Visar det ödesdigra besöket av EU:s Borrell i Moskva på Västs förnekelse?

DN skriver att EU:s utrikeschef Borrell slår tillbaka mot avgångskrav och är ute i blåsväder eller rentav ute i storm. Han har gjort något förfärligt:
DN skriver ”För första gången sedan 2017 reste förra veckan en hög företrädare för EU till Ryssland. ”….”Det blev ingen lyckad visit för Josep Borrell, Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Mitt under samtalen med ryska utrikesministern Sergej Lavrov fick Borrell och hans rådgivare veta att Ryssland utvisat tre diplomater, bland annat en svensk. På presskonferensen tidigare på dagen blev Borrell bortkollrad av den slipade Lavrov. Josep Borrell hamnade i ett läge där han kritiserade USA:s Kubasanktioner, hoppades att ryska vaccinet sputnik skulle godkännas av europeiska läkemedelsmyndigheten samt undvek att svara på kritik som Lavrov riktade mot EU.

– Vi anser inte att EU är en pålitlig partner, åtminstone inte just nu sade Lavrov bland annat. Josep Borrell fumlade med sina papper för att hitta rätt formuleringar medan Sergej Lavrov självsäkert talade utan manus.”

Denna artikel 8/2 Den ”liberala världsordningen” är död, men resultatet av det ödesdigra besöket av EU: s Borrell i Moskva visar att mycket av väst fortfarande är i förnekelse ger en kommentar av en auktoritativ rysk källa, och har översatts av Rolf Nilsson.

Den är skriven av Fyodor Lukyanov, chefredaktör för Russia in Global Affairs, ordförande för presidiet för rådet för utrikes- och försvarspolitik, och forskningsdirektör för Valdai International Discussion Club.

RT, Russia Today skriver ”Uttalandena, åsikterna och åsikterna som uttrycks i den här artikeln är endast författarens och representerar inte nödvändigtvis dem för RT.”

Det ödesdigra besöket av EU: s Borrell i Moskva visar att mycket av väst fortfarande är i förnekelse

Under 1990-talet, när det moderna Ryssland steg upp ur askan efter Sovjetunionen, var väst toppen. Det erbjöd den enda realistiska förebilden. Tiderna har förändrats, men poletten har ännu inte fallit ner, varken i Bryssel eller i Washington.

Idag har situationen förändrats dramatiskt. En bra illustration är hur Ryssland har svarat på kritik mot bakgrund av Alexey Navalny-fallet. Tidigare, när man konfronterades med liknande situationer kring Yukos (en kollapsad oljegigant som bedrägligt förvärvades av oligarker på 1990-talet), Pussy Riot eller någon annan fråga, försökte Moskva rättfärdiga sina handlingar för västerländska felfinnare med hjälp av sin egen argumentation – men ibland kan ryska tjänstemän vara för hårda och känslomässiga när de försöker förklara.

Nu är det annorlunda. Västs kritiska kommentarer ignoreras eller förlöjligas. Ryssland har förändrats – men större förändringar i globala frågor verkar också vara en del av förklaringen. Den liberala världsordningen, vilken är rotad i institutionernas och normernas makt, har upphört. Det var en förebild, med sina egna sociala och politiska standarder, vika man trodde var universella. Så är inte längre fallet. Idag är nästan varje nation inriktad på en annan, suverän, väg och försöker nu få mer politisk, ekonomisk och ideologisk kontroll nationellt.

Alexey Navalnys fängslande har lett till uppståndelse i väst, där många personer uppmanar ryska myndigheter att omedelbart ändra beslutet. Vi lämnar omständigheterna i fallet och själva rättegången till andra analytiker, och kommer istället att fokusera på den potentiella inverkan som internationellt tryck kommer att ha i den nuvarande globala miljön, med tanke på det röstläge som uppvisats av både EU och USA.

Oavvisliga rättigheter och friheter, som inkluderar rättvisestandarder, listas i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna, vilken antogs av FN: s generalförsamling 1948. Åtagandet att respektera dessa rättigheter och friheter har förankrats i OSSE: s slutakt i Helsingfors, sovilkenm undertecknades 1975.

I båda fallen är antalet signatärer betydande. De två dokumenten har definitivt påverkat de enskilda staternas internationella angelägenheter och politik. Vissa säger till och med att, genom att gå med på den humanitära agendan i Helsingforsavtalen, eller snarare låta den knytas till det militära och politiska ramverket, startade Sovjetunionen för egen del en tidsinställd bomb, som kom att implodera ett och ett halvt decennium senare. Det kan mycket väl ha varit så.

