Visste Du att majoriteten i Tyskland var negativa till USA – med mera?

https://ria.ru/20190211/1550660706.html
Igår samtyckte Sydkorea till att öka kostnaden för att upprätthålla den 28.000 starka amerikanska militären som är beroende av sitt territorium – upp till 890 miljoner dollar i år, vilket är 8,2 procent mer än året innan. Samtidigt, på den andra sidan av världen – i Europa kräver den amerikanska ambassadören pengar från Tyskland. Mycket pengar. I tyska Die Welt, ett program släpptes en intervju med USA:s ambassadör i Tyskland, Richard Grenell i Berlin – 14 januari 2019.
Kärnan i det som sägs av ambassadören passar in i en kort, men rymlig tanke, öppet i samband med nyheterna från Sydkorea: Tyskland är skyldigt att ge staterna mycket pengar.
Orsaken, eller snarare anledningen till att Berlin är skyldig i pengar till Washington, är uppenbart – det ryska hotet, eftersom, enligt Grennells färgstarka uttryck, ”står Ryssland på tröskeln”.
De riktningar som de tyska finansinvesteringarna måste gå för är också väl kända under en lång tid, och deras ambassadör upprepade tydligt igen. Först, ökningen av försvarets utgifter. Washington uppriktigt passar inte Berlin-planerna för att öka dem år 2024 till endast 1,5 procent av BNP.
Grennel uttalade direkt att amerikanerna väntar på att Tyskland uppfyller Nato-krav, och de utgör två procent av BNP. För det andra diversifieringen av energiköp (eller, uppriktigt sagt, förvärvet av amerikansk LNG). I stället för att ”öka trycket på Ryssland” på grund av ”överträdelsen” av INF-fördraget bygger Berlin Nord Stream 2, som enligt Washington kommer att ge Moskva ett jämnare inflytande genom inköp av rysk gas.
Med tanke på att intervjun kom ut några dagar före mötet med NATO:s försvarsministrar väntar Tysklands representant i Bryssel på en tydligt orolig samtal. Vi har redan skrivit om att Washingtons transparenta intresse för att skaka de europeiska partnerna (och först och främst de tyska som de rikaste) bakom de rysk-amerikanska försöken om INF . Huruvida amerikanerna lyckas i denna framgång är frågan öppen.
Till skillnad från sydkoreanerna, som fick av med lite blod i form av ytterligare nästan 65 miljoner dollar för USA:s militär som en ”garanti för nationell säkerhet”, behöver staterna mycket mer från tyskarna inte en gång, men årligen. Deras lejonandel borde naturligtvis vara en infusion i den amerikanska ekonomin (främst i det militära industriella komplexet), vilket är extremt viktigt för Förenta staterna just nu.
För tydligheten kan vi ge ett exempel på 2017, när tyska militära utgifter uppgick till 44,3 miljarder dollar, eller 1,2 procent av BNP. De enklaste beräkningarna visar att höja stången till två procent av BNP skulle ge Nato (eller snarare staterna) cirka 30 miljarder mer. Och all denna rikedom har seglat över Washington i många år. Så vi kan förvänta oss en riktigt seriös insats från USA att återvända till Tyskland i det vanliga ramverket av lydig vassal.
Men under de senaste åren har Tyskland faktiskt kommit långt för att återvinna en väsentlig del av sin förlorade suveränitet. I EU är dess ledarskapsställningar obestridliga. Den sista historien talar för sig själv. Det tog Berlin bara en dag att sätta Paris på plats, vilket antingen försökte sätta in käppar i Nord Stream 2-hjulen eller helt enkelt fynda för några mer gynnsamma förhållanden. Detta bekräftade återigen de tyska eliternas och myndigheternas beredskap att försvara nationella intressen, liksom tillgången till instrument för detta, som de inte är rädda för att använda. De årliga tiotals miljarder dollar är för allvarliga medel för att ge amerikanerna, och även med förlusten av en betydande del av de senaste årens framgångar mot återställandet av nationell suveränitet. Så det är ingen tvekan om att Berlin seriöst motstår försök att klämma ut dem själva.
Tyskland spelar också i händerna på den klara försämringen av Förenta staterna som en världshegemoni och deras alltmer många nederlag i denna status. Och det fungerar i båda riktningarna. Berlin (liksom andra huvudstäder, som är under tryck från Washington) känner sig mer självsäker, med exempel på framgångsrik opposition mot amerikanerna. Det är emellertid inte mindre – och kanske ännu mer – viktigt att staterna själva förlorar sin ovillkorliga övertygelse i deras förmågor. I själva verket visade en intervju med Richard Grenella det klart.
Han uttalade helt klart att staterna använder ”morötter och pinnar” när de arbetar med otrevliga stater – helt upp till de hårdaste ekonomiska sanktionerna. Det är svårt att betrakta denna passage annorlunda än det hot som riktas till Berlin för att tillämpa liknande åtgärder för den. Som exempel på en sådan amerikansk politik citerade ambassadören Nordkorea (där detta tillvägagångssätt sa han arbetade), Venezuela (där det fungerade delvis), Ryssland och Iran (där processen fortsätter).
Som ett exempel är framgången med den amerikanska politiken i Nordkorea, som förklarar det tydligaste exemplet av motsatsen, klart ett tvivelaktigt steg. Det lilla fattiga landet vilade sitt horn och de stora, mäktiga, stormakterna i USA kunde inte göra någonting med det. Om Ryssland och Iran, desto mer behöver du inte säga. Båda länderna är ett exempel på styrkor som under tryck från Förenta staterna inte bara övergav sig utan också framgångsrikt spelade upp dem i viktiga regioner och problem, omforma hela världssystemet. Så, de amerikanska ambassadörens genomskinliga hot mot de tyska myndigheterna kan medföra en reaktion från Berlin som är direkt motsatt till vad som förväntas av Washington. Men under senare år har det också blivit ganska bekant.