Viktig intervju med utrikesminister Lavrov, Ryssland. Del 2

Detta är andra delen av en lång intervju 20 februari med FM Sergey Lavrov gave an extensive interview to the RBK Media Holding – Communication between Brussels and Moscow has completely fallen apart som har publicerats av The Saker. Den har översatts av Rolf Nilsson. Andra delen följer under den närmast tiden.

Översättarens Förord

Den viktiga slutsatsen i denna intervju med Sergey Lavrov (SL) är att Ryssland inte längre finner sig i en roll som underställd EU, som hela tiden intar en förmyndarattityd gentemot Ryssland. Att man är redo att bryta förbindelserna med EU, om än inte med enskilda medlemmar, där man upplever sig kunna ha ett gott samarbete i olika frågor.

När det blev klart att Ryssland inte ville bo i samma hus som ”en självutnämnd chef” började alla dessa komplikationer uppstå.

SL tar upp många olika saker i intervjun. Ett är vaccinet Sputnik V, som baktalades för att det kom tidigare än möjligt, inte var utprövat och otlllförlitligt och som närmast nonchalerats och under lång tid tigits ihjäl. Nu anklagas man istället för att använda det för att vinna geopolitiska fördelar.

Andra exempel är förstås historierna runt, först Skripals i UK och sedan Navalny, och tidigare Litvinenko. EU Anklagar Ryssland, först för förgiftningar och sedan för att Navalny dömts efter rysk lag i rysk domstol, samt för polisbrutalitet vid demonstrationer. Man vill däremot inte dela med sig av de bevis man säger sig ha.

Ukraina med Donbass och Krim kommer förstås upp, Minsk-avtalet, liksom Nordstream 2. Sanktionspolitiken förstås, där man nyss fått påbackning med nya sådana.

Man kommer också in på Afrika, på utvecklingen av handeln, på relationen till Turkiet och Turkiets roll, Cypern-frågan, kärnvapen-avtalet START, Vitryssland, Rysslands roll som medlare i Sydkaukasien, begreppet Europa, WTO-avtalen, pandemin, WHO, där USA just trätt in igen och reflektion över hur styrkeförhållandet ser ut där. Samt lite till.

Det som är bra med intervjun är att den innehåller en historik över relationerna med EU från det kalla krigets slut, olika samarbetsavtal och frågor där man upplevt EU:s ovilja att behandla en som likvärdig partner och där man på olika sätt känt sig förfördelade. Hur Bryssel styr och hur stort inflytande USA har.

Ett citat som säger mycket:

” Tyvärr ser jag ofta att svaret på allt vi gör, säger eller erbjuder i bästa fall ifrågasätts direkt.”

Vem vill ha en vänskaplig relation med någon som behandlar en så?

Intervjun är absolut värd att ta del av i sin helhet!”

Rolf Nilsson – och Anders Romelsjö instämmer

---

Geopolitiska frågor

Fråga: Ser du EU som en monolit eller som något mer löst, med vissa processer som utvecklas inuti och vissa länder, oavsett vilka, börjar prata om sin vilja att vara vänner med Ryssland? När det gäller sanktionerna är nyckelpersonerna bakom, hur konstigt det än kan låta, de baltiska staterna, som inte spelar en framträdande roll i EU, men av någon anledning lyssnar alla på dem.

Sergey Lavrov: Det låter olämpligt att hänvisa till EU som en monolit, bara några månader efter Brexit. Denna ”monolit” är inte densamma som tidigare. Om du menar en monolit i figurativ mening är mitt svar nej. En hel del länder upprätthåller sina förbindelser med Ryssland. Josep Borrells besök var det första besöket av en EU-tjänsteman, på denna nivå, till Ryssland på tre år. Under samma tre år har ungefär två dussin ministrar från Europeiska unionens medlemsländer besökt Ryssland. Vi har en bra dialog utan att slösa för mycket tid på konfrontation och moralisering. Faktum är att alla har sina uppgifter – ett par pappersark från vilka de läser ett manus som godkänts av ”partikommittén” i Bryssel.