Hur som helst, var slutresultatet, att den milstolpe som kalla krigets memorandum utgjorde, var en lista över humanitära regler, men utan några arrangemang för att tvinga fram deras genomförande. Eventuella hänvisningar till specifika former för att praktisera dem saknades också. Med andra ord kunde länder från olika politiska läger grilla och fördöma varandra, men i verkligheten insåg de fortfarande att deras motståndare hade rätt att föra sin egen politik.

Slutet av det kalla kriget ändrade styrkeförhållandena och gav västvärlden möjlighet att trycka på för universella principer i linje med dess specifika definitioner och uttrycksformer. Ett exempel på ett sådant tryck är anklagelser om att Ryssland har brutit mot Europarådets åtaganden, särskilt när det gäller sexuella minoriteters rättigheter. Moskvas svar har varit entydigt: Påståendena hänvisar inte till de åtaganden som antogs 1996, när Ryssland gick med i Europarådet, utan de visar snarare på den politiska och ideologiska berättelse som formats av de ledande nationerna i väst. Moskva insisterar på att de skulle kunna tolka de grundläggande bestämmelserna som de anser lämpligt, men har ingen rätt att påtvinga andra sina definitioner.

Humanitära mönster som uppstod i västs politik blev till en del av vad som kallas den ”liberala världsordningen”, vilken, under ett kvarts århundrade, rådde utan stora förändringar – efter slutet av det kalla kriget fram till mitten av 2010-talet. Även om denna inte var allmänt accepterad, gjordes inga dramatiska försök att revidera den. I själva verket fanns det ingen verklig hävstång eller verkligt incitament att utmana den eller dess strävan att ta bort nationernas suveräna kontroll över normer och överlämna dem till en överstatlig nivå.

Ekonomiskt sett stöddes dessa trender av globaliseringen. Etiskt motiverades de av ett brett samförstånd om att inblandning i andra staters inre angelägenheter skulle kunna rättfärdigas, om de senare bryter mot humanitära eller rättsliga normer. Försök att tillhandahålla ett rättslig ramverk för detta koncept vid FN misslyckades emellertid, eftersom parterna inte kunde komma överens om vad som skulle kunna utlösa en sådan intervention.

Det visade sig dock vara ett ganska effektivt sätt att utöva inflytande på utländska regeringar. För argumentets skull, låt oss lämna militära ingripanden åt sidan och fokusera på andra möjliga medel, såsom politiskt och ekonomiskt tryck, vilket vanligtvis motiveras av behovet av att upprätthålla vissa värden. Måltavlorna för påtryckningarna måste antingen justera sitt beteende eller åtminstone anta en defensiv hållning och därmed erkänna attackerna.

Under den liberala världsordningen upplevdes dessa krav som en uppsättning regler som inte bara kan ignoreras. Så dessa riktlinjer fungerade verkligen som ett politiskt instrument, men bara inom den liberala världsordningen. Det ansågs i princip vara det enda möjliga alternativet och ett utan några stora brister, men inte lämpligt för en del och ganska svårt att omfamna för andra.

Ryska topptjänstemän och president Putin sa ett antal gånger, att Ryssland strävar efter samma mål som de utvecklade västerländska länderna, men ändå ville de inte att andra skulle driva på, utan snarare ge det utrymme och tid att göra det på sin egen sätt.

De liberala standarderna började urholkas på grund av två skäl.

För det första har länder med icke-västerländska kulturer och traditioner förstärkt sina positioner och har nu en viktigare roll i globala angelägenheter. De vill inte längre spela efter de regler som Väst en gång har satt upp.

För det andra har komplexa och omfattande förändringar i ledande västerländska samhällen undergrävt deras aspirationer på att vara en förebild för andra.

Som ett resultat har vi idag den gamla formen som döljer nytt innehåll. Berättelsen om liberala värderingar, mänskliga rättigheter och friheter är inte längre universell, eftersom många inte längre delar den. Det har förvandlats till ett rent politiskt instrument. Konsekvenserna är ibland ganska underhållande.

Här är ett bra exempel. Trumps tidigare nationella säkerhetsrådgivare, John Bolton, gav en intervju den dagen då Navalnys villkorliga dom omvandlades till verkligt fängelsestraff. Bolton, en hängiven amerikansk nationalist, som öppet stöder ultra-höger ideologi, kan knappast passera som en förkämpe för mänskliga rättigheter och friheter. Ändå är det precis så han agerade i den intervjun.

Ett annat exempel, förmodligen ett ännu mer illustrativt, är hur USA (och EU, om än i mindre grad) reagerade på Ukrainas president Volodymyr Zelensky, som plötsligt förbjöd tre oppositions-TV-kanaler i Kiev, pga. misstankar om att de skulle undergräva den statliga myndigheten. Överraskande nog välkomnades detta drag i stort sett av väst.

Låt oss föreställa oss att Kreml följer efter och drar ur kontakten för oberoende digitala medier. Washington och Bryssel skulle säga tvärtom. Man kan säga att det här är ett fall av dubbla måttstockar, medan det i själva verket inte längre finns någon måttstock alls. Nu är politisk lämplighet den övergripande motivationen bakom både beröm och kritik. Kanske är det inte en tillfällighet att samma typ av förändring har hänt inom inrikespolitiken i många länder – särskilt i USA.

Klyftan mellan den liberala tidsålderns politik och den aktuella verkligheten avslöjades tydligt under det nyligen genomförda besöket i Ryssland av EU: s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Josep Borrell. Som vanligt fanns det vissa positiva förväntningar.

Tyvärr bevisade mötet mellan Lavrov och Borrell bara att det finns en enorm klyfta mellan Moskva och Bryssel, vilken inte kan överbryggas genom konventionell diplomati. Det finns inget gemensamt ramverk för interaktion, även om vi är konkurrenter eller till och med antagonister. Vad vi ser är en total obalans i hur båda parter agerar, bedömer och förstår etik.

Förmodligen på grund av bekväm tröghet, håller EU fast vid tanken att tillståndet för det humanitära och politiska systemet i Ryssland och dess överensstämmelse med de europeiska standarderna, bör förbli en av huvudpunkterna på den bilaterala agendan. Det är en återgång till det förhållande som etablerades på 1990-talet, under vilket Ryssland gradvis skulle anta ovannämnda normer och sedan ansluta i ansträngningarna (det exakta arrangemanget beskrevs aldrig i detalj) för ett gemensamt projekt.

Under de senaste två decennierna har tanken på ett sådant projekt försvunnit, medan Ryssland och EU har förändrats mycket och gått i mycket olika riktningar. Ändå lever attityden kvar och i dag insisterar Eurokrater fortfarande på att Ryssland skall ändra en del av sin inhemska politik, vilken anses vara oacceptabel från Bryssels sida.

Under tiden har Ryssland häftigt och rakt av avvisat, inte bara kritik, utan också själva tanken på en extern standard eller skiljedom, som ska följas och åtlydas. Det är därför Ryssland inte längre lämnar svar eller förklaringar, utan tydligt ignorerar sådana drag och betonar att de inte bara är politiskt, utan också moraliskt ogiltiga.

Moskva betraktar EU: s ansträngningar för att återföra värde-relaterade aspekter i våra bilaterala relationer, som bara ett verktyg för att tillämpa politiskt tryck. Utrikesministeriet svarade beslutsamt och sa att det kommer att utvisa diplomater från Polen, Sverige och Tyskland, som deltog i protesterna nyligen i Moskva. Meddelandet är tydligt: Det är oacceptabelt att företrädare för andra nationer på något sätt är involverade i Rysslands inrikesfrågor, om än bara för att observera.

Det finns dock inget annat ömsesidigt godtagbart paradigm för våra relationer. Det är omöjligt att gå tillbaka till en kalla-krigs-typ av interaktion – åtminstone för närvarande. Som jag sa skulle det innebära att erkänna att din motpart har rätt till sin egen politiska praxis, vilket väst, efter tre decennier av att använda ett universellt synsätt på värderingar, inte vill göra.

Den andra anledningen är att Ryssland internationellt fortfarande uppfattas som en strategiskt svag och potentiellt instabil aktör, vars styrka oundvikligen snart kommer att börja avta. Så att erkänna Rysslands rätt att ha en annan uppsättning värden skulle vara för generöst. Avvägningar, baserade på jämställdhet, anses inte vara rätt väg att gå, eftersom det nu, till skillnad från för 40 år sedan, inte längre finns någon maktbalans.

Den nuvarande situationen verkar obehaglig, eftersom det inte finns någon mekanism för att jämka ihop våra respektive intressen. Om vi ska hitta en ny grund för dialog måste vi minimera vår interaktion, om inte helt stoppa den. Då blir det tydligt var Ryssland och EU (eller Ryssland och USA) är av avgörande betydelse för varandra, och det finns färre områden där än vad man kunde tro. Dessutom kan förväntningarna från slutet av 1900-talet äntligen mista sin drivkraft. I detta skede kommer politiska kontakter nästan säkert att leda till starkare fiendskap, något vi bör försöka undvika. Det finns mycken fiendskap som det är.