I serien ”Aktuella artiklar för ett eller flera år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som är lika aktuell idag.
Nyligen (för drygt ett år sedan) publicerade vi en kritisk granskning av dagen genusdebatt Genusfrågor: Bra kritik av vänsterflum, men även luftande av högerideologi.
Denna artikel nedan återger en marxist-leninistisk skribents syn på Identitetsfrågan och kan lämpligen läsas av alla med intresse för Identitetspolitik. Den är skriven av Rickard B. Turesson.
Vilka konsekvenser har identitetspolitiken?
I ett kapitalistiskt land består den grundläggande motsättningen mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den alltmer församhälleligade produktionen (1), vilken på den politiska nivån manifesterar sig som motsättningen mellan proletariat och borgerskapet. Denna utgör huvudmotsättningen i Sverige idag. Huvudmotsättningen kan ändras på grund av såväl yttre faktorer som inre faktorer.
Huvudmotsättningen är den motsättning som först måste lösas innan alla andra motsättningar, d.v.s. sekundära motsättningar, slutgiltigt kan lösas. Mao Zedong skriver exempelvis:
”Härav följer att, om det i någon process finns ett flertal motsättningar, en av dem måste vara huvudmotsättningen, som spelar den ledande och avgörande rollen, medan de övriga intar en sekundär och underordnad plats. Då vi studerar någon komplicerad process, i vilken det finns två eller flera motsättningar, måste vi därför ägna all vår möda åt att finna dess huvudmotsättning. Så snart vi har fått grepp om denna huvudmotsättning, kan alla problemen lätt lösas.” (”Om motsättningar”, sid. 72 i ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016.)
Det vimlar av sekundära motsättningar i det kapitalistiska Sverige. Det finns motsättningar mellan proletariat och småborgerskap, mellan borgerskap och småborgerskap, mellan stad och land, mellan män och kvinnor, mellan politiska partier, mellan svenskar och invandrare, mellan religiösa och icke-religiösa, mellan människor av olika sexuell läggning etcetera.
Det är avgörande att hålla fast vid huvudmotsättningen, eftersom denna bestämmer strategin för ett kommunistiskt parti under den aktuella perioden.
Sekundära motsättningar
Sekundära motsättningar kan behandlas på två felaktiga sätt. Det ena felet är att i praktiken behandla en sekundär motsättning som vore den en huvudmotsättning. Det gäller exempelvis Sverigedemokraterna som gör motsättningarna mellan etniska svenskar och invandrare till huvudmotsättning, vilket enbart gynnar borgerskapet.
Detsamma gäller Feministiskt initiativ som gör motsättningen mellan män och kvinnor till huvudmotsättning. De övriga partierna förnekar, alltifrån Moderaterna till Vänsterpartiet, öppet eller i praktiken, att huvudmotsättningen går mellan proletariat eller borgerskap utan alla ”sitter i samma båt” och anser att systemets spelregler måste accepteras.
Konsekvensen av att i praktiken upphöja en sekundär motsättning till huvudmotsättning är att detta leder till splittríng av motståndet gentemot borgerskapet och det kapitalistiska systemet och föreställningen att sekundära motsättningar slutgiltigt kan lösas inom det kapitalistiska systemets ram.
Det andra felet består i att förneka att det finns sekundära motsättningar, låtsas som att de inte finns eller sopa dem under mattan. Men kommunister måste också ha en politik för att tackla de sekundära motsättningarna, annars kommer de att påverka arbetet med att lösa huvudmotsättningen. Bland småborgerliga socialister finns det en benägenhet att lyfta upp sekundära motsättningar som könstillhörighet och sexuell läggning, så att de i praktiken överskuggar den objektiva klasstillhörigheten. Den objektiva klasstillhörigheten och en människas politiska ställningstaganden är den avgörande identiteten.
Den objektiva klasstillhörigheten bestäms av tre faktorer: 1) förhållandet till produktionsmedlen, egendomsägare eller egendomslös; 2) ställning i produktionsprocessen, underordnad eller någon form av befälsställning; och 3) inkomstnivå. Den subjektiva aspekten innebär att personer som objektivt tillhör de småborgerliga mellanskikten eller småborgerskapet ändå kan solidarisera sig med proletaríatets intressen och i egenskap av revolutionära intellektuella bidra till att utveckla den revolutionära teorin. Redan Karl Marx och Friedrich Engels, den vetenskapliga socialismens grundläggare, illustrerar detta.
Ytterligheterna berör varandra.
Faktum är att det finns många beröringspunkter mellan å ena sidan högerextremistiska och högerpopulistiska uppfattningar om identitetspolitik vid den ena polen och den småborgerligt socialistiska, läs liberala, å den andra.
Under 2016 lanserades en ”ny politisk skala”, GAL-TAN, som skulle beskriva det politiska landskapet bättre än den traditionella höger-vänsterskalan. GAL står för grön, alternativ och frihetlig, medan TAN står för traditionalistisk, auktoritär och nationalistisk. Som bevis anfördes att Geert Wilders högernationalistiska Frihetsparti utmanades av typiska GAL-partier som Grön vänster (Groen Links) och D66. Emmanuel Macron i Frankrike anses ha stått för ett GAL-program i motsats till Marine Le Pens TAN-program. Vissa företrädare för GAL-lägret vill t.o.m. placera allt EU-motstånd, oavsett bevekelsegrund, inom TAN-lägret.
Samtidigt måste det konstateras att det delvis sker en omorientering vad gäller identitetsfrågor inom det högerpopulistiska blocket. Vissa partier företräder en slags homonationalism. Det gäller såväl Geert Wilders, som hela tiden sökt stöd från den nederländska HBTQ-rörelsen, som Marine Le Pen, som friat till de homosexuella. Enligt en opinionsundersökning i Frankrike inför den andra presidentvalsomgången var 36,5 procent av de tillfrågade homosexuella männen beredda att rösta på Le Pen. I USA stödde vissa homosexuella kretsar Trump i samband med presidentvalet och ordnade en ”Homosexuella för Trump”-fest. En företrädare för Fremskrittspartiet invigningstalade på Europride i Oslo 2014. I Sverige anordnades en Järva Pride-marsch 2017, men med få deltagare.