Fråga: Menar du att de tar med sig en anteckningsbok med instruktioner?

Sergey Lavrov: Visst. De vågar inte avvika från kursen. Detta gäller till exempel Alexey Navalny, eller Skripals, som i föregående fall, eller mänskliga rättigheter. Nu är forskaren Yury Dmitriyev från Karelia i rampljuset. De vägrar helt och hållet att acceptera bevis för hans inblandning i brott, som pedofili. De läser från sin anteckningsbok och jag lägger fram mina argument om motsatsen och beskriver vår syn på den här eller den där situationen och undrar varför vi inte kan få till oss bevis om Navalny-fallet eller Skripal-fallet. Som svar läser de helt enkelt igen från sin anteckningsbok. Förutom denna ordning, som bottnar i blockmedlemsstaternas solidaritet, diskuterar vi saker normalt. Ja, EU fastställer villkoren för vilka [dess medlemsländer] som deltar i Världshandelsorganisationen (WTO), medan vi handlar med dessa länder i WTO på de villkor som man enades om när Ryssland gick med i denna organisationen. Men EU har ingenting med detta samarbete inom handel och investeringar att göra, förutom dess försök att, med sina sanktioner, begränsa handel och ekonomiska band.

Du nämnde de baltiska staterna. De driver faktiskt i stor utsträckning showen i detta avseende. Jag har pratat med dina kollegor om detta vid mer än ett tillfälle. När det 2004 fanns hektiska aktiviteter för att dra in dem i EU, höll Ryssland och Bryssel en mycket uppriktig dialog. Europeiska kommissionens ordförande vid den tiden var Romano Prodi. År 2005 sattes målet att införa viseringsfria resor.

Fråga: Ingen har några minnen av detta idag.

Sergey Lavrov: Vi kommer ihåg detta när vi svarar dem som frågar hur vi vågar säga att vi är redo att bryta förbindelserna med EU. Du nämnde de baltiska staterna. Vi hade länge förhandlat om en uppdaterad version av partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan Ryssland och EU, som EU avslutade 2014. Det förväntades gå lite utanför gränserna för WTO-reglerna och låta oss förhandla om ytterligare handelsvillkor. Vid ett tillfälle var det ett mål att inrätta en frihandelszon, men detta har för länge sedan fallit i glömska. Det fanns dock planer på att uppdatera avtalet för att liberalisera handeln ännu mer, utöver WTO-reglerna. År 2014 upphörde de att existera – ett annat exempel på att bryta ner våra relationer.

Ett visumfritt reseavtal slutfördes också 2013. Vi hade uppfyllt alla EU-krav: vi kom överens om att endast personer med biometriska pass skulle vara berättigade till viseringsfria resor och att viserings-friheten för dem som bryter mot EU:s inresebestämmelser, eller andra EU regler i ett EU-land under en visumfri period, kan komma att återtas. Vi undertecknade det relevanta avtalet. Allt de bad om och som passade oss var fullgjort. Senare, när det var dags att underteckna avtalet och sedan ratificera det, sa EU: ”Låt oss vänta.” Det tog oss inte lång tid att förstå varför de hade sagt detta, desto mer eftersom de inte försökte dölja sina motiv. Detta Bryssel-team beslutade att det var politiskt inkorrekt att godkänna ett visumfritt reseavtal med Ryssland innan det erbjöds till Georgien, Ukraina och Moldavien.

Fråga: Ryssland gjordes med andra ord beroende av andra länder?

Sergey Lavrov: Just så, och på de baltiska staternas initiativ. Detta är också viktigt för att förstå arten av våra relationer. Detta är en attityd från människor som bestämde att dessa länder var europeiska, vilket inte alls är fallet. Ryssland ser Europa i all sin mångfald. Om ”partikommittén” i Bryssel inte gillar det kan vi inte tvinga dem till det.

Fråga: Europa sträcker sig åtminstone till Ural.

Sergey Lavrov: Korrekt. 2009, när Jose Manuel Barroso var ordförande för Europeiska kommissionen, höll vi ett toppmöte mellan Ryssland och EU i Khabarovsk. Våra europeiska kollegor anlände senare på dagen. Vi gick ut och promenerade längs flodbanken. Vi visade dem runt i staden och Barroso sa: ”Det är fantastiskt. Det tog oss 13 timmar att komma hit från Bryssel, och det är fortfarande Europa.” Detta är nyckelbudskapet bakom parollen ”Europa från Atlanten till Stilla havet.”

Fråga: Jag kommer att fråga dig om ett annat land, Vitryssland. President-toppmötet kommer att hållas den 22 februari. President Lukashenko kommer till Ryssland. Nyligen gav Vitrysslands utrikesminister, Vladimir Makei, en intervju till RBC-media holding (Ryskt medieföretag ö.a.) och nämnde Vitrysslands utrikespolitik, som har flera riktningar. Tror du att vi har lyckats arbeta bra med Minsk när det gäller integration? Vad kan vi förvänta oss av dessa samtal

Sergey Lavrov: Uttrycket ”multi-directional” bör inte användas som en svordom. De flesta normala stater vill ha det. Även Ryssland har, sedan 2002, använt sig av en flervägsstrategi som grund för sin utrikespolitik. Enligt vår uppfattning är en ”multi-directional” strategi endast möjlig om den baseras på jämlikhet, respekt och en balans mellan intressen och ömsesidig nytta. Det är det enda sättet det kan fungera på.

Först hotar de oss med sanktioner, och sedan säger samma folk att vi ”bad om det” och införde ensidiga restriktioner mot oss, och säger sedan att vi är ”dåliga” för ”vi ser mot öst.” Allt har vänt upp och ner.

Ryssland är ett eurasiskt land. Vi har nära kontakter med Europa, vilka har odlats i århundraden, innan någon ens tänkte på en Europeisk union, och européerna stred och tävlade mot varandra. Förresten, hjälpte vi dem ofta att uppnå fred och rättvisa resultat i krig.

Fråga: Vi räddade till och med monarkierna?

Sergey Lavrov: Ja, och de är medvetna om det. Republiken i USA också till viss del.

Våra europeiska grannar har dock avbrutit nästan alla band med oss och håller endast sporadiska kontakter om internationella kriser som är av intresse för EU för att kunna hålla en profil på den internationella arenan. På många sätt drivs EU av en önskan att ses som en viktig spelare i syriska och andra frågor. Om vi ​​inte är välkomna här kommer vi helt enkelt att fortsätta att arbeta med våra andra grannar som inte är benägna att agera så nyckfullt.

Objektivt är vår handel med EU nästan hälften av vad den var 2013. Vår handel med Kina har fördubblats under samma period.

Fråga: Tillbaka till Minsk. Vad kan vi förvänta oss av samtalet mellan president Putin och president Lukashenko den 22 februari?

Redaktör Romelsjö: Det är inte så väl känt vad de diskuterade.
TASS.
Sergey Lavrov: Det finns några som vill tolka Minsks uttalanden om sin utrikespolitiks månginriktade karaktär som ett bevis på dess ”opålitlighet” som partner och allierad. Jag tror inte det.

I Europarådet, där Vitryssland inte är medlem ännu, förespråkar vi Europarådet att skapa relationer med Minsk. Vi stödde Minsks anslutning till ett antal Europarådskonventioner. Vi har alltid varit för att Vitryssland ska ha normala relationer med sina västliga grannar. Jag är inte säker på vad Europarådet kommer att göra härnäst. Russofobin har svept över de flesta EU-länderna och de mest ”våldsamma” är ansvariga för dagordningen.

Jag läste kommentarerna från president Lukashenko (inte alla hans intervjuer, men de citerades) om att han inte ser några hinder för en fördjupad integration. Framstegen beror på hur president Vladimir Putin och president Lukashenko kommer överens om olika frågor.

Det finns ytterligare två dagar kvar innan samtalen. Jag tror inte att vi borde spekulera i resultatet av toppmötet. Snart vet vi allt.

