Von der Leyens auktoritära plan

En artikel 14/10 av Thomas Fazi https://unherd.com/2024/10/von-der-leyens-authoritarian-plot/&nbsp.

Nationella demokratier kommer att underordna sig hennes kommission

Europeiska unionen är på väg in i vad som kan visa sig vara den mest illavarslande fasen i dess oroliga historia. Om några veckor kommer Ursula von der Leyens nya EU-kommission officiellt att tillträda, och då kommer hon att ha nästan oinskränkt kontroll över unionens politik.

När von der Leyen förra månaden presenterade den nya kommissionens sammansättning och organisationsstruktur tvingades till och med de typiskt Brysselvänliga mainstream-medierna erkänna att det hon hade åstadkommit var inget mindre än en kupp. Genom att placera lojalister i strategiska roller, marginalisera sina kritiker och upprätta en komplicerad väv av beroenden och överlappande uppgifter som förhindrar att någon enskild person får alltför stort inflytande, har kommissionens ordförande bäddat för ett överstatligt ”maktövertagande” utan motstycke som ytterligare kommer att centralisera makten i Bryssel – särskilt i händerna på von der Leyen själv.

Hon är i full färd med att omvandla kommissionen ”från ett kollegialt organ till ett presidentämbete”, konstaterade Alberto Alemanno, professor i EU-rätt vid HEC Paris. Men detta är kulmen på en process som pågått under lång tid. Kommissionen har under lång tid i smyg utökat sina befogenheter och utvecklats från ett tekniskt organ till en fullblodig politisk aktör, vilket har lett till en betydande överföring av suveränitet från nationell till överstatlig nivå på bekostnad av demokratisk kontroll och ansvarighet. Men denna ”kommissionalisering” tas nu till en helt ny nivå.

Tänk på blockets utrikespolitik, och i synnerhet dess försvars- och säkerhetspolitik. Det har gått relativt obemärkt förbi att von der Leyen har utnyttjat Ukrainakrisen för att driva på en utvidgning av kommissionens verkställande befogenheter uppifrån och ned, vilket har lett till en faktisk överstatlighet av EU:s utrikespolitik (trots att kommissionen inte har någon formell behörighet i sådana frågor), samtidigt som man har säkerställt blockets anpassning till (eller snarare underordning under) USA-Nato-strategin.

En viktig aspekt av detta har varit utnämningen av representanter från de baltiska staterna (med en total befolkning på drygt 6 miljoner) till viktiga försvars- och utrikespolitiska roller. Dessa länder har nu lyfts upp i den politiska näringskedjan eftersom de delar von der Leyens über-hökaktiga inställning till Ryssland. En särskilt viktig person är Litauens tidigare premiärminister Andrius Kubilius, som om han godkänns kommer att bli EU:s första försvarskommissionär.

Kubilius, som är känd för sina nära band till USA-finansierade NGO:er och tankesmedjor, kommer att ansvara för den europeiska försvarsindustrin och förväntas driva på för en ökad integration av den militärindustriella produktionen. Kubilius har dessutom suttit i den rådgivande styrelsen för International Republican Institute och är en tidigare medlem av Atlantic Councils EuroGrowth Initiative – två atlantiska organisationer vars främsta mål är att främja amerikanska företags- och geopolitiska intressen runt om i världen.

Kubilius nomineras tillsammans med Estlands tidigare premiärminister Kaja Kallas till posten som chef för den europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken, Finlands Henna Virkkunen till posten som verkställande vice ordförande och kommissionär med ansvar för teknik samt Lettlands Valdis Dombrovskis till posten som kommissionär med ansvar för ekonomi och produktivitet.

Det bör inte komma som någon överraskning att Atlantic Council, som har utmärkt sig för sin mycket hökaktiga inställning till konflikten mellan Ryssland och Ukraina, har välkomnat bildandet av denna ”baltiska trupp” och sett det som en signal om att EU betraktar Ryssland som sitt ”främsta hot” och att unionen kommer att fortsätta att gå i takt med USA i Ukraina och andra viktiga geopolitiska frågor, såsom Kina.

Utöver att omforma EU:s utrikespolitik försöker von der Leyen också centralisera unionens budgetprocess – ett drag som ytterligare skulle befästa hennes makt. Enligt det nuvarande systemet täcks cirka två tredjedelar av EU:s strukturfonder av unionens regionala eller sociala sammanhållningspolitik, varigenom pengarna ges direkt till regioner, och till stor del förvaltas av dem, för genomförandet av EU-godkända projekt. Men von der Leyen planerar nu att radikalt vända upp och ner på systemet.

I den nya budgetplanen för perioden 2028-2034 föreslås att det skapas en enda nationell pott för varje medlemsland, som ska bestämma utgifterna inom sektorer som sträcker sig från jordbruksstöd till subventionerade bostäder.

Enligt von der Leyens föreslagna modell skulle pengarna inte längre ges till lokala organ utan till nationella regeringar, på villkor – och detta är nyckeln – att reformer som dikteras av Bryssel genomförs.

Detta skulle i huvudsak skapa ett institutionaliserat system för finansiell utpressning, vilket skulle ge kommissionen ett kraftfullt verktyg för att pressa länder att anpassa sig till EU:s agenda genom att hålla inne med medel om de inte gör det. Kritiker menar också att detta är en rökridå för att skära ned på befintliga program och styra om pengar till nya prioriteringar, såsom försvar och industriell uppbyggnad.

Planen innebär också att en ad hoc-styrgrupp ska hantera budgetprocessen. Denna grupp kommer att bestå av von der Leyen själv, budgetavdelningen och generalsekretariatet, som arbetar under presidentens direkta ledning. Denna centralisering kommer att flytta makt från regioner, som ofta har en mer konservativ politisk inriktning, och andra avdelningar inom kommissionen, till von der Leyen.

Ordförandens alltmer auktoritära förhållningssätt var uppenbart under en konfrontation med Viktor Orbán i Europaparlamentet, då von der Leyen bröt mot det diplomatiska protokollet för att leverera en svidande attack på den ungerske premiärministern. Hon kritiserade Orbán för att upprätthålla diplomatiska och ekonomiska relationer med Ryssland och kallade honom ”en säkerhetsrisk för alla”, och kritiserade implicit hans försök att förhandla fram ett fredsavtal med Vladimir Putin.

Orbán gick till motattack och pekade på det katastrofala misslyckandet med EU:s Ukrainastrategi och hävdade att EU-kommissionen ska vara ”neutral” och en ”fördragens väktare” och att von der Leyen i stället agerade på ett olämpligt politiskt sätt.

”Europa finns inte i Bryssel, inte i Strasbourg”, sade Orbán. ”Europa finns i Rom, Berlin, Prag, Budapest, Wien, Paris. Det är en allians av nationalstater”. I sak har Orbán naturligtvis rätt: De europeiska nationerna och deras folk är bärare av Europas kulturella, civilisatoriska och, vågar jag säga, andliga kapital. I en grundläggande mening är de ”Europa”. Men sanningen är att EU för länge sedan slutade vara ”en allians av nationalstater”.

Under de senaste 15 åren har kommissionen utnyttjat EU:s ”permacrisis” för att radikalt, men i smyg, öka sitt inflytande över kompetensområden som tidigare ansågs vara förbehållna nationella regeringar – från finansbudgetar och hälsopolitik till utrikesfrågor och försvar. Som ett resultat av detta har EU, genom kommissionen, i praktiken blivit en kvasidiktatorisk suverän makt med befogenhet att påtvinga medlemsländerna och deras medborgare sin agenda, oavsett deras demokratiska strävanden. Denna ”kompetenskupp” nådde nya höjder under Ursula von der Leyens första ordförandeskap (2019-2024), som ett svar på covid-19- och Ukrainakriserna – och är nu på väg att institutionaliseras under hennes andra mandatperiod.

I många avseenden är känslan att EU definitivt har gått in i sitt sen-sovjetiska skede. Ställda inför blockets samhälleliga och ekonomiska sammanbrott, eskalerande geopolitiska kriser, kollapsande demokratisk legitimitet och tilltagande ”populistiska” uppror har Europas politisk-ekonomiska elit valt att förklara fullskaligt krig mot det som återstår av demokrati och nationell suveränitet. Skruvarna till EU:s teknoauktoritära regim dras åt allt hårdare. För en glimt av hopp kan vi vända oss till Sovjetunionens egen historia: För 30 år sedan påskyndade den auktoritära motreaktionen på det sovjetiska systemets kris helt enkelt regimens undergång. Kommer samma sak att gälla även för EU?

***

Thomas Fazi är kolumnist och översättare på UnHerd. Hans senaste bok är The Covid Consensus, skriven tillsammans med Toby Green.