Det har också dykt upp en s.k. femonationalistisk riktning, som tar upp feministiska frågor. Denna framställer Europa som i princip redan jämställt mellan män och kvinnor och utmålar invandrarmän, särskilt från den muslimska världen, som förövare och invandrarkvinnor som offer som måste räddas. (1)
Varför denna omorientering? Vissa högerpopulistiska rörelser har insett att det inte längre lönar sig att spela ut det homofoba kortet, eftersom acceptansen för homosexuella är relativt stor i Västeuropa och USA. På samma sätt förhåller det sig med anti-feminismen. I ett läge då flertalet etablerade riksdagspartier i Sverige säger att de solidariserar sig med feminismen, är det fördelaktigare att bunta ihop alla muslimer och angripa dem för bristande vidsynthet vad gäller homosexualitet och kvinnors jämställdhet. Därmed har den nödvändiga syndabocken skapats.
Identitetspolitikens ursprung finns i USA.
Identitetspolitikens ursprung – och här talar vi om den med radikala förtecken – finns i USA. Detta är ingen tillfällighet, eftersom USA har varit den dominerande ekonomiska, politiska, militära och kulturella supermakten sedan andra världskriget. Det betyder att många idéer emanerar från USA, såväl reaktionära, borgerliga som småborgerliga.
Samtidigt som det aldrig funnits ett starkt kommunistiskt parti, en välorganiserad fackföreningsrörelse eller ett starkt marxistisk inflytande i USA, har det ändå funnits olika radikala rörelser i USA, som i kraft av sin position har kunnat utöva inflytande på akademikerkretsar och intellektuella utanför USA, särskilt i Europa.
Identitetspolitiken växte successivt fram i USA från och med slutet av 1960-talet. Från början är det fråga om rörelser, som bekämpar diskriminering mot afroamerikaner, indianer och homosexuella med varierande framgång.
Det gick mycket väl att förena kamp mot diskriminering med ett klasskampsperspektiv, vilket Svarta Pantrarna visade.
Svarta Pantrarna var också den organisation, som utsattes för den grövsta repressionen från den amerikanska våldsapparatens sida under 1970-talet. Samtidigt har den härskande klassen på grund av medborgarrättsrörelsens framgångar exempelvis steg för steg kunnat inkorporera företrädare för afroamerikanerna, med Barack Obama som det tydligaste fallet i sina led, liksom förstärkt kvinnorepresentationen inom såväl politiska församlingarna som affärsvärlden. Detta har naturligtvis inte ruckat en tum på maktförhållandena i USA.
Under 1980-talet blir identitetspolitiken steg för steg mer framträdande. Identitetspolitikens kärna är att den överger klassperspektivet och i stället fokuserar på rastillhörighet, könstillhörighet eller sexuell läggning etcetera.
Detta kan illustreras med exemplet Asad Haidar. Asad Haidar, en pakistan-amerikan, kvarhölls på en flygplats i USA i samband med 11 september 2001 på grund av sin etnicitet. Han startade senare den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine och driver linjen att identitetspolitiken är en återvändsgränd. Nu anklagas han för att vara ”vit” av sina identitetspolitiska kritiker, som om hans åsikter satt i hudfärgen. (2)
Identitetspolitikerna har utvecklat en snårskog med begrepp som ”intersektionalitet”, ”appropiering” , ”cisperson”,”rasifiering” etcetera . Det är ingen större mening att ta analysen av dessa begrepp alltför allvarligt.
Svenska exempel
I artikeln ”Det ska fan vara politiskt korrekt” (3) tar Åsa Lindborg upp några exempel på identitetspolitikens konsekvenser. Hon berättar att Kajsa Ekis Ekman i sin bok Varat och varan kallade en transkvinna för ”han”. Det skulle hon inte ha gjort, eftersom vissa transpersoner och feminister utsatte henne för en bojkott i samband med att Ekis gjorde framträdandande i på Södra teatern i Stockholm och på ett möte i Malmö i år.
Ekis är också kolumnist i ETC. Fyra år efter boken kom ut, blev ETC-redaktionen kontaktad, varvid det krävdes att Ekis skulle sluta skriva där. Efter 8-marstillställningen på Södra teatern uppstod en infekterad debatt på sociala medier, där Ekis alla sympatisörer hotades med olika slags konsekvenser om de inte ändrade sig.
Nina Björk skrev en artikel i Dagens Nyheter om förlossningsvården och kvinnor som föder barn. Den ”ansågs i sociala medier för att vara cisnormativ eftersom även män kan föda barn (det vill säga män som tidigare har definierats som kvinnor och som behållit sitt könsorgan)”. Liv Strömquist, känd serietecknare, skrev ett seriealbum med titeln Kunskapens frukt, som handlar om ”det som brukar kallas för det kvinnliga könsorganet”. Strömquist ansågs vara fördomsfull, när hon ansåg att det bara var kvinnor som hade slidor.
Åsa Lindeborg skriver vidare: ” Jag kan förstå att transpersonerna känner sig exkluderade, men faktum är att 99,5 procent eller fler av alla kvinnor har en fitta och den ger oss en massa gemensamma erfarenheter såsom lönediskriminering, dubbelarbete, högre sjuktal, förminskning i det offentliga rummet etc. Det är klart att transkvinnor är kvinnor och transmän är män, men kan vi inte prata om snopp och snippa förnekar vi könsförtrycket. Då kan vi heller inte prata om patriarkatet eller ens kämpa för jämställdhet.” Åsa Lindeborgs uppskattning är lite för snäll; förmodligen är det minst 99,9 procent av alla kvinnor som har en fitta.
Det intressanta i det här sammanhanget är också synen på hur motsättningar ska lösas. Den som anser att motsättningarna är icke-antagonistiska, d.v.s. som motsättningar inom folket, använder också övertygelsens alla medel och diskuterar med den som är av annan åsikt. Om man däremot anser att motsättningarna är antagonistiska, d.v.s. som motsättningar mellan folket och fienden, kan man använda hot, kränkande tillmälen och uppmaning till bojkott av meningsmotståndare. Detta är samma metod som företrädare för högerextremistiska och högerpopulistiska rörelser använder mot alla sina meningsmotståndare.
Den kommunistiska rörelsen bekämpar allt slags förtryck.
Alltifrån Marx/Engels tid har den kommunistiska rörelsen utvecklat en teori och en politik, som har avsett att befria arbetarklassen och alla förtryckta folk i världen. Den kommunistiska rörelsen har alltså uttalat sig i arbetarklassens och de förtryckta folkens namn. Detta trots att de kommunistiska partierna i början alltid varit små och dominerats av intellektuella.
Givetvis bekämpar kommunister det dubbla förtrycket av kvinnorna, d.v.s. dels borgerskapets förtryck och dels det som utövas av männen inom proletariatet, men kvinnan kan bara nå fullständig befrielse under kommunismen. Alla klassiker, alltifrån Marx/Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong, tog ställning för kvinnans frigörelse.
Dessutom framträdde tidigt marxistiska teoretiker som August Bebel, Clara Zetkin och Alexandra Kollontay som tog upp kvinnofrågan. Redan innan Mao Zedong blev marxist, krävde han i artiklar att arrangerade äktenskap skulle förbjudas i Kina. Arrangerade äktenskap förbjöds också strax efter Folkrepublikens grundande 1949. Samtidigt måste man komma ihåg att de kvinnor, som deltar i den samhälleliga produktionen och är ekonomiskt oberoende, är långt mer självständiga än kvinnor i tidigare samhällsformationer.
Som redan Engels påpekade:
”Mannens dominerande ställning i äktenskapet är helt enkelt följden av hans dominerande ställning i ekonomiskt avseende och bortfaller med denna av sig självt”. (5)
Givetvis har den kommunistiska rörelsen alltid bekämpat rasismen. Marx var av tyskjudisk börd, Engels tysk, Lenins far- och morföräldrar var vardera ryss/kalmuck/jude och svensk, Stalin var georgier och Mao Zedong var hankines. Den kommunistiska ideologin är färgblind och har anammats av alls som önskar revolution eller befrielse från allsköns förtryck oberoende av ursprung. Den kommunistiska ideologin har haft anhängare i hela världen, på varje kontinent.
Kominterns partier var de främsta i att bekämpa nazismen och fascismen och stödde de koloniala folkens nationella befrielsekamp. Det finns givetvis rasism i Sverige, men alla är inte rasister. Det går att identifiera vilka som är rasister genom deras konkreta åsikter och handlingar.
Åsikter sitter inte generellt i hud-, ögon- eller i hårfärg; det avgörande är varje individs ideologi. Därför kommer man ingen vart med allmänt tal om strukturer eller rasifiering (7). Strukturer kan man bara tala om när rasismen är organiserad och institutionaliserad, som den organiserade utrotningen av judar och romer med flera i Nazityskland, rasåtskillnadspolitiken i sydstaterna i USA, apartheid i Sydafrika, den rasbiologiska verksamheten i Sverige på 1930-talet och framåt för att ta några exempel från 1900-talet.
Givetvis bekämpar kommunisterna homofobi och förtryck av sexuella minoriteter. Sexuell läggning är en privatsak så länge den inte skadar andra. Pedofili och incest skadar däremot andra. Samtidigt ska man inte sätta sig på alltför höga hästar när det gäller den förhärskande sexualmoralen i olika kulturer; det kan finnas stora skillnader, som är historiskt betingade.
Inom den marxist-leninistiska rörelsen i Sverige, d.v.s. KFML/SKP, fr.o.m. 1967, var medlemmarnas sexuella läggning en icke-fråga. Det betydde att man inte brydde sig om vederbörande var heterosexuell, bisexuell eller homosexuell. Huvudsaken var att man tog ställning för det kommunistiska partiet och arbetarklassen. De flesta s.k. vänsterorganisationer på den tiden hade ingen uttalad sexualpolitik utan deras sexualmoral återspeglade i praktiken i huvudsak de förhärskande strömningarna inom den progressiva rörelsen. Det enda undantaget utgjordes av KFML(r), som antog ett homofobiskt uttalande 1973. Vissa gör idag sin egen könstillhörighet eller sexuella läggning till huvudfråga; detta är ett frasradikalt navelskådarperspektiv, som går stick i stäv med klasskampens intressen.
GAL-TAN-skalan är falsk
GAL-TAN-skalan passar dem som vill bevara kapitalismen som handen i handsken. Man måste komma ihåg att det politiska etablissemanget mycket väl kan acceptera en feminism som reducerar kvinnokampen till ett individuellt projekt, som innebär anpassning till arbetsköparnas krav och karriärism på lika villkor som männen. Hillary Clinton stod för den linjen i det senaste amerikanska presidentvalet. Överklass- och medelklasskvinnor kan fortfarande utnyttja sent anlända invandrarkvinnor för s.k. hushållsnära tjänster.
Samtliga riksdagspartier – utom Sverigedemokraterna – uttalar sig emot rasismen. Men man kan mycket väl vara emot rasismen i ord, men samtidigt se till ens barn inte går i en skola med många invandrare eller under inga förhållanden bosätta sig en invandrartät förort. Det finns inget som hindrar de etablerade partierna att i praktiken genomföra en politik som just gynnar en segregering av samhället. Det politiska etablissemanget kan mycket väl inkorporera invandrare, huvudsaken är att de ansluter sig till de etablerade partiernas politiska linje.
Det politiska etablissemanget kan mycket väl acceptera homosexuella, bisexuella och transsexuella. På senare år har t.o.m. många borgerliga politiker kommit ut. Identitetspolitiken utgör inget hot mot det kapitalistiska systemets fortbestånd. Tvärtom släpps de ofta fram på de liberala och socialdemokratiska tidningarnas kultursidor.
När det könsneutrala ordet ”hen” lanserades, bland annat med hänvisning till de transsexuellas könsuppfattning, hade det starkt stöd bland såväl röd-gröna som liberala skribenter.
Identitetspolitiken har ett starkt inflytande inom FI och Miljöpartiet, men även i Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och de båda mittenpartierna.
Identitetspolitiken bärs upp småborgerliga intellektuella, som inte delar proletariatets levnadsvillkor och intressen. Det räcker med att se FI:s och Miljöpartiets sociala sammansättning, så inser man att ytterst få arbetarkvinnor är verksamma i dessa partier.
Höger-vänsterskalan är fortfarande den mest användbara skalan. Längst till höger på skalan finns naturligtvis de nazistiska och fascistiska grupperingarna. Till höger finns också alla partier, alltifrån Sverigedemokratern, de borgerliga partierna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna som öppet försvarar kapitalismen och kämpar för dess fortbestånd. Till höger finns också de partier, bl.a. Vänsterpartiet, som säger sig bekämpa det kapitalistiska systemets avigsidor men som i praktiken inte vill avskaffa det som sådant.
Till vänster finns de som inte bara vill avskaffa det kapitalistiska systemet utan också är beredda är kämpa för detta mål. Hur höger-vänsterskalan ska tillämpas konkret beror på de aktuella politiska motsättningarna och strömningarna i samhället.
De som gör en annan motsättning än den mellan proletariat och borgerskap till huvudmotsättning i det svenska samhället, tjänar objektivt borgerskapets intressen och bedriver i praktiken splittringspolitik.
(1) Se Friedrich Engels: Socialismens utveckling från utopi till vetenskap – Murbruks förlag 2016, sid. 49 eller på nätet: http://www.marxistarkiv.se/klassiker/marx/engels_soc_utv_fr_utopi_till_vetenskap.html.
Bra skrivet. Låt oss fortsätta hävda höger/vänsterskalan mot alla som försöker urvattna den. Inte minst högerpopulisterna är synnerligen aktiva i det syftet.
Trump sätter demonstranter i USA på nivå med nazister och terrorister.
I sitt högtidliga tal på självständighetsdagen gjorde Donald Trump igen ett ”försök att dela” det amerikanska samhället. Trump jämförde USA:s kamp mot nazisterna och terroristerna med sina egna försök att slå ner protester mot social orättvisa och rasism, och anklagade deras medlemmar i för att förstöra landet, rapporterar CNN.
Donald Trump jämförde USA:s kamp med nazisterna och terroristerna med sina egna försök att slå ner den ” radikala vänstern ” och anklagade demonstranter för social orättvisa i önskan att förstöra landet, rapporterar CNN. ”Amerikanska hjältar besegrade nazisterna, krossade kommunisterna, bevarade amerikanska värderingar, försvarade amerikanska principer och förföljde terrorister till jordens ändar. Vi besegrar nu vänsterradikaler, marxister, anarkister, agitatorer, plundrar och människor som ofta inte har någon aning om vad de gör. Vi kommer inte att låta någon dela våra medborgare efter ras eller ursprung. Vi kommer inte att tillåta dem att eskalera hat, oenighet och misstro. Vårt förflutna är inte en börda som du kan bli av med.
Vi kommer aldrig att tillåta en arg folkmassa att slå ner våra monument, radera vår historia, eller trampa på våra friheter. Vi kommer att skydda våra värderingar, traditioner, seder och övertygelser”, försäkrade Trump.
https://russian.rt.com/inotv/2020-07-05/CNN-Tramp-postavil-protestuyushhih-v
Detta fann jag, likt Anders Å. vara en mycket bra allmän lägesbeskrivning av de politiska positionerna och strömningarna av hur dagens Sverige är. (Men vem är Rickard B. Turesson?) Artikeln pekar på det som Steigan skrivit om ett antal gånger. Det måste göras en ny klar, tydlig och lättbegriplig klassanalys. R.B.T. skriver t.ex.
”Den objektiva klasstillhörigheten bestäms av tre faktorer: 1) förhållandet till produktionsmedlen, egendomsägare eller egendomslös; 2) ställning i produktionsprocessen, underordnad eller någon form av befälsställning; och 3) inkomstnivå. Den subjektiva aspekten innebär att personer som objektivt tillhör de småborgerliga mellanskikten eller småborgerskapet ändå kan solidarisera sig med proletariatets intressen och i egenskap av revolutionära intellektuella bidra till att utveckla den revolutionära teorin. Redan Karl Marx och Friedrich Engels, den vetenskapliga socialismens grundläggare, illustrerar detta.”
Men detta är just allmänt hållet. Jag inbillar mig t.ex. att antalet anställda inom vård- och omsorgssektorn relativt sett ökat under de senaste säg 50 åren medan de anställda inom de traditionella arbetaryrkena i fabriker och på varv samtidigt minskat relativt sett. Jag inbillar mig vidare att de förra nu ”under covid-19” mer tydligt fått skåda att kapitalismen inte är något annat än negativt för dem och att de därför nu starkare än för bara ett år sedan funderar på om ett annat samhällssystem vore bättre. Småborgerskapet har också fått ta kraftiga smällar och flera ur denna grupp blir nu proletariserade. Säkert är att punkt 3, inkomstnivån kommer att fortsätta att utvecklas som sedan 70 år tillbaka; skillnaderna kommer att öka, det gör de i alla de rikare länderna. Min tredje inbillning är att arbetslösheten kommer att fortsätta öka. Prekariatet kommer att växa.
Men även mina här framförda tankar är för lösligt hållna.