Fråga: Nyligen sa USA: s president Joseph Biden att USA inte längre kommer att ”lägga sig platt inför Rysslands aggressiva handlingar” (uppenbarligen gjorde Donald Trump detta). Hur kan vi bygga upp våra relationer nu? Finns det ämnen vi kan diskutera med Washington? Är de redo att prata med oss?

Sergey Lavrov: Dessa kommentarer om vem som lägger sig eller kommer att lägga sig inför någons handlingar illustrerar en mycket djup splittring i det amerikanska samhället. Den nådde en nivå av personlig fiendskap som är aggressiv och strider mot amerikansk politisk kultur. Politikerna skrädde inte särskilt sina ord under tidigare presidentkampanjer eller före valet till kongressen, men jag kommer inte ihåg något som kan jämföras med vad som sägs nu.

Våra liberala medier främjar en tuff pro-västerländsk linje. När de letar efter kritikobjekt i Ryssland balanserar de på tröskeln till anständighet och blir personliga. De är väldigt grova och uppför sig inte som journalister utan som inkräktande propagandister och anklagar andra för propaganda.

Det faktum att det nya Startfördraget förlängdes i tid är ett mycket positivt steg. Detta bör inte överskattas, men det bör inte underskattas heller. I sina valtal nämnde Joseph Biden att han var villig att förlänga det, men det var trots allt valtal. Hans löfte kunde tolkas annorlunda senare, men han förlängde detta viktiga dokument i fem år, utan några villkor, just som vi föreslog. Om detta inte hade hänt, skulle det inte ha funnits ett enda instrument för internationell rätt, inte bara i relationerna mellan Ryssland och USA utan i hela spektrumet av multilaterala band, som innehöll några restriktioner inom nedrustning, vapenkontroll och icke-spridning av kärnvapen.

Det är mycket viktigt att Rysslands president Vladimir Putin och USA:s president Joseph Biden, bara några dagar före den 5 februari 2021, det datum fördraget förlängdes med fem år, bekräftade sin avsikt att främja samtal om strategisk stabilitet under dessa nya förhållanden i deras första telefonsamtal efter det amerikanska presidentvalet. Situationen har förändrats väsentligt sedan 2010: Vi och amerikanerna har förvärvat nya vapen, varav några omfattas av fördraget. Vi meddelade detta förra året. Vi sa att de måste beaktas. Vissa andra vapen är inte täcks inte av fördraget – de är i grunden mycket olika på grund av sina fysiska egenskaper.

Fråga: Pratar du om hypersoniska vapen?

Sergey Lavrov: Ja, USA har också sådana vapen. Hypersoniska vapen täcks delvis av det nya START-fördraget, om dessa är ballistiska missiler.

Det nya START-fördraget täcker redan vissa vapensystem, så vi måste nu inkludera dessa vapensystem i fördraget under de närmaste fem åren och se hur allt detta kommer att verifieras. Men det täcker inte en del vapen.

USA har utvecklat ett nytt system som heter Prompt Global Strike (PGS). Förresten kan detta system innebära ett icke-nukleärt anfall. Vi har föreslagit att man utan undantag förhandlar om alla frågor som påverkar strategisk stabilitet och de avtalsslutande parternas legitima intressen.

Fråga: Gick de med på detta? Är de redo?

Sergey Lavrov: I oktober 2020 överlämnade vi utkast till gemensamma överenskommelser till Trump-administrationen. Denna grova översikt visar hur vi kan sätta oss ner och börja förhandla om dagordningen. Vi har inte fått något svar från dem. I stället för att ta itu med denna fråga gjorde Marshall Billingslea, presidentens särskilda sändebud för vapenkontroll, främst muntliga uttalanden om att USA var helt för det, men att ryssarna inte ville förhandla.

När jag pratade med USA: s utrikesminister Antony Blinken påminde jag honom om att Ryssland hade lagt fram sina förslag till Trump-administrationen, som behandlade denna fråga och många andra frågor, inklusive cybersäkerhet och oro över inblandning i varandras inrikesfrågor. Vi vill återkomma till dem och höra Biden-administrationens åsikter i detta avseende. Vi inser att de nu behöver lite tid för att inrätta sig i Vita huset och i utrikesdepartementet. Jag hoppas att det inte tar för lång tid.

Det finns fortfarande några frågor om nedrustning, till exempel uppställningen av deltagare i nedrustningsprocessen. USA:s ståndpunkt om Kina, godkänd av Donald Trump, förblir oförändrad, detsamma gäller ett antal andra frågor.

När det gäller multilaterala samtal bör dessa först och främst inte upphäva rysk-amerikanska avtal, eftersom vi har flera gånger fler kärnvapen än andra kärnvapenländer. För det andra, om vi gör detta till en multilateral process, bör alla potentiella deltagare, främst de fem kärnkraftsmakterna, nå ett frivilligt avtal. Vi kommer aldrig att försöka övertala Kina. Vi respekterar Pekings ställning, som innebär att man antingen vill komma ikapp med oss ​​eller föreslår att vi först ska minska våra arsenaler till Kinas nivåer och sedan påbörja samtalen. Om detta är en multilateral process kommer vi under alla omständigheter ingenstans utan Storbritannien och Frankrike. Trump-administrationen insisterade på att Kina skulle delta och sa samtidigt om sina allierade att de var de goda (the good guys), bokstavligen. Det låter roligt. Förutom den komplicerade och långa nedrustningsprocessen har vi inte så många löftesrika områden där vi kan samarbeta konstruktivt.

Fråga: Betyder detta att deras syn på frågan är helt annorlunda eller att de är ovilliga att förhandla?

Sergey Lavrov: De tror att de är Chefen, och denna mentalitet finns fortfarande här och den bestämmer deras uppfattning om deras fiender. Hittills har de inte utsett Kina som en fiende, men de har kallat oss en fiende ett par gånger. Demokraterna har ytterligare en motivation för att utvidga denna politik. Deras ståndpunkt är att, förmodligen till skillnad från Donald Trump, kommer de inte att vara ”en rysk svans som viftar med hunden.”

Fråga: Tror du inte att demokraterna har kommit till makten med avsikt att hämnas mot Ryssland, och att de kommer att genomföra Donald Trumps anti-Rysslandsplaner som han inte lyckades genomföra på fyra år.

Sergey Lavrov: De gjorde sådana uttalanden under valkampanjen. Joe Biden och hans anhängare sa öppet att Trump-administrationen hade blivit mjuk, att den ständigt gjorde närmanden och arbetade för den ryska underrättelsetjänsten. Donald Trump sa att han förde den tuffaste politiken med avseende på Ryssland. Han sa att han gillade Vladimir Putin, men han införde fler sanktioner än alla sina föregångare tillsammans.

Vi bevittnar också en uppgörelse i cowboy-stil där. Men detta är normalt för amerikansk politik, särskilt idag. Oenigheter mellan liberaler som betraktade liberalism som en oåterkallelig trend har förvärrats i största möjliga utsträckning. Donald Trump, som inte gillade liberala principer och tillvägagångssätt, tog plötsligt över. Han försökte tänka mer på de amerikanska grundarnas grundläggande intressen, folket som flyttade dit (och det har alltid varit en nation av invandrare) och som accepterat dess lagar. Så, den stora frågan är om människor ska förbli lojala mot det land som har accepterat dem, eller vill de urholka dess principer?

Fråga: Ska de försöka passa in?

Sergey Lavrov: Ja, och de vill vara Chefen, som bestämmer. Allt kokar återigen ner till detta.

Fråga: Karabakh, detta ämne. Lyckligtvis är kriget över och ett fredsavtal har undertecknats. Vi hade en omfattande täckning av den roll som Ryssland och Azerbajdzjan spelade. Jag har en fråga att ställa angående Turkiet. Jag var i Azerbajdzjan under kriget och hörde många säga att Azerbajdzjanerna stöder den stora Turan-idén (en stat som täckte territoriet från Turkiet till Centralasien). Är Moskva bekymrad över att Turkiet blir en starkare stat?

Sergey Lavrov: Denna åsikt omfattas av en del av samhället. Jag kommer inte att ge en procentandel av hur många som stöder denna idé. Jag är inte säker på att många av dem som informerade dig om detta verkligen vet vad ”Great Turan” handlar om.

Förhållandena mellan turkisktalande folk har blivit en integrerad del av samarbetet mellan Turkiet och motsvarande länder, inklusive Azerbajdzjan och ett antal stater i Centralasien.

Det finns de turkisktalande staternas samarbetsråd (Cooperation Council of the Turkic-Speaking States), där vi deltar som observatörer. Ett antal av våra republiker är intresserade av kontakter med det och marknadsför sina specifika projekt.

Det finns TURKSOY ̵ den internationella organisationen för turkisk kultur. Det finns också den parlamentariska församlingen för turkisktalande länder. Alla har fungerat länge nu. De utarbetar sina egna planer och har funktioner. Deras samarbete bygger främst på kulturella, språkliga och pedagogiska traditioner.

När jag talar om ’ the Great Turan’ som en överstatlig enhet i historisk mening, tror jag inte att detta är vad Turkiet är ute efter. Jag ser inte hur tidigare sovjetiska och nu oberoende länder kan stödja denna idé i någon form. Tvärtom fokuserar deras utrikespolitik och praxis på att stärka sina nationella stater.

Turkiet har sina intressen som inkluderar de olika folkstammar som talar samma språk. Vi vill också att den ryska världen ska kommunicera. Vi har skapat ett omfattande nätverk av organisationer för våra landsmän, som bor utomlands; vi öppnar ryska världscentra vid universitet i olika länder med rent språkliga, pedagogiska och vetenskapliga mål.

Center for the Russian Language and Culture skapat av Russkiy Mir Foundation stängdes nyligen i Krakow. Detta är ett tydligt steg från Polens sida, liksom för de baltiska staterna, som kämpar mot allt som är ryskt. Ukraina följde i deras fotspår och stängde av flera media och införde ett språkförbud. Vi är väl medvetna om allt detta. Vi kommer att fortsätta ta upp denna fråga vid OSSE, Europarådet och motsvarande FN-organ.

Man kan inte låtsas att detta kommer med den ukrainska nationens ”tillväxt” och ”mognande”, som, vilket de säger, är en ”olycksalig” nation. Ukrainarna hävdar att de är ättlingar till Alexander den store. I så fall bör de vara ansvariga för den ordning de inför. EU och Tyskland och Frankrike, som deltagare i Normandieformatet, undviker att utföra sina uppgifter, beträffande att ”utbilda” Ukraina när det gäller att få det att följa Minsk-avtalen, och detta har blivit ett kroniskt beteendemönster som inte ser bra ut för Tyskland eller Frankrike.

Fråga: Det meddelades att Ukraina erkändes som en ovänlig stat. Hur kommer detta att påverka relationerna mellan oss?

Sergey Lavrov: Detta är bara ett beskrivande attribut. Vad är vänligt med Ukraina? Ryska skolor stängs, kunder och butiksbiträden får inte prata sitt modersmål och nazisterna bränner ryska flaggor.

Fråga: Detta påminner om de baltiska staterna för 20 till 30 år sedan.

Sergey Lavrov: Tillbaka när de baltiska staterna skulle komma in i EU frågade vi Brysselbyråkraterna, ’the Eurogrands’, om de var säkra på att de gjorde rätt. De problem som strider mot medlemskapskriterierna kvarstår, inklusive att rättigheterna för de ryskspråkiga minoriteterna i Lettland och Estland inte följs. Vi fick höra att de baltiska staterna är fobiska mot Ryssland (krig, den så kallade ockupationen osv.), att EU kommer att föra in dem i fållan, det kommer att lugna ner sig och etniska minoriteter kommer att vara glada och nöjda. Det blev helt tvärtom. Ryssarna fick inga rättigheter och statslöshet finns fortfarande kvar.

