia/573746-russia-africa-west-relations/
Göran Krim blev ALDRIG invaderad? Tycker du tar i för mycket här ärligt talat. Krim blev ALDRIG invaderad de vet du också ju? OCH nej Irak kriget rättfärdigar verkligen INTE Ukraina krisen. Men man måste ändå erkänna att det finns stora skillnader mellan dessa. Usa gick in och förstörde ett helt land som EJ ligger MINSTA närheten, och utan MINSTA lilla ursäkt till och slaktade MASSOR med civila,där TROTS idag20år efter, som varit elände och katastrof efter katastrof. Alla vi minns 2012-2019 där isis kom till och vems fel var det? Utan att gå in på fler punkter om Irak, det är EJ meningen här heller. Men Ukraina som även råkar vara Rysslands närmaste granne har ju pågått många år utan lögner(före 24/2) Ryssland försökte ändå seriöst lösa detta under 8år, detta samtidigt som egna rysktalande befolkningen i Ukraina blev utsatta för rena mord i tusentals. Dessa Donbass regionens hjälplösa rysktalande hade ALDRIG något stöd av någon i hela västvärlden under dessa årens lopp. De va tvärtom bara ALLA åren. Man även vägrade implementera Minsk avtalet år efter år,då detta visade sej vara rena lögner och man tänkte ALDRIG följa Minsk avtalet,som var det bästa för Ukraina själva. Listan är för lång. Men de för många skillnader utan att ursäkta Ryssland
Kortfattat. Under Vladimir Putins ledarskap har vi haft fred i Europa P:Putin försökte
tala om för oss riskerna med Ukraina att de skulle få NATO kärnvapen ingen ville lyssna
nu tvingar man på mängder av handelshinder på ryssarna inte resa eller handla med väst.
Det handlar om att Amerikanarna vill förfoga över ryssarnas alla naturtillgångar.
Hade inte Putin funnits hade förmodligen hela ryssland varit ett enda stort korrupt
land som Ukraina. med ett antal oligarker.som lägger beslag på folkets pengar.