Med tanke på kommentarer från herrar Åberg och Carlman ovan tillåter jag mig ställa frågan hur rådigt det kan vara för progressiva krafter att försöka vrida klockan tillbaka?
Går det vänta sig någonting annat än ännu en splittring och solidariteten får sig ännu en törn?
Sverige har en sen och stabil historia av statsbärande parti. Men med så mycket meningsskiljaktigheter och åsikter som tillförts det svenska samhället under senare decennier så undrar jag om det framgent ens kommer vara vara möjligt.
Istället tror jag partier kommer bli resultat av journalister och opinionsinstitut på bekostnad av bärigheten från några olika politiska ideologier.
En identitetspolitik som stärker arbetarklassen och förvandlar den från ”en klass i sig” (en möjlig men mest passiv kampstyrka) till ”en klass för sig” (en realiserad aktiv och medveten kampstyrka för samhällsförändring) vore väl den bästa identitetspolitiken?
Exakt den är det som har satts ur spel. Vit svensk arbetarklass är identitetpolitikens utpekade fiende.
Intressant artikel.
GAL-TAN kände jag inte till men jag antar att GAL är samma sak som det Terra Nova-koncept som fick det franska pseudo-socialistiska partiet att förlista och sjunka till botten.
Att sätta Macron i GAL-lägret var galet redan innan han valdes, ty det var uppenbart att han är betydligt farligare (= längre till höger, och inte ett dugg ”grönare”) än den officiella fågelskrämman, alltså dottern till Mitterrands hovnarr.
Det låga valdeltagandet och den förhållandevis höga andelen blanka eller ogiltiga röster antyder att fler än jag hyste dan åsikten.
Det sorgliga i Frankrike är att kommunistpartiet, som har främst varit en kommunal/regional maktfaktor, är utplånad. Sak samma i flera länder på kontinenten. Förlistningen kräver analys.
I Sverige har däremot kommunisterna, oavsett bokstavskombination, aldrig haft något inflytande, trots objektivt sett bättre förutsättningar. Varför?
En sak kan ha spelat en viss bi-roll i Frankrike, och det är att PCF var/är – likt AKP och EAP – ett plutoniumparti. Folk som hade varit motsvarigheten till kamrat 4 % i brist på bättre började rösta grönt i stället, tror jag, när det blev lite för många cancerfall i trakten. (Min brors bäste kompis dog av leukemi när de var gymnasister, grannfrun dog av cancer innan jag blev myndig…)
Kärnvapen och kärnavfall är existentiella frågor för många generationer framåt (om människan inte förgörs helt), alltså inte något sekundärt ämne.
Det blir inget kommunistiskt paradis om vi käkar plutonium (m.m.) till frukost, eftersom det kommer inte ens att finnas gravgrävare kvar.
Sverige klarar inte ens att utropa sig som sekulär republik… så kapitalet är så trygg som den någonsin kan tänka sig vara här i landet.
Artikeln tar inte heller upp problemet med alla proletärer som tror sig vara någonting annat, alltså motsatsen till dissidenta borgare.
Problemet är bra mycket äldre än identitetspolitikens uppkomst.
Jag tror GAL-TAN begreppet är den nya skiljelinjen i politiken som ersätter den gamla ”klasskamp” begreppet om striden mellan ”arbete och kapital” som har historisk perspektiv och inte längre är allmänt gällande.
Enkelt skulle jag vilja uttrycka att GAL är ”vänster och TAL är ”höger”.
Så värst mycket svårare är det faktiskt inte.
Jag tror det här är något som redan är etablerat av en bred allmänhet särskilt yngre som växer upp med den.
Så klart det finns ett mindre antal gammelkommunister kvar som upplever sig marginaliserade och vägrar erkänna den men de är dessvärre på utgående och ser inte ut att gå mot någon återuppståndelse såvitt jag kan se.
Wikipedia:
”GAL finns i skalans ena ände och står för Grön, Alternativ och Libertär/Libertariansk, medan motsatsen TAN står för Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk. Skiljelinjen handlar i detta system inte om fördelningspolitik, utan om sociala och kulturella värden.”
Dock finns kritiker som menar att GAL-TAN skalan tenderar att istället bli en skala mellan GOD-OND där GAL står för det goda, humana och snälla t.ex. Socialdemokraterna, medan TAN är det onda och elaka, exempelvis Sverigedemokraterna.
Ovan är en mycket viktig del av hela identitetspolitiken där dessutom fördelningspolitiken har stor betydelse.
Hallå igen!
Jag ser nu att GAL-TAN skalan inte blir komplett förrän man även tar in en ekonomisk dimension där så att säga ”klasskamp” ingår. Som här kallas ”ekonomisk vänster” respektive ”ekonomisk höger”.
Var vänlig studera noga bilden nedan och se var de europeiska partierna hamnar inom GAL-TAN begreppet.
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/5d/Ideologram_2019.png
Man kan se då att t.ex. Sveriges parti Socialdemokraterna hamnar nästan precis i mitten med dragning något åt ”ekonomisk vänster” och det tycker jag ger en passande bild åt verkligheten.
Intressant diagram.
Den stora överraskningen för mig är placeringen av polsk PIS i det ekonomiskt vänstra lägret, precis som ett antal högerpartier i det forna östblocket. Det kunde förklara deras dåligt rykte i MSM.
Det torde också betyda att om man någon gång har levt under någon form av vänsterstyre är man inte intresserad av en återgång till otyglad rövarkapitalism (som den katolska kyrkans doktrin inte vill veta av, är det värt att minnas – Vatikanen skyr ateism mest av allt men förordar inte hänsynslöst rofferi).
Mindre överraskande är att de svenska högerpartierna finns långt till höger i ekonomiskt avseendet.
Förresten…
Libertarian. Är det inte så Youtubern Henrik Jönsson kallar sig?
Om jag skulle placera honom politiskt så blir det inte längst ner mot Libertarian på bilden.
Det blir snarare högre upp mot TAN samt långt åt höger mot ”Economic Right”
Att kalla sig är en sak men att bli uppfattad som kan vara en helt annan.
Det finns ytterligare en intressant politisk skala på bilden.
Den om URBAN/RURAL interests. Vilket på svenska kan uppfattas som Storstadsmässig eller lantlig.
Den politiska skalan vill jag mena ha stor betydelse.
Inte minst för dem som vill påverka politiskt.
Eller som någon sa på Twitter: (förmodligen storstadsbo eller stockholmare)
”Om jag nu vill ha bilen bärgad i Örkelljunga hur ska jag då veta att där inte kommer en SD:are?”
Idéerna och filosofin bakom kommunismen är just identitetskulturen. Precis som bilden illustrerar indelas alla förr i ett system med en viss identitet i olika klasser. Arbetare, kapitalister-oligarker, militär, kyrkan, adliga-kungar. Vad kommunismen i tillämpning gjorde var att byta ut kungarna mot kommunistpamparna med militären som bihang, avskaffade kyrkan, och i praktiken bli de nya oligarkerna och makthavarna. Systemet baserades på att konfiskera, skatter och avgifter – förtäckta och direkta, tillgångar, och dela ut dom efter politiskt godtycke så Partiet överlevde och behöll kontrollen och makten. Så är det i Sverige idag. Man avskaffade alltså inte systemet i grunden, man bara stuvade om så det såg annorlunda ut. Vad som hänt, och händer, i Kina är intressant, för man tänkte ”utanför lådan” och avskaffade hela principen med klasser och identitet. De gamla arbetarna är idag kapitalisterna, men det är många av dom, miljoner, den maktkoncentration som fanns, och idag finns i USA och Sverige, kollapsade, och i Kina stoppar man den från att återuppstå. Jack Ma och nyligen Didi historien är exempel. Kinas ”utanför lådan” filosofi kallas i översättning ”Moderately prosperous society” eller ”Måttligt välmående samhälle” men på kinesiska 小康社会, xiǎokāngshèhuì. Det är ett 3,000 år gammalt idiom, och översättningarna speglar inte alls innebörden. Samma princip som det svenska idiomet ”slå sin panna blodig”. Det system som Kina nu utvecklar är ett helt nytänkande med ett fungerade folkstyre, inte en direktdemokrati, utan styre att sätta målen och samarbeta med ledningen att nå dom, och vid behov kunna avlägsna ledningen och ersätta den. I det svenska systemet väljs partier, som utser makthavare, som folket inte kan påverka eller avsätta. Att kunna styra en ledare, och än mer avsätta en oduglig ledare, är betydligt viktigare än att välja en. Kvalifikationer. I Sverige behöver en statsminister inte ens kunna läsa och skriva svenska språket.
https://mychinaway.blog.se/vad-ar-ett-mattligt-valmaende-samhalle/
Kommunismen”, egentligen inriktningen på ett socialistiskt Kina! var den ideologiska grunden för det kinesiska kommunistpartiets i dess ledning av befrielsen av Kina från Japan, i dess seger i inbördeskriget och i dess framgångsrika inledande uppbyggnad av fattiga Kina – trots misstag. Någon kommunistiskt land har ju inte funnits i modern tid – det handlar om försök till socialism. Även i Kina finns stora ekonomiska skillnader enligt Gini-koefficienten, som förvisso har sina brister. Och klasskillnader. Som i Sverige torde den stora majoriteten tillhöra arbetarklassen i vid mening.
Hur avlägsnas olämpliga politiker i Kina? Vem beslutar? Vanligt?
”Demokratin” i väst har förvisso stora brister. Ser vi i Sverige idag.
Jag skrev ”
Olle Wästberg, tidigare riksdagsledamot (FP=Liberalerna) och ordförande i 2014 års Demokratiutredning, skriver ”När vi i Demokratiutredningen undersökte, visade det sig att endast 15 procent av svenskarna ansåg att de kunde påverka politiska beslut mellan valen. Sverige torde också vara den demokrati där människor mest sällan går till val — eftersom vi har lokala och nationella val på samma dag.” Ja, demokratin har minskat.
Wästberg skriver vidare ”1971 slog också den stora kommunreformen igenom, vilket innebar att antalet kommuner minskade från 2 532 till 290. År 1952 hade ungefär 200 000 personer kommunala förtroendeuppdrag, idag endast cirka 36 000. Detta har ökat klyftan mellan väljare och valda. Få träffar idag en förtroendevald i Konsumkön eller på bussen.
Det minskade antalet förtroendevalda i kombination med de långa valperioderna har förvandlat de folkvalda till producenter av tjänster i stället för löpande företrädare för folkviljan.
Det minskade antalet förtroendevalda har förvandlat de folkvalda till producenter av tjänster i stället för företrädare för folkviljan.”
I Demokratiutredningen föreslog vi bland annat att det skulle bli lättare att genomföra medborgarinitiativ för rådgivande lokala folkomröstningar, att systemet med medborgardialoger skulle förbättras, att de olika råd — äldreråd, ungdomsråd, funkisråd — som finns i många kommuner ska få komma in på ett tidigt stadium i beslutsprocessen och inte användas för »förankring« av redan fattade beslut.
Vårt viktigaste förslag var införande av en folkmotion. Om en procent av väljarna ställer sig bakom ett förslag — och man ska kunna göra det på nätet — ska det väckas i kommunfullmäktige, landsting eller riksdag.” Dagens Arena
En annan aspekt är att politikernas förankring i och beroende av olika folkrörelser har minskat. I ökad utsträckning är politikerna anställda, ofta väl betalda tjänstemän.
Folkopinionen respekteras inte i Sverige. Viktiga frågor hålls borta
* I tre opinionsundersökningar vill en stor majoritet av anhängare till alla riksdagspartier att Sverige ska ratificera FN:s kärnvapenkonvention, i linje med Sveriges tradiionella politik. Regering och riksdag gör tvärtom.
* I en opinionsundersökning 2016 ville en klar majoritet, en majoritet bland anhängare till alla riksdagspartier att Sverige inte skulle ingå Värdlandsavtal med Nato, vilket möjliggör Nato-trupp (och kärnvapen) i Sverige och ökad risk för krig. Regering och riksdag gör tvärtom.
* En majoritet av befolkningen har i upprepade opinionsundersökningarar varit emot privatiseringar av vård – vilka snarast ökat.
* Sverige skrev 2018 på FN:s migrationsavtal som banar väg för ökad migration. Detta vill 14 % ha, medan 52 % var emot enligt en då färsk opinionsundersökning.
Man kan även notera att:
* att ingen seriös debatt av riskdagspartierna sker om Sveriges närmande till krigsorganisationen NATO;
* att ingen kritisk diskussion sker av dessa om Sveriges deltagande i det USA- och NATO-ledda kriget i Afghanistan;
* att ingen kritisk diskussion sker hos riksdagspartierna av USA:s brutala krigspolitik i länder som Syrien och Libyen tvärtom;
* att de ökade socioekonomiska klyftorna i samhället knappast uppmärksammas (visst undantag för V);
* att pensionsfrågan inte uppmärksammas seriöst;
* att alldeles för litet sker i klimatfrågan;
* Sverige i t.ex. erkänner stöd till icke folkvalde, självutnämnde ”presidenten” Guadio i Venezuela i stället för folkvalden Maduro.
* att Sverige stödde statskuppen mot folkvald president i Ukraina i februari 2014, samt givit stort stöd till den därpå följande, tydligt nazisttoleranta regimen i landet.
* att Sverige vid upprepade tillfällen stött USA-initierade och EU-initierade sanktioner i strid med FN-stadga och folkrätt.” Ökad demokrati med extraval, eller hur?
För det första lyckades Japan aldrig ockupera ”Kina”, huvudstaden Chongqing intogs aldrig. Japanerna kontrollerade stora delar av Kina, men inte ”Kina” alltså ingen egentlig ”befrielse”. Sedan var det heller inte Kommunistpartiet som drev ut japanerna, för Kommunisterna och Nationalisterna samarbetade. Det hade inget med ideologi att göra. Mao Zedong och Chiang Kai-Shek träffades i Chongqing i en byggnad som finns kvar, är idag ett museum, och kan besökas. Finns här 29.568153° 106.546640° i Google Earth. Chiang Kai-Shek var aldrig medlem i Kommunisterna. Japanerna drevs heller inte ut, dom flydde. Sedan ”segrade” heller inte kommunisterna i inbördeskriget, vad som hände var att nationalisterna övergavs, och flydde. Ett bra exempel var Bron vid Luding, som finns kvar till denna dag. Kommunisterna skrev in i historieboken att bron hade erövrats efter hårda strider och det var en vändpunkt. Sanningen var att de flesta Nationalisterna deserterade och gick över till Kommunisterna, och resten flydde. Några lever idag. Ingen i Luding har kunnat minnas någon strid. (29.921438° 102.228059°)
Gini-koefficienten har inte brister, metoden är lika dysfunktionell som att mäta folks längd för att bestämma hälsan. Den fungerar om jämförelsen sker på samma ort i en liten krets, men inte i en stat som Kina som i verkligheten är ett flertal länder med helt olika förhållanden. Avlägsna politiker i Kina, det är folkbeslut. Man startar ett val och röstar helt enkelt fram någon annan. Politiker och tjänstemän kan även kallas till förhör. Det finns inga ”valperioder”, bara max-perioder på 5 år. Sedan skall val ske, med det kan bli samma person.
Demokratin har brister, OK, jag får väl acceptera att klan-konflikter, klanstrider, motsättningar, våld, skjutningar, bombningar, mord, krig, död, drogmissbruk, dålig hälsa, brott, fattigdom, obegränsad yttrandefrihet utan varje ansvar eller repsekt för andra, och allt sämre utbildning kallas ”brister”. I Kina var det liknande 1912 till 1949, därför övergav man ”demokratin” och mycket omständligt utvecklade ett folkstyre.
Kommunismen i Kina var mellan 1949 och 1958 en Sovjetkopia. Stalin var Mao Zedong’s rollmodell, som han kallade ”en stark och duglig ledare”. Stalin dog 1953, och 1958 bröt Mao med Sovjet. Mao föraktade Nikita Khrushchev som en oduglig vekling, och missade aldrig ett tillfälle att förödmjuka honom, exempel Swimmingpool incidenten. Nikita Khrushchev kom på statsbesök 1958, Mao tog emot honom i badbyxor, och utmanade Khrushchev att simma, väl medveten om att Khrushchev inte kunde simma. Mao var en mycket duktig simmare.
Det tog Kina nästan precis 100 år och många döda att ta sig från ”demokrati” till välfärd, välmående, livsbelåtenhet, framsteg och utveckling. Väst har inte börjat ännu, folks medvetande är gjutet i ”demokrati” och man är oförmögen att tänka utanför lådan.
Bara en kort kommentar: Visst gjorde både KKP och Koumintang insatser för att driva ut flyende japanerna. Kinas kritik av Sovjet i den stora polemiken, t.ex. i boken om detta 1963, som jag läst, var både ideologisk och konkret. Kina hade väl knappast någon möjlighet att börja bedriva ”demokrati” i västerländsk tappning 1912-1949. Japanerna hade invaderat land, det var kamp mot dem, och motsättningar och strider även mellan KKP och Koumintang.
Kina drev verkligen ”demokrati” i västerländsk tappning och kopia 1912-1949, Republiken Kina. Det första nationella valet hölls 1913. De sista nationella valen hölls 1947. Valdeltagandet var lågt. Medvetandet om demokrati var lågt, och demokratisystemet fungerade knappast. Alla krigsherrarna ignorerade det. KKP och Koumintang gjorde inte bara insatser, man samarbetade aktivt och samordnade resurser. Det var detta den Xian Incident 1936 var om, Chiang Kai-Shek’s generaler revolterade mot honom för att tvinga honom att avbryta sina kampanjer mot kommunisterna och istället samarbeta för att bli av med japanerna. Chiang Kai-Shek flydda upp i berget bakom residenset, och tillfångatogs på en klipphylla. Jag har varit där, kulhålen i väggarna på Chiang Kai-Shek’s residens finns kvar, och det finns ett flertal fotografier av händelserna. Chiang Kai-Shek gav sig, striderna mellan KMT och KKP upphörde, och samarbetade med Mao Zedong i just den byggnad som jag gav positionen till. Allt finns bevarat, och byggnaden och interiören och möbler är orörda till denna dag. Om man går till originalhandlingarna, inte läser andras åsikter i böcker, är det förvånande hur personligt mellan Nikita Khrushchev och Mao Zedong det verkligen var. Det var egentligen inte ”Kina” som kritiserade och bröt med sovjet, det var Mao Zedong. Mao föraktade Khrushchev.
[…] Vilka konsekvenser har identitetspolitiken? dök först upp på Global […]
”Vilka konsekvenser har identitetspolitiken?”
Identitetspolitiken är i särklass den största sociala revolutionen i vår tid.
Identitetspolitiken är en arvtagare till den socialistiska klasskampen som dog och begravdes med Sovjetunionen.
Minnen finns kvar men upplivningsförsök lär inte hjälpa.
Istället föddes identitetspolitiken som bevarade de socialistiska idéerna om möjligheten till utveckling av människan som bättre anpassad social varelse.
Men till skillnad nu i en friare ekonomi där individens förmåga och möjligheter inte begränsas.
Jag tror det är en politisk social utveckling svår att stoppa.
Eller att utmana.
Ja-sägarna är väldigt många.
Särskilt just där det har betydelse.
Eller stor betydelse.
Du kanske har rätt. Den utvecklingen började i Kina på 40-talet, och det är väl ungefär i det utvecklingsstadier som Sverige befinner sig idag. Lång väg att gå.
Bra skrivet Rickard B. Turesson! Fast utan de vanliga ml- testugget hade det varit en ännu bättre text och nått fler. Men tror inte texten var skriven för Global Politics. Den som följt Rickard B. Turesson i 50 år under olika namn känner lätt igen stilen, men det språk som funkade för 50 år sedan…..
Identitetspolitik är ett exempel på splittrande ideer.
Ibland är splittringen kanske av godo och behövs för att synliggöra olösta problem.
Men i nuvarande värld är det även ett maktmedel från överheten för att försvaga och splittra oppositionen.
Och överheten här är ingalunda självständig utan följer den riktning som pekas ut av anglosaxiska imperiets inflytandeagenter i vid bemärkelse.
Och det imperiet har mycket speciella egenskaper vilket har betydelse för hur världen har utvecklats.
Det inbegriper att anglosaxiska aristokratin faktiskt medverkade till att målmedvetet hjälpa fram maoismen i Kina.
Det finns en historisk bakgrund i och med att Venedigs oligarki transplanterades till England under 200 år. Det berättar bland andra Benjamin D’Israeli
Och i Venedig hade dom ingen enskild ideologi.
Dom hade ALLA filosofier för syftet var just att använda dem för att splittra. Det är det mönster som fortsatt med det anglosaxiska imperiet.
När man är medveten om det mönstret blir det mindre paradoxalt att detta transplanterade Venedig förutom att upprätthålla den typen av bankväsende vi är bekanta med även har spridit dess skenbara opposition.
Att som Anders Åberg föreslår behålla vänster-höger paradigmet kan ha ett värde men man bör vara medveten om att det är inga konspirationsteorier att kapitalisterna framskapade kommunismen.
Och när man omfamnat den insikten borde det leda till nytänkande och jag tror att Karl Wang tillför mycket intressanta observationer som vi kan utvecklas av.
Hej
Jag har i princip slutat lyssna till Sverigedemokraternas nya mediekanal RIKS men deras medarbetare kulturkritikern och författaren Richard Sörman är svår att motstå särskilt när han talar om kultur och identitet vilket verkar vara det ämne han är bäst på.
Dagens avsnitt nedan handlar om Vänsterns identitetspolitik, vilken han faktiskt öppet erkänner som viktig och relevant samt dess historia i Västvärldens historiska kolonisation av länder i syd främst länder med människor som har mörkare hudfärg.
Sörman menar att idag slår historiens oförrätter begångna av européer tillbaka på Europa och européerna själva vilket jag betraktar som en fullt logisk konsekvens.
Alla som är intresserade av kulturella frågor och identitet bör lyssna till avsnittet nedan som döpts till: ”Du gillar INTE kulturell appropriering”
https://www.youtube.com/watch?v=f5RdkLEizg0
Vad som är intressant är att allt detta har dött ut i Kina. Det avskaffades inte, den självdog och kördes över och trampades ner av utvecklingen. Den gamla väst-metoden att använda pengar som bas för alla analyser stämmer inte i Kina. Gal-Tan skalan och andra klassiska analysmetoder som Gini-koefficienten är föråldrad, har inge tillämpning och stämmer inte längre. Det är idag helt andra värderingsgrunder som gäller, huvudsakligen tillfredsställelse med livet, livsglädje, närhet och relation med familj och vänner, pengar kommer allt längre ner på listan av värde. Ungdomar tar avancerade akademiska examina, för att sedan rata högavlönade och högstatus jobb i storstäderna och istället flyttar tillbaka till till sina hembyar, startar internet företag med Weixin-WeChat, klipper sina inkomster med en faktor fem, men trivs.
Nätverksföretag växer. Regeringen och storföretagen gillar det inte alltid, men kan inget göra. Nätverks företagen arbetar hemifrån, har nästan inga omkostnader, folk jobbar med vad dom vill, när dom vill, så mycket som vill.