Fråga: Låt oss gå tillbaka till Turkiet: Ankaras starkare ställning, dess aktiva roll i Nagorno-Karabakh-kriget, president Erdogans besök på norra Cypern (vilket en turkisk ledare inte har gjort på ett tag). Vad tycker Moskva om det?

Sergey Lavrov: När det gäller Turkiet och norra Cypern ser vi det som Ankaras relationer med sina ”landsmän”. Jag har inte hört talas om att Turkiet vägrar att uppfylla FN:s skyldigheter som accepterats av de motstridiga parterna. Dessa skyldigheter inkluderar att söka en ömsesidigt godtagbar lösning och skapa en tvådelad federation med två zoner. Det diskuteras om federationen kommer att vara stark eller svag. Men det finns ingen oenighet om att det måste bli en stat. Även om det, för inte så länge sedan, var den gemensamma uppfattningen att hela projektet skulle misslyckas och de skulle behöva skapa två stater. Vi förstår att Ankara är intresserat av att cypriotiska turkar lever i jämlikhet och att deras rättigheter respekteras. Vi stöder tanken att samma motiv, med vilka Turkiet förklarar sina åtgärder i östra Medelhavet, inklusive med avseende på kolväten, bör avgöra dess dialog med Grekland och Turkiet.

Den 17 februari 2021 talade jag med den grekiska utrikesministern, Nikos Dendias, som berättade för mig att den 25 januari 2021 hade han haft ett rekognoserande samtal med den turkiska utrikesministern, Mevlut Cavusoglu. De redde inte ut alla frågor. Men det är goda nyheter att en dialog upprättades. De enades om att fortsätta den. Den 18 februari 2021 talade jag med Mevlut Cavusoglu. Vi fortsatte att dela åsikter efter telefonsamtal mellan president Putin och president Erdogan om Syrien, Libyen, Nagorno-Karabakh och våra bilaterala relationer. Nya reaktorer i ett kärnkraftverk är under uppbyggnad; TurkStream-projektet pågår. Det finns en stor gemensam grund mellan våra länder, när det gäller energi.

I oktober 2019 hölls historiens första toppmöte mellan Ryssland och Afrika i Sotji. Ett rekordstort antal statschefer och regeringschefer deltog. Under förberedelserna för toppmötet granskade vi utvecklingen av våra relationer med afrikanska länder och den aktuella situationen, inklusive ur perspektivet att utöka vår närvaro på denna kontinent, som statsvetare anser vara den mest löftesrika på lång sikt. Vi granskade andra länders närvaro i Afrika. Sedan 2002 har antalet turkiska ambassader i Afrika ökat från 12 till 42. Turkiets handel med regionen uppskattas till cirka 20 miljarder dollar per år och Rysslands handel är cirka 15 miljarder dollar. Det vill säga att Turkiet har ett öga för potential.

Fråga: Kanske är Turkiet besviket över EU eftersom ingen accepterade det?

Sergey Lavrov: Jag tror att det delvis kan vara fallet. I sina kontakter med EU fortsätter Ankara att insistera på att EU lovade anslutning. Turkiet prövar sina vingar och ökar i betydelse trots de existerande ekonomiska problemen på hemmaplan. Turkiet fortsätter främst genom att öka sin statsskuld, men den här modellen är vanlig i hela världen.

---

Coronapandemin

Fråga: 2020 är året för pandemin. Under sådana tider bör länder gå samman och hjälpa varandra. Tycker du att så blivit fallet? Eller misslyckades världen med att lägga sina oenigheter åt sidan och samlas, även när det kom till COVID-19-infektionen?

Sergey Lavrov: Nu är det här samtalet tillbaka till ruta ett. Det finns inga ideologier längre. Men denna ideologibaserade, politiserade uppfattning om det ryska vaccinet var inte en särskilt bra signal. Sputnik V-vaccinet tillkännagavs i augusti 2020, många månader efter G20-toppmötet (mars 2020) där Vladimir Putin starkt förespråkade samarbete inom vaccinproduktion. Redan då var vi redo att skapa gemensamma vetenskapliga team. Men västerländska länder och deras företag, som inte vill hjälpa konkurrenter, svarade inte på det förslaget. Så mycket för enande inom detta rent medicinska område.

Det finns också den humanitära sfären. FN: s generalsekreterare Antonio Guterres och FN: s högkommissionär för mänskliga rättigheter, Michelle Bachelet uppmanade till att, under pandemin, upphäva alla ensidiga sanktioner inom områden som direkt påverkar mat, leverans av medicin och medicinsk utrustning, för att lindra befolkningens lidande i länder som var under ensidiga sanktioner (oavsett skäl). Det kom ingen reaktion från initiativtagarna till dessa sanktioner (främst USA och EU). Det gick inte heller att svara på president Vladimir Putins förslag vid G20-toppmötet att skapa ”gröna korridorer” under pandemiperioden, att flytta varor under de mest förenklade regler – utan skatt, tullar, avgifter, förseningar eller speciella tullinspektioner.

Vi sitter alla i samma båt, och den är inte så stor. Vissa prognoser säger att denna situation kommer att fortsätta under lång tid, och koronaviruset kommer att vara en säsongsinfektion, och det är inte alls detsamma som vanlig influensa eller andra sjukdomar, så vi måste använda försiktighetsåtgärder permanent, använd PPE (personlig skyddsutrustning ö.a.). Denna insikt borde på något sätt leda till att länder inleder ett mer öppet samarbete, särskilt de som fram till nyligen hyste några tvivel.

Det är sant att det har skett några bra förändringar. En av dem är USA:s återkomst till Världshälsoorganisationen (WHO). Vissa hetsporrar i Washington tror att nu de har återvänt kommer de att få andra att arbeta för sig. Det finns färre än 50 kineser i WHO:s sekretariat, 25 ryssar, över 200 amerikaner och mer än 2000 Nato-representanter. Den förra amerikanska regeringen sa att Kina manipulerade WHO. Det är inte sant. I så fall erkänner vi den fullständiga hjälplösheten för 2000 Nato-medlemmar, vilka borde utgöra majoriteten i WHO:s sekretariat.

Ändå finns det dock några positiva resultat. Detta problem har nyligen övervägts vid FN:s generalförsamling och säkerhetsrådet. Det är viktigt nu att fokusera på ett rättvist samarbete inom WHO. Förutom försöken att genomföra ”mjuka kuppar” och fastställa sina egna regler inom organisationen, knappast baserade på konsensus, har en idé föreslagits, att flytta det viktigaste beslutsfattandet om global hälsopolitik utanför den universella organisationen. Vi har under en längre tid påpekat denna tendens – den att ersätta internationell rätt med en regel-baserad världsordning. Som det visat sig i verkligheten, går dessa regler ut på att utarbeta alla beslut inom en krets av dem som håller med dig, snarare än i en grupp med universell representation, där du måste argumentera för din sak och söka efter balanser och kompromisser. Och sedan presenterar du bara beslutet som ”den ultimata sanningen” och kräver att alla respekterar det.

Detta ligger till grund för det fransk-tyska initiativet för en ny multilateralism och vissa begränsade partnerskap i väst. Till exempel har Paris inlett ett internationellt partnerskap mot straffrihet för användning av kemiska vapen. Under detta icke-universella, icke-FN-partnerskap, skapar EU det så kallade ”horisontella” sanktionssystemet som ska införas mot alla som det Frankrike-initierade partnerskapet pekar ut. Ett liknande sanktionssystem skapas för cybersäkerhet. Istället för en öppen diskussion, främjar fransmännen ett partnerskap för att försvara friheten i cyberspace. Detta är ett annat exempel på regler som ”ordningen” kommer att baseras på.

Det finns försök att starta liknande grupper utanför WHO. Men människors hälsa är inte ett område där man kan spela geopolitik. Om inte det finns en konspiration bakom detta för att minska jordens befolkning. Många börjar nu utveckla sådana teorier och begrepp.