Vilken internationell ordning?

Av Thierry Meyssan https://www.voltairenet.org/article219965.html

Vi återger texten till Thierry Meyssans tal i Magdeburg (Tyskland), vid den konferens som anordnades av tidskriften Compact, ”Amitié avec la Russie” , den 4 november 2023. Där förklarar han vad som enligt honom utgör den grundläggande skillnaden mellan de två uppfattningar om världsordningen som nu kolliderar från Donbass till Gaza: västblockets och den som resten av världen hänvisar till.

Frågan är inte om denna ordning ska domineras av en makt (unipolär) eller av en grupp makter (multipolär), utan om den ska respektera varje makts suveränitet eller inte. Han utgår från den internationella rättens historia, som den utformades av tsar Nikolaj II och Nobels fredspristagare Léon Bourgeois.

Vi har sett NATO:s brott, men varför bekräfta vår vänskap med Ryssland? Finns det inte en risk att Ryssland i morgon beter sig som Nato gör i dag? Är det inte så att vi ersätter en form av slaveri med en annan?

För att besvara denna fråga skulle jag vilja använda mig av min erfarenhet som rådgivare till fem statschefer. Överallt har ryska diplomater sagt till mig: ni är på fel spår: ni är fast beslutna att släcka en brand här, medan en annan har börjat någon annanstans. Problemet är djupare och bredare.

Jag skulle därför vilja beskriva skillnaden mellan en världsordning som bygger på regler och en som bygger på internationell rätt. Detta är inte en linjär historia, utan en kamp mellan två världsbilder – en kamp som vi måste fortsätta.

På 1600-talet fastställdes principen om staters suveränitet i Westfaliska freden. Alla stater är jämlika och ingen får lägga sig i andras inre angelägenheter. Under århundraden styrde dessa fördrag relationerna mellan de nuvarande delstaterna och mellan europeiska stater. De bekräftades på nytt av Wienkongressen 1815, då Napoleon I besegrades.

Inför första världskriget sammankallade tsar Nikolaj II två internationella fredskonferenser (1899 och 1907) i Haag för att ”söka de mest effektiva medlen för att tillförsäkra alla folk fördelarna av en verklig och varaktig fred”. Tillsammans med påven Benedictus XV förberedde han dem på grundval av kanonisk rätt, inte den starkares rätt.

Efter två månaders överläggningar undertecknade 27 stater det slutliga förfarandet. Ordföranden för det franska radikala [republikanska] partiet, Léon Bourgeois, presenterade sina tankar [1] om staternas ömsesidiga beroende och deras intresse av att enas trots sina rivaliteter.

På initiativ av Léon Bourgeois skapade konferensen en internationell skiljedomstol för att lösa tvister med juridiska medel i stället för krig. Enligt Bourgeois skulle stater endast gå med på att nedrusta om de hade andra säkerhetsgarantier.

I den slutliga texten infördes begreppet ”staternas skyldighet att undvika krig” … genom att tillgripa skiljedomsförfarande.

På initiativ av en av tsarens ministrar, Frédéric Fromhold de Martens, enades konferensen om att befolkningar och krigförande parter under en väpnad konflikt måste stå under skydd av de principer som följer av ”de sedvänjor som etablerats mellan civiliserade nationer, mänsklighetens lagar och det allmänna samvetets diktat”. Kort sagt, signatärerna åtog sig att sluta uppföra sig som barbarer.

Detta system fungerar endast mellan civiliserade stater som respekterar sina underskrifter och är ansvariga inför den allmänna opinionen. Det misslyckades 1914 eftersom stater hade förlorat sin suveränitet genom att ingå försvarsfördrag som krävde att de automatiskt gick ut i krig under vissa omständigheter som de inte själva kunde bedöma.

Léon Bourgeois idéer vann terräng, men mötte motstånd, bland annat från hans rival i Georges Clemenceaus Radikala parti. Clemenceau trodde inte att den allmänna opinionen kunde förhindra krig. Det gjorde inte heller anglosaxarna, USA:s president Woodrow Wilson och den brittiske premiärministern Lloyd George. I slutet av första världskriget ersatte dessa tre män segrarnas makt med den nystartade internationella rätten. De delade upp världen och resterna av de österrikisk-ungerska, tyska och ottomanska imperierna. De beskyllde Tyskland ensamt för massakrerna och förnekade sina egna. De införde nedrustning utan garantier. För att förhindra uppkomsten av en rival till det brittiska imperiet i Europa började anglosaxarna ställa Tyskland mot Sovjetunionen, och säkrade Frankrikes tystnad genom att försäkra henne om att hon kunde plundra det besegrade Andra riket.

På sätt och vis skapade de, som förbundsrepublikens förste president Theodor Heuss uttryckte det, förutsättningar för nazismens utveckling.

Som de hade kommit överens om sinsemellan omskapade de tre männen världen efter sin egen bild (Wilsons 14 punkter, Sykes-Picot-avtalen, Balfourdeklarationen).

De skapade det judiska hemlandet Palestina, dissekerade Afrika och Asien och försökte reducera Turkiet till dess minsta storlek. De la grunden till alla de nuvarande oroligheterna i Mellanöstern.

Ändå var det på grundval av den framlidne Nikolaj II:s och Léon Bourgeois idéer som Nationernas förbund (förbundet) inrättades efter första världskriget, utan deltagande av Förenta staterna, som därmed officiellt förkastade alla idéer om internationell rätt.

Förbundet misslyckades emellertid också. Inte för att USA vägrade att gå med, som vissa säger. Det var deras rätt. Men för det första för att det inte kunde återupprätta strikt jämlikhet mellan stater, eftersom Storbritannien motsatte sig att betrakta koloniserade folk som jämlikar.

För det andra hade man inte någon gemensam armé. Och slutligen för att nazisterna massakrerade sina motståndare, förstörde den tyska allmänna opinionen, bröt mot Berlinavtalet och inte tvekade att uppträda som barbarer.

Redan i Atlantpakten 1942 (se här, ö.a.) satte den nye amerikanske presidenten Franklin Roosevelt och den nye brittiske premiärministern Winston Churchill upp det gemensamma målet att upprätta en världsregering vid konfliktens slut. Anglosaxarna, som inbillade sig att de kunde styra världen, var dock inte överens om hur de skulle gå tillväga. Washington ville inte att London skulle lägga sig i dess angelägenheter i Latinamerika, medan London inte hade för avsikt att dela hegemonin med det imperium över vilket ”solen aldrig gick ned”.

Under kriget undertecknade anglosaxarna ett stort antal fördrag med allierade regeringar, inklusive exilregeringar, som de var värdar för i London.

För övrigt misslyckades anglosaxarna med att besegra Tredje riket, och det var Sovjet som störtade det och intog Berlin. Josef Stalin, förste sekreterare i CPSU (Kommunistpatiet, ö.a.), var motståndare till idén om en världsregering, och dessutom en anglosaxisk sådan. Allt han ville ha var en organisation som kunde förebygga framtida konflikter. I vilket fall som helst var det ryska idéer som gav upphov till systemet: Förenta nationernas stadga, vid konferensen i San Francisco.

I Haagkonferensernas anda är alla FN:s medlemsländer jämlika. Organisationen har en intern domstol, Internationella domstolen, som ansvarar för att lösa tvister mellan dess medlemmar. Mot bakgrund av tidigare erfarenheter har dock de fem segrarmakterna en permanent plats i säkerhetsrådet, med vetorätt. Med tanke på att det inte fanns något förtroende mellan dem (anglosaxarna hade planerat att fortsätta kriget med de kvarvarande tyska trupperna mot Sovjetunionen) och att man inte visste hur generalförsamlingen skulle agera, ville de olika segrarmakterna försäkra sig om att FN inte skulle vända sig mot dem (USA hade begått fruktansvärda krigsförbrytelser genom att fälla två atombomber mot civila, medan Japan … förberedde sin kapitulation till Sovjet).

Men stormakterna uppfattade inte vetorätten på samma sätt. För vissa var det en rätt att stoppa andras beslut, för andra var det en skyldighet att fatta beslut enhälligt.

Förutom att anglosaxarna redan från början inte spelade med: en israelisk stat utropade sig (den 14 maj 1948) innan dess gränser hade fastställts, och FN:s generalsekreterares särskilda sändebud för att övervaka skapandet av en palestinsk stat, greve Folke Bernadotte, mördades av judiska supremacister under ledning av Yitzhak Shamir.

Dessutom gick den plats i säkerhetsrådet som Kina tilldelats i samband med slutet på det kinesiska inbördeskriget till Chiang Kai-sheks Kuomintang och inte till Peking. Anglosaxarna utropade självständigheten för sin koreanska ockupationszon som ”Republiken Korea” (15 augusti 1948), skapade Nato (4 april 1949) och utropade sedan självständigheten för sin tyska ockupationszon som ”Förbundsrepubliken Tyskland” (23 maj 1949).

Sovjetunionen ansåg sig lurat och smällde igen dörren (”tomma stolar”-politiken). Georgiern Josef Stalin hade felaktigt trott att vetorätten inte var en veto-rätt, utan ett villkor för enhällighet bland segrarna. Han trodde att han kunde blockera organisationen genom att bojkotta den.

Anglosaxarna tolkade texten i den stadga som de hade utarbetat och utnyttjade Sovjets frånvaro för att sätta ”blå hjälmar” på sina soldaters huvuden och föra krig mot nordkoreanerna (25 juni 1950) i ”det internationella samfundets namn” (sic). Slutligen, den 1 augusti 1950, återvände Sovjet till FN efter en frånvaro på sex och en halv månad.

Nordatlantiska fördraget må vara lagligt, men Natos arbetsordning bryter mot FN-stadgan. Det placerar de allierade arméerna under anglosaxiskt befäl. Dess överbefälhavare, SACEUR, är med nödvändighet en amerikansk officer. Enligt dess förste generalsekreterare, Lord Ismay, var alliansens verkliga mål varken att bevara freden eller att bekämpa Sovjetunionen, utan att ”hålla amerikanerna inne, ryssarna ute och tyskarna under kontroll” [2]. Kort sagt, det var den väpnade delen av den världsregering som Roosevelt och Churchill ville skapa. Det var i strävan efter detta mål som president Joe Biden beordrade sabotaget av gasledningen Nord Stream mellan Ryssland och Tyskland.

Vid befrielsen upprättade MI6 och OPC (det framtida CIA) i hemlighet ett ”stay-behind”-nätverk i Tyskland. De placerade tusentals nazistiska ledare i detta nätverk, och hjälpte dem att undkomma rättvisa. Klaus Barbie, som torterade franska motståndskoordinatorn Jean Moulin, blev den första befälhavaren för denna skuggarmé. Nätverket införlivades sedan i Nato, där det reducerades kraftigt. Den användes sedan av anglosaxarna för att blanda sig i det politiska livet för deras förmodade allierade, som i verkligheten var deras vasaller.

Bild Jean Moulin

Joseph Goebbels tidigare medarbetare skapade Volksbund für Frieden und Freiheit. Med hjälp av USA förföljde de tyska kommunister. Senare kunde Natos kvarvarande agenter manipulera extremvänstern för att göra den avskydd. Ett exempel är Bader-gänget (se här, ö.a.). Men när dessa män arresterades, kom stay-behind och mördade dem i fängelset, innan de kunde ställas inför rätta och tala ut. 1992 spionerade Danmark på förbundskansler Angela Merkel på Natos uppdrag, precis som Norge 2022 hjälpte en annan NATO-medlem, USA att sabotera Nord Stream…

Läs gärna: Gladio (NATO:s ”Staybehind”-rörelse) åter på tapeten

För att återgå till folkrätten återgick saker och ting gradvis till det normala, tills ukrainaren Leonid Brezhnev 1968, under våren i Prag, gjorde i Centraleuropa vad anglosaxarna gjorde överallt annars: han förbjöd Sovjetunionens allierade att välja en annan ekonomisk modell än dess egen.

Med Sovjetunionens upplösning började det bli värre. USA:s under försvarsminister, Paul Wolfowitz, utarbetade en doktrin enligt vilken, för att förbli världens herrar, USA måste göra allt i sin makt för att förhindra uppkomsten av en ny rival, med början i Europeiska unionen.

Det var med tillämpning av denna idé som utrikesminister James Baker införde en utvidgning av Europeiska unionen till att omfatta alla de tidigare staterna i Warszawapakten och Sovjetunionen. Genom att expandera på detta sätt berövade unionen sig möjligheten att bli en politisk enhet. Det var återigen i tillämpningen av denna doktrin som Maastrichtfördraget placerade EU under Natos beskydd. Och det är fortfarande i tillämpningen av denna doktrin som Tyskland och Frankrike betalar för och beväpnar Ukraina.

Sedan kom den tjeckisk-amerikanska professorn Josef Korbel. Han föreslog att anglosaxarna skulle dominera världen genom att skriva om internationella fördrag. Allt som behövdes, menade han, var att ersätta den romerska rättens rationalitet med anglosaxisk lag, baserad på sedvänjor. På så sätt, på lång sikt, skulle alla fördrag ge fördelen till de dominerande makterna: USA och Storbritannien, sammanlänkade av en ”särskild relation”, med Winston Churchills ord.

Professor Korbels dotter, demokraten Madeleine Albright, blev FN:s ambassadör, därefter utrikesminister. Sedan, när Vita huset övergick i republikanska händer, efterträdde professor Korbels adopterade dotter, Condoleeza Rice, henne som nationell säkerhetsrådgivare och sedan utrikesminister. Under två decennier skrev de två ”systrarna” [3] tålmodigt om de viktigaste internationella texterna, skenbart för att modernisera dem, men i själva verket för att ändra deras anda.

Idag verkar internationella institutioner enligt anglosaxiska regler, baserat på tidigare brott mot internationell rätt. Denna lag är inte skriven i någon kod, eftersom det är en tolkning av sedvänja från den dominerande makten. Varje dag ersätter vi internationell lag med orättvisa regler och bryter mot vår egen signatur.

Till exempel:

• • När de baltiska staterna skapades 1990 gjorde de ett skriftligt åtagande att bevara monumenten över Röda arméns uppoffringar. Förstörelsen av dessa monument är därför en kränkning av deras egen signatur.
  • Finland gjorde ett skriftligt åtagande 1947 att förbli neutralt. Att gå med i Nato är därför ett brott mot dess egen signatur.
  • Den 25 oktober 1971 antog FN resolution 2758 som erkände Peking, inte Taiwan, som den enda legitima representanten för Kina. Som ett resultat fördrevs Chiang Kai-sheks regering ur säkerhetsrådet och ersattes av Mao Zedongs. Följaktligen utgör Kinas senaste marina manövrar i Taiwansundet inte aggression mot en suverän stat, utan en fri utplacering av dess styrkor i dess eget territorialvatten.
  • Minskavtalen syftade till att skydda rysktalande ukrainare från trakasserier från ”integrerade nationalister”. Frankrike och Tyskland gick i god för dem inför säkerhetsrådet. Men, som Angela Merkel och François Hollande har sagt, hade ingen av dem någon avsikt att genomföra dem. Deras underskrifter är värdelösa. Om det hade varit annorlunda hade det aldrig blivit ett krig i Ukraina.

Läs gärna Frankrikes expresident Hollande bekräftade Merkel: Minsk II var för rusta upp Ukraina och lura ryssarna.

Perversionen av internationell rätt nådde en topp med utnämningen, 2012, av amerikanen Jeffrey Feltman till chef för politiska frågor. Från sitt kontor i New York övervakade han det västerländska kriget mot Syrien. Att använda fredens institutioner för att föra krig [4].

Fram tills att USA hotade det genom att lagra vapen vid dess gräns, respekterade ryska federationen alla åtaganden som den hade undertecknat eller som Sovjetunionen hade undertecknat. Fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT) ålägger kärnvapenmakterna att inte sprida sina kärnvapenarsenaler runt om i världen. USA har, i strid med sin underskrift, lagrat atombomber i fem vasallländer i decennier.

De tränar allierade soldater i hanteringen av dessa vapen vid Kleine Brogel-basen i Belgien, Büchel-basen här i Tyskland (Rheinland-Pfalz), Aviano- och Ghedi-baserna i Italien, Volkel-basen i Nederländerna och Incirlik-basen i Turkiet .

Sedan säger de, i kraft av sin styrka, att detta har blivit sed.

Nu har Ryska federationen, som anser sig vara under belägring efter att ett amerikanskt kärnvapenbombplan flög över Finska viken, också manipulerat med icke-spridningsfördraget och installerat atombomber på Vitrysslands territorium. Vitryssland är naturligtvis inte Kuba. Att placera ryska kärnvapenbomber där förändrar ingenting. Det är bara en signal som skickats till Washington: om du vill återupprätta lagen om de starkaste kan vi acceptera det också, förutom att vi från och med nu är starkast. Observera att Ryssland har inte brutit mot fördragets bokstav, eftersom det inte tränar den vitryska militären i dessa vapen, men det har tagit sig friheter i enlighet med fördragets anda.

Som Léon Bourgeois förklarade under förra seklet, för att vara effektiva och varaktiga, måste nedrustningsavtal baseras på rättsliga garantier. Det är därför brådskande att återgå till internationell rätt, i annat fall kommer vi att kasta oss ut i ett förödande krig.

Vår ära och vårt intresse ligger i att återupprätta internationell rätt. Det är en ömtålig konstruktion. Om vi ​​vill undvika krig måste vi återupprätta den, och vi kan vara säkra på att Ryssland tänker som vi, att det inte kommer att bryta mot det.

Eller så kan vi stödja Nato, som samlade sina 31 försvarsministrar i Bryssel den 11 oktober för att lyssna på deras israeliska motsvarighet tillkännage, via videokonferens, att han kommer att jämna Gaza med marken. Och ingen av våra ministrar, inklusive Tysklands Boris Pistorius, vågade uttala sig mot planeringen av detta massbrott mot civila. Det tyska folkets ära har redan svikits av nazisterna, som till slut offrade dig. Låt er inte förrådas igen, denna gång av Socialdemokraterna och de gröna.

Vi behöver inte välja mellan två överherrar, för att skydda freden, från Donbass till Gaza, och i slutändan för att försvara internationell rätt.

Referenser.

[1] ”Solidarism” became the dominant ideology of the French Third Republic.

[2] Note, ”the Russians outside”, not the Soviets.

[3] Condoleeezza Rice was never legally adopted, but she lived with Professor Korbel. Madeleine Albright considered her her younger sister.

[4] “Germany and the UNO against Syria”, by Thierry Meyssan, Translation Pete Kimberley, Al-Watan (Syria) , Voltaire Network, 28 January 2016