Vi ska manipuleras att accepteras att krig mot Kina är oundvikligt

Illustration: En amerikansk propagandaaffisch från 1951, som användes i Asien, Latinamerika och Mellanöstern.

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad.

Detta är en artikel av Terje Alsnes på Spartakus: https://spartakus.no/2023/09/24/vi-skal-manipuleres-til-a-akseptere-en-krig-mot-kina/

_________________________

En västerländsk mediekampanj rullar kontinuerligt för att få dig att tro att ett krig mot Kina är oundvikligt. Norsk media ställer upp och Norwegian Defence Forum ligger i framkant. Red: Svenska media ställer uipp och ligger i framkant.

Minns ni historien från februari om den kinesiska ”spionballongen” som drev in över Kanada och USA? Alla västerländska medier, inklusive de norska, rapporterade om händelsen. ”Det är uppenbart att syftet med denna ballong är att bedriva övervakning, och dess nuvarande riktning för den in över känsliga områden”, kunde vi till exempel läsa i VG, som citerade ”en anonym källa i Pentagon”.

Nu medger Pentagon att Kina talade sanning och att ballongen inte samlade in underrättelseinformation. Det var en väderballong som var ur kurs, precis som kineserna sa. Men nu när dementi har utfärdats kommer praktiskt taget ingen i västvärlden att få läsa om det. Den anonyma källan (en eufemism för amerikansk underrättelsetjänst) tilläts sprida sitt konspiratoriska budskap i flera veckor, och den allmänna opinionen manipulerades till att tro att det rörde sig om kinesisk spionverksamhet. Hela historien tjänade ett propagandasyfte: Att piska upp en anti-kinesisk hysteri.

Det är så den allmänna opinionen skall formas och manipuleras så att den ser Kina som en farlig makt som hotar våra västerländska ”värderingar” och demokratier.

Den anti-kinesiska propagandan är en del av USA:s strategi för att bekämpa Kinas växande inflytande i världen. För att sprida denna propaganda har den amerikanska senaten avsatt 325 miljoner dollar årligen fram till 2027 i vad som kallas ”The Countering Chinese Influence Fund”. Syftet är att motverka det kinesiska kommunistpartiets ”skadliga inflytande” globalt. I synnerhet är det viktigt att misskreditera Belt and Road Initiative (BRI), som nu omfattar 150 nationer och organisationer.

Läs mer här: Hur man bekämpar Folkrepubliken Kina

Under 2020 tog en av de värsta krigshökarna i senaten – Marco Rubio – initiativ till att skapa ”The Inter-Parliamentary Alliance on China”. Organisationen består av USA-vänliga parlamentariker från många länder och är ett uttryck för USA:s febrila försök att säkra sin gamla hegemoni så att man kan fortsätta att diktera ”världsordningen”. Norges liberala partiledare Guri Melby sitter i styrelsen.

Läs också: Ny anti-Kina-organisation med norska politiker i styrelsen

Först Ukraina, sedan Taiwan

I egenskap av Natos generalsekreterare talade Jens Stoltenberg inför Council on Foreign Relations i Washington i veckan. Denna privata tankesmedja har i 100 år varit ledande i utformningen av USA:s globala maktstrategi. Stoltenberg försäkrade åhörarna att även han inser behovet av att ”hantera Kina”.

”Om USA är oroligt för Kina och vill lägga tyngdpunkten mot Asien, då måste man se till att Putin inte vinner i Ukraina. För om Ukraina vinner kommer du att ha den näst största armén i Europa, den ukrainska armén, stridshärdad på vår sida, och vi har en försvagad rysk armé, och vi har nu också ett Europa som verkligen ökar sina försvarsutgifter. Det kommer att göra det lättare för er att fokusera även på Kina och inte bara eller vara mindre bekymrad över situationen i Europa. Och vice versa om Putin vinner. Så det ligger i USA:s säkerhetsintresse att se till att Ukraina vinner för att göra det lättare att hantera Kina.

Att se till att Ukraina vinner kriget kommer att försvaga Ryssland så mycket som möjligt. Därmed kan USA rikta sin uppmärksamhet och sina resurser mot Kina. Vid Natos toppmöte i Madrid förra året, där alliansen antog ett nytt strategiskt koncept, nämndes Kina för första gången som en utmanare:

”Folkrepubliken Kinas uttalade ambitioner och tvingande politik utmanar våra intressen, vår säkerhet och våra värderingar … Vi kommer att öka vår kollektiva medvetenhet, stärka vår motståndskraft och beredskap, och skydda oss mot Kinas tvingande taktik och försök att splittra alliansen.”

Det finns fortfarande de som lever i villfarelsen att Nato är en försvarsallians som ska skydda medlemsländerna från militära angrepp. Det är minst trettio år sedan (om någonsin) som detta var fallet. I dag är Nato världens starkaste och mest aggressiva militärmakt, som uteslutande används för att främja USA:s ambition att behålla sin hegemoniska makt. Denna makt utmanas nu till fullo av Kina. Som ett resultat av detta befinner sig Kina i Natos skottlinje och utsätts för smutskastningskampanjer och aggressiva militära provokationer.

USA:s aggression i Östasien tar sig konkreta uttryck i de 313 militärbaser man har där. USA har nyligen undertecknat ett avtal med Filippinerna som öppnar vägen för upprättandet av nio nya militärbaser på filippinsk mark. En karta över världsdelen visar hur USA har upprättat ett bälte av militärbaser från Japan i norr till Malaysia och Australien i söder.

Krigsförberedelser runt Taiwan

Under lång tid har en konfrontation byggts upp kring Taiwan. Det är oroväckande att dra paralleller till situationen i Ukraina före den ryska invasionen den 24 februari 2022. Är det USA:s avsikt att provocera eller fejka en kinesisk attack på ön för att starta ett krig med Kina?

Tankesmedjor i Washington har planerat och simulerat resultatet av ett sådant krig. Elbridge A Colby, medlem av Council on Foreign Relations, förespråkar i sin bok ”Strategy of Denial: American Defence in an Age of Great Power Conflict” (2021) att vid behov inleda ”ett begränsat krig” mot Kina, vilket skulle kunna innebära användning av kärnvapen. Kommer USA att ”ge kriget en chans”?

Hur ska vi tolka den pågående reportageserien ”Taiwan Special 2023” i Norwegian Defence Forum? Är det något annat än en kampanj för att förbereda norrmännen på det kommande kriget?

Det handlar om en påkostad journalistisk satsning där en reporter och en fotojournalist skickas ut för att dokumentera styrkeuppbyggnaden och den militära spänningen runt ön. Med titlar som ”Så här kommer kriget om Taiwan att bli” spelar Försvarsforum (FF) med de mest aggressiva krigshökarna i Washingtons tankesmedjor. FF hänvisar direkt till Centre for Strategic and International Studies (CSIS), som i en rapport beskriver utfallet av ett krigsspel som simulerar ett kinesiskt angrepp på Taiwan. Huvudscenariot innebär att USA deltar i kriget på Taiwans sida.

Taiwan är en del av Kina

Det är nödvändigt att påminna om att Taiwan är en del av Kina. Endast 13 av FN:s 193 medlemsländer erkänner Taiwan som en självständig stat, och de flesta av dem är mikrostater som Belize, Nauru och Vatikanstaten. Det innebär att den överväldigande majoriteten av världens stater inte erkänner Taiwan, utan betraktar ön som en provins i Kina. Enligt internationell rätt kan Taiwan därför betraktas som en folkrättsligt sett illegitim rebellregering.

Det är ingen hemlighet att Kinas mål är att återförena ön med fastlandet, men det finns ingen anledning att tro att Kina har seriösa planer på en militär ”lösning” för att uppnå detta. Men vad annat kan Kina göra än att beväpna sig militärt när USA öppet engagerar sig militärt i vad som är en kinesisk provins?

Vi kan bara föreställa oss hur USA skulle ha reagerat om Kina hade erbjudit militär hjälp till den karibiska ön Puerto Rico, så att puertoricanerna skulle kunna bryta sig loss från sin nuvarande halvkoloniala status som ett icke inkorporerat territorium som tillhör USA. Förstår vi nu bättre hur USA:s aggression mot Taiwan strider mot internationell rätt?

När hörde du senast något positivt om Kina?

Ballonghistorien i inledningen är bara ett exempel på hur västmedia systematiskt sprider negativa historier om Kina. Vi bör ställa motfrågan: Hur ofta läser eller hör du något positivt om Kina i västmedia?

Vi talar om den stat i världen som under de senaste decennierna kan uppvisa den bästa utvecklingen av människors levnadsvillkor, och som har bidragit överlägset mest till att uppfylla FN:s mål nummer 1 för hållbar utveckling – att utrota extrem fattigdom. 800 miljoner kineser har lyfts ur fattigdom, vilket motsvarar 10 procent av mänskligheten. Är inte det lovvärt i sig? År 1949, när det kinesiska kommunistpartiet tog makten, var Kina bland de fattigaste länderna i världen. Än idag är Kina allt annat än ett rikt land med globala mått mätt. Enligt Världsbanken var Kinas nominella BNP per capita år 2022 ungefär en sjättedel av USA:s. Ändå denna enorma förbättring av levnadsvillkoren.

Hur ofta hör vi inte om de fruktansvärda åren under Mao Zedong? Verkligheten är en helt annan. Från revolutionen fram till Maos död 1976 ökade den förväntade livslängden i Kina med 31 år, den snabbaste ökning som någonsin uppmätts i ett stort land. Under samma period ökade läskunnigheten från 20 procent till 93 procent. Efter revolutionen 1949 ökade den förväntade livslängden från 36 till 67 år under de tre decennier som följde, vilket vida överträffade den globala ökningen. Den förväntade livslängden i Kina är nu 78,2 år och läskunnigheten 97 procent. Som jämförelse kan nämnas att siffrorna i USA är 76,4 respektive 79%. Sedan 2000 har Kina fått allmän sjukförsäkring, minst 9 års gratis obligatorisk skolgång, pensioner, subventionerade bostäder och annat inkomststöd (se källor här).

Varför fördöms Kina fortfarande nästan enhälligt i västvärlden? Hur kommer det sig att man måste leta vitt och brett, till och med på den västerländska ”vänsterkanten”, innan man hittar någon som säger något positivt om Kina?

Är det för att Kina är en ”diktatur”? Tja, 93% av Kinas befolkning är nöjda med sin centrala regering, enligt en studie från Kennedy School of Government vid Harvard University. Det finns förmodligen ingen regering i världen som har större stöd bland sitt eget folk än den kinesiska.

Kinas framgångar erkänns i stora delar av världen, med den västliga NATO-sfären som undantag. Kina är därför inte bara ett ekonomiskt hot mot den amerikanska hegemonin, det är i lika hög grad ett politiskt hot. Västerländsk kapitalism på USA:s villkor har inte varit lösningen på de underutvecklade ländernas problem – tvärtom. Det är därför fler och fler länder vänder sig mot Kina och vill samarbeta och lära av dem.

Vem hotar världsfreden? Svaret är självklart. Kina bygger, medan USA och Nato bombar.