Washington kan komma att ångra sin roll i kriget i Ukraina.

Den pensionerade översten Douglas Macgregor skriver i The American Conservative, den 19 oktober 2022 https://www.theamericanconservative.com/war-and-regrets-in-ukraine/

_______________________________________

Krig och saker att sörja över i Ukraina
Washington kan komma att ångra sin roll i kriget i Ukraina.

Om Vietnamkriget sade Henry Kissinger, tidigare nationell säkerhetsrådgivare och utrikesminister under presidenterna Nixon och Ford: ”Vi borde aldrig ha varit där”.

Inom kort kommer amerikanerna, även politikerna innanför Beltway (innanför ringleden, dvs. maktens centrum i Washingtin, ö.a.), att dra samma slutsats om Washingtons ukrainska proxykrig mot Ryssland.

Ingen i Vita huset, senaten eller representanthuset har medvetet satt sig för att förvandla det ukrainska proxykriget mot Moskva till en tävling om ”konkurrerande samhällskollaps” mellan Ryssland och Nato. Men nu är vi här. Ingen föreställde sig att Bidenadministrationen och det tudelade krigspartiet (dvs. demokraterna och republikanerna för samma krigspolitik, ö.a.) skulle driva amerikaner och européer in i en politisk, militär och ekonomisk ’dödens dal’ från vilken det inte finns någon enkel utväg. Ändå är det precis vad som händer.

För tillfället är Washington fortfarande blind för denna utveckling. Oavsett om det är i tryck, radio, tv eller på nätet är berättelsen tydlig: trots fruktansvärda förluster – minst 400 000 ukrainska förluster på slagfältet, inklusive 100 000 soldater som dödats i strid – vinner de ukrainska styrkorna. Dessutom, säger berättelsen, kommer USA:s finansiella och ekonomiska dominans till slut att överväldiga den bedrägligt svaga ryska ekonomin.

Den ukrainska segerberättelsen drar visserligen stor nytta av västerländska medier, som aktivt ”stänger av” motsatta åsikter och framställer Ryssland och dess väpnade styrkor i sämsta möjliga dager. Det faktum att nästan ett halvt sekel av det kalla kriget fick amerikanerna att tänka det sämsta om ryssarna hjälper säkert till.

Men det finns också ett mått av ”sann tro” i arbete, ett tillstånd av nationell narcissism, inne i maktens cirklar som tror att Washington kan kontrollera vad som händer tusentals mil bort i östra Ukraina. Budskapet ger genklang i kongressen, eftersom det vilar på ett kritiskt strategiskt antagande som de amerikanska medborgarna ännu inte har ifrågasatt: att den amerikanska nationella makten är gