Denna aktuella och tankeväckande artikel hos The Saker har Rolf Nilsson hittar och vänligen översatt. Den är skriven av Ramin Mazaheri och publicerades i the Sake Press TV den 20 januari 2021. här
Översättaren och redaktören svarar för stor och fet stil.
Vilken nation kommer de amerikanska demokraterna att försöka förstöra under de kommande fyra åren?
John Kennedys ”Camelot” var en magisk tid för amerikanska vänstersympatisörer. Synd att dess löfte inte förverkligades helt – hans försök att med vapenmakt störta den kubanska revolutionen lyckades inte med att återföra Washingtons fascistiska allierade till makten.
Det är så intressant hur Lyndon Baines Johnson dämpades av massprotester, som inte haft sin motsvarighet sedan Donald Trumps tid vid makten. Skillnaden är att anti-LBJ-protesterna var helt anti-imperialistiska och internationalistiska till sin natur – mot hans fortsättning av Kennedys krig mot det vietnamesiska folket – medan ”Never-Trump” -rörelsen är helt självupptagen i sin amerikanism, vilken handlar om att omedelbart återupprätta amerikansk dominans och prestige.
Samtidigt med den nuvarande installationen av Joe Biden rentvås (igen) Jimmy Carter i en populär ny film som heter ”Rock & Roll President”. Hans skapande av talibanerna, att han valde att inte bry sig om dödspatrullerna mot det progressiva prästerskapet i El Salvador och Guatemala och hans försök att krossa den iranska revolutionen, är alla uppenbarligen mindre viktiga för hans eftermäle än hans musiksmak.
Bill Clinton var den första Baby Boomer-presidenten (människor födda från 1946 till 1964, under efterkrigstidens baby boom, ö.a.) och han ändrade verkligen på saker och ting. Han drog helt tillbaka Reagan-Bushs kalla krigspolitik att inte attackera socialistiska nationer, genom att bomba Jugoslavien till en instabil uppdelning, som kvarstår 30 år senare.
Barack Obama förtjänade sitt Nobels fredspris, kanske så länge som fem minuter in i sitt presidentskap, – sedan bombade han sju muslimska länder (Afghanistan, Pakistan, Irak, Jemen, Libyen, Syrien och Somalia, ö.a.), utökade striderna i Afghanistan och Irak och beväpnade fruktansvärda krig i Libyen, Syrien och Ukraina i avsikt att främja USA:s intressen.
Det är rättvist att säga – med tanke på krigen mot de amerikanska indianerna – att Donald Trump, trots all sin uppmuntran till instabilitet i de få nationer som var modiga nog att öppet motsätta USA: s imperialism, faktiskt var den minst krigförande presidenten sedan Thomas Jefferson. Under Trumps mandatperiod förvånade de amerikanska demokraterna världen med det sätt som de brutalt kritiserade Trump för hans ovilja att förlänga Obamas militära konflikter och att starta nya.
Men varför bli så förvånad över krigshetsen bland dagens demokrater? Listat ovan är arvet efter demokratiska ledare sedan andra världskriget, och det uppdateras fortlöpande med icke-amerikanskt blod.
Joe Biden håller på att ta ledningen för utrikespolitiken, och en värre skapelse av det helt anti-internationalistiska, falsk-vänster-demokratiska etablissemanget går inte att hitta. Historien visar oss att vi måste vara förberedda, så det är mödan värd att ta en titt på de länder som Biden sannolikt kommer att försöka krossa.
När allt kommer omkring försöker demokraterna alltid förstöra någon.
Länder som är för starka för att bli invaderade, men som Biden kommer att försöka provocera till krig
Nordkorea: Synd att familjerna fortfarande är ödelagda av den sista kvarlevan av det kalla kriget: den USA-delade koreanska halvön. Ett enat Korea skulle nästan säkert skapa en väldigt konkurrenskraftig topp-5 placering i den globala ekonomin. Det är därför Japan och USA inte tillåter det – rädsla för koreansk styrka. Biden kommer säkert att vända på Trumps förhandlingar – ringaktade av USA:s mainstream – för att åstadkomma en mindre bra relation. Men seger i krig här är omöjligt – det prövades och det misslyckades, och detta trots de kanske mest fruktansvärda amerikanska krigsförbrytelserna någonsin.
Iran: På grund av 70 års sanktioner har Nordkorea i sin utveckling blivit en eftersläntrare i Östasien, men i den muslimska världen leder Iran, trots årtionden av mördande sanktioner. Rädsla för iransk styrka är anledningen till att Biden sannolikt inte kommer att spektakulärt ändra USA: s politik gentemot Iran.
Det finns två saker som Washington och Tel Aviv inte kommer att godkänna: Iran som en blomstrande, fredsfrämjande regional ledare i Mellanöstern och en blomstrande, progressiv muslimsk republik vilken som helst. Biden kommer sannolikt att återinträda i JCPOA men bara återvända till Obamas politik: inte hedra avtalet, avsiktligt undergräva det och ändå offentligt hävda motsatsen. Detta slöseri med tid är orätt mot iranierna men mycket användbart för Pentagon och lobbyister, som aldrig någonsin har haft annat än en enda politik: att få Irans revolutionära regering att implodera. Det kommer inte att ske något militärt angrepp mot Iran, eftersom det bara skulle sluta i katastrof – det är detsamma som med Nordkorea, men Iran behöver ingen atombomb: de är den muslimska världens ledande nation.
Kina: Trots all sin anti-Kina-retorik var Trump inte så krigisk, militärt sett, som Obama var – hans ”pivot till Asien” bevisade att avspänningen mellan USA-Kina var förbi. Man kan helt enkelt inte jämföra ett handelskrig med ett kallt krig och förbli trovärdig. Biden kommer bara att utöka dessa provokationer, eftersom Washington helt enkelt inte kan tolerera en konkurrent som avvisar den nyliberala formen av kapitalism till förmån för ”ömsesidigt fördelaktigt samarbete” i näringslivet.
USA förlorade kriget mot Kina för länge sedan – nu förlorar de kampen om global politisk-kulturell uppmärksamhet: Kina var den enda stora ekonomin som växte 2020 och en av få som besegrade coronaviruset. Biden kommer att fortsätta att utan framgång köra Amerikas huvud mot väggen här och också att försöka tvinga USA: s allierade att göra detsamma.
Ryssland: USA: s militära herravälde har inte bara uteslutits från de iranska farvattnen i Persiska viken utan också i luften – Rysslands engagemang i Syrien har bevisat det. Att uppmuntra krig i fattiga, angränsande Ukraina var ett bevis på att USA vet att en direkt inblandning i Ryssland är helt omöjlig att vinna. Det enda sättet för Washington att undvika avspänning – den enda lösningen mellan jämlikar – är att hysteriskt och patetiskt hävda att ryska agenter (som Trump) förstör Amerika inifrån. Absurt, men man måste komma ihåg att Amerika fortfarande utkämpar ett annat kallt krig,: kampen för att alla skall acceptera den amerikanska drömmen.
Länder som Biden kan försöka förstöra så att de kan förverkliga den amerikanska drömmen om ”stabilitet för 1%”
Kuba: Latinamerikanska ultra-höger invandrare (från Kuba, Venezuela och andra håll) finns nu i sin andra och till och med tredje generation i USA. Valet 2020 visade att deras, väsentligen reaktionära, natur lyste igenom – de angavs vara de som svängde Florida till förmån för Trump. För att få Florida blått igen kan vi kanske få se Biden bygga på Trumps fruktansvärda ökning av den USA-ledda blockaden mot det kubanska folket.
Ombytligheten i den cirkus, som amerikansk politik är, kan kräva en omstart av Kennedy’s Grisbukts-attack, oavsett hur värdelöst detta skulle vara mot, ett i det närmaste, totalt förenat kubanskt folk, vars politiska intelligens är bland de bästa i världen.
Venezuela: Styrkan hos Venezuela underskattas alltid i västerländska medier, men det finns inget som tyder på att Biden har för avsikt att frångå Washingtons långvariga ”Monroe Doctrine”, vilken innebär att Latinamerika betraktas som Washingtons bakgård. Iran och Venezuela förstärker tappert de tydliga ideologiska banden mellan de två socialistiskt inspirerade nationerna med kommersiella band – kan Biden tvinga den amerikanska marinen att ingripa? Trump visade en motvilja mot öppet krig, men har Biden någonsin röstat emot ett krig?
Mali: Besegrat i Afghanistan, Irak och Syrien – varthän utvecklar sig Washingtons två-decennium långa krig mot den muslimska världen? Kan USA ställa om sin långvariga politik att avstå Västafrika till fransk imperialism och öppna en ny front i motsatta änden av den muslimska världen?
Frankrike invaderade Mali 2013 utan FN-godkännande, men där muttras det nu på ett hittills oöverträffat sätt om deras eget ”ändlösa krig”: Om någon västerländsk nation möjligen skulle kunna välja en halvt vänster-president skulle det vara Frankrike, och det kan inträffa 2022. Visst är Biden öppen för förslag här, med tanke på hur många i hans kabinett som var involverade i förstörelsen av Libyen. Är det verkligen klokt av oss att tro att Biden fredligt kommer att dra sig ur den muslimska världen? Något sådant har han verkligen inte lovat.
USA: Detta är inte ett onödigt provocerande tillägg. Biden, som jag kallar ”Corporate Joe” på grund av hans arbete under ett halvt århundrade för att förvandla sin hemstat Delaware till världens kanske främsta skatteparadis för stora företag, har redan hjälpt till att förstöra Main Street (= folket) för att betala för räddningar av Wall Street (= finanseliten) under den stora finanskrisen 2007-2009.
Den ekonomiska katastrofen 2021 kommer att bli ännu värre för Main Street än den var under det fruktansvärda 2020, så vägen framåt för Amerika är kristallklar: massiv ekonomisk omfördelning och liknande nivåer av regeringskontrollerade investeringar, som under Roosevelt-eran. Naturligtvis är de två sakerna helt otänkbara för båda partierna i USA, men, som man säger, tiderna förändras och vi med dem: Precis som Obama har Biden samma chans att bryta med de misslyckade decennierna av ”trickle-down”-ekonomisk högerideologi – kommer ”Corporate Joe” att erkänna hur spektakulärt fel han har haft under så lång tid?
På det kulturella planet har Biden inte fördömt den hysteriska, hämndlystna, McCarthy-era taktik, som skandalöst nog är ett hot mot 75 miljoner Trump-väljare – kommer Biden att främja civil splittring som ett sätt att distrahera från en ännu mer nyliberal, högerextrem ekonomisk politik, som säkert kommer att visa sig impopulär? Kommer ”Never-trumpism” aldrig att upphöra?
Solen går ner över Trump-eran, men gårdagen förutspår vad morgondagen kommer att föra med sig
I både ekonomiskt och utrikespolitiskt hänseende hade demokraterna samma fördelar som de hade 2008: en värld som ber dem att rätta till den tidigare republikanska regeringens orättvisor, kontroll över hela kongressen och ett amerikanskt folk som är i desperat behov av bara några skålar välling från regeringen i det rikaste landet i världen.
Dessa fördelar förblev helt oanvända.
Det är inte cyniskt av oss att säga att dessa fördelar inte utnyttjades på grund av en olycka eller försumlighet eller dårskap, utan snarare att de avsiktligt förblev outnyttjade.
Vi har 100 procent rätt när vi säger att demokraternas vägran att göra rätt 2008-2016 direkt provocerade fram uppkomsten av Trump, en politiker vars enda nytta i världshistorien är att han visade hur envist det amerikanska systemet och dess politiska / kulturella elit är i sin vägran att hjälpa de lägre klasserna i sin egen nation och runtom i världen.
Biden har mycket att ställa om, men vilka skäl för optimism ger oss hans och det demokratiska partiets tidigare meritlista?
Det är dock invigningsvecka i USA – om vi inte är optimistiska inför en Biden-administration nu, antyder historien starkt att Biden sannolikt inte kommer att ge oss en ny chans till optimism.
Apartheid israels beställning – ett USA krig mot Iran ligger på bordet för att undertecknas av senilen Joe ”self-declared zionist” Biden. Som barnamördaren och apartheid israels förste marktjuv B Netanyahu uttrycket det
” israel kommer att kriga till den sista USA soldat stupar. Det är ett pris som israel är beredd att betala”
Inte utan inte har USAs medborgare utropat en självständighets förklaring från apartheid israel https://www.truthdig.com/articles/a-declaration-of-independence-from-israel/
Fast Carter gjorde väl en del vettiga insatser? Förhandlade fram avtal 1994 mellan USA och Nordkorea om kärnenergi. USA höll inte sina åtaganden men det var väl inte Carters fel? Om jag minns rätt har Carter kritiserat USAs krigspolitik.
Carter har också konstaterat att USA avskaffat det lilla man hade av demokrati vilket ju också är sant!
”Tänkare” i USA skissar på ett nytt kallt krig mot Kina, med inriktning på att splittra partiledningen från resten av partiet och folket och få Kina att ställa sig under USA:s ledning. ”Ren fantasi” och ”ett recept för ett dyrt misslyckande” kallas detta i en intressant artikel i The American Conservative: https://www.theamericanconservative.com/state-of-the-union/the-longer-telegram-is-a-recipe-for-costly-failure/
Det är helt andra krafter som håller samman Kina än vad som finns i ett land som USA eller Sverige. ”Partier” i Sverige eller USA är populistiska minoritets-organisationer, ofta mer eller mindre extrema, som representerar och driver olika ideologiska idéer, och är mer eller mindre fristående från folket. ”Partier” i Kina är folkrörelser och är folket självt. Populism fungerar inte i Kina. USA förlorade handelskriget med enorma förluster, ett kallt krig kommer att betyda att lilla USA, 4% av världen, ställs emot ungefär halva jordens befolkning. USA har försökt vädja till sina så kallade allierade i fjärran östern att bilda karteller mot Kina, men det har misslyckats. Konflikter med Kina är 5% av umgänget, 95% är samförstånd. Detta förhållande går tillbaka tusentals år i regionen, det är inget nytt. Man utrotar inte kulturer genom att skälla på innevånarna.
USA förstås.
Jag tror inte det finns något utrymme för någon aktiv utrikespolitik för USA de närmaste fyra åren.
Det finns för många bekymmer i inrikespolitiken som kommer upptaga presidentens tid.
Men allt beror inte på USA.
Med en sådan omfattande militärmakt, men även militärindustri, blir USA väldigt lättprovocerat.
Så om vi kommer att få se några militära ingripanden från USA de närmaste åren så är jag tämligen säker på det är någon annan ”som kastade första stenen”.
Tyvärr berättar den historiska erfarenheten att regeringar som inte klarar den inrikespolitiska biffen inte sällan startar krig (gärna i långbortistan), som ett avledningsmanöver.
Ett exempel från vår tid ar Falklandskriget, som säkrade järnladyns återval.
Splittringen i Förenta Staterna, och även inom de två dominerande partierna, gör landet extremt farligt för omvärlden.
Vi får kallt räkna med krig i olika former, med mindre att ett tidigt inbördeskrig skulle omöjliggöra utvidgningen av de sedan länge pågående utlandskrigen jorden runt (lam ankan Trump misslyckades med att avsluta någon av dem, och hans underordnade skröt till och med offentligt om att ha saboterat uttåget ur Syrien).
Om inte jag har fel så var det Argentina som inledde med att invadera Falklandsöarna, för att juntaledaren Galtieri därmed räknade med att de argentinska medborgarna skulle få en yttre fiende och ”glömma” alla missförhållanden i det egna landet.
Dock hade de inte gjort sin hemläxa då de inte räknade med att Margaret Thatcher skulle reagera som hon gjorde.
För Thatcher var Falklandskriget en gudagåva som hon utnyttjade till sin fördel! Men visst var det Galtieri som startade kriget när ekonomin och de sociala problemen ökade i Argentina. Hade Storbritannien misslyckats med sin insats hade Thatcher fått sparken men nu drabbades Galtieri av missnöjet som den förlorande parten! Thatcher spelade ett högt spel…I stället för att söka en politisk lösning satsade hon allt på att den argentinska militären var för dåligt utbildad och utrustad för krig med GB, vilket ju visade sig vara en korrekt bedömning!
Det var Argentina som inledde med att invadera Falklandsöarna, efter att ha provocerats av UK, vilket inte rapporterades i västmedia. Vi ser samma provokationer idag i Sydkinesiska Havet och runt Taiwan av USA. Andra provokationer av USA har varit i Hong Kong, Xinjiang, Tibet, Inre Mongoliet, där man använt proxys som studerande, terrorister, klanledare och kriminella för att provocera fram uppror och motåtgärder som kan ”säljas” i propagandan som diktatur. Navalny används just nu som provokatör i Ryssland, men kallas “oppositionsledare” i väst av uppenbara politiska orsaker.
Kan du upplysa oss om vad denna provokation bestod av.
AndersI Ständiga trakasserier om Argentinas inblandning i Falklandsöarnas brittiska administration, förföljelser av personer som ansågs som uppviglare och spioner, ganska typiska åtgärder som sanktioner vilka vi ser även idag när det gäller USA och UK. Argentina arbetade på att återförena Falklandsöarna med Argentina genom att indoktrinera befolkningen att resa sig mot britterna. Då genomförde britterna en folkomröstning, vilken massivt visad att befolkningen ville förbli en del av UK. Svaret blev en militär invasion, eller snarare ett försök. Jag minns historien vä. Du har en liknande men omvänd situation idag med Taiwan. Mellan 64% till 73% av befolkningen på Taiwan, enligt lokala opinionsundersökningar, vill avsluta den amerikanska ockupationen och närma sig Kina. Den opinionen stärks dessutom hela tiden till USAs fasa. USA svarar med indoktrinering och att stärka den USA lojala regimmarionetten med massiva mängder vapen.
Stycket om Frankrike tycker jag är bristfälligt och även felaktigt
”Frankrike invaderade Mali 2013 utan FN-godkännande, men där muttras det nu på ett hittills oöverträffat sätt om deras eget “ändlösa krig”: Om någon västerländsk nation möjligen skulle kunna välja en halvt vänster-president skulle det vara Frankrike, och det kan inträffa 2022”.
Konfliken i norra Mali är komplex. (latenta konflikter mellan jordbrukare dogon och boskapsskötare peuh, gamla konflikter med tuareger som kräver självstyre, banditism och vapen, drogsmuggling, gisslantagande av europeer, illegal guldutvinning m.m) Bakgrunden till Frankrikes insats i Mali är att många tuareger (ökenfolket i norra Mali som länge kämpat för självstyre eller självständighet för Azawad både politiskt och militärt) som stridit för Khadaffi i Libyen 2011 kom tillbaka med vapen. Tillsammans med islamistiska predikanter, salafister utbildade i Saudi och Qatar, erövrade klanledare, trogna antingen IS eller AlQuaida, hela norra Mali, halva landets yta och var på väg söderut. Då vädjade Malis folkvalda president att Frankrike sände trupper för att hjälpa en svag och korrupt regering att stoppa offensiven och återerövra norra delen 2013. (samma folkrätt som inbjudan från AlAssad till Ryssland) Snabbt tog Frankrikes president Hollande upp frågan i FN säkerhetsråd och det finns en större FN fredsbevarande styrka MINUSMA från många länder, främst afrikanska, men även Sverige i Timbuktu. (alltså stöd till folkvald president enligt folkrätten och med FN-styrkor enligt beslut i Säkerhetsrådet) Sedan har Frankrike under Macron velat utvidga kampen mot islamister, jihadister även till Burkna Faso och Niger genom att inbjuda andra EU-länder (Sverige är ett av flera som har tackat ja, det är denna insats som nu diskuteras och kritiseras) och Storbritannien att medverka i en mer offensiv militär roll.
Jag tycker det kan vara OK men militära attacker och dödande av jihadistledare är inte tillräckligt. Man måste satsa mycket mera på förtroendeskapande åtgärder, politiska reformer och socio-ekonomisk långsiktig utveckling så rekryterigen av jihadister som gör dödliga attentat inte ökar. Antalet internflyktingar har ökat dramatisk i dessa bland de fattigaste länderna i världen. Dessa stöd kan även minska antalet desperata migranter som riskerar livet för att ta sig in i EU-länder.
Att Frankrike skulle välja en väsnterpresident 2022?? Vad menas, helt fel, det är ju större risk att man får en högerextremist, nationalist Marine LePen som president. Vänstern, speciellt socialistpartiet har ju imploderat, är splittrad med flera intresserade kandidater, men ingen, inklusive populära miljöpartistiska kandidater, ser ut att ha en chans att komma till andra valomgången, så det blir nog en re-match mellan Macron och LePen, men risk att det blir jämnare 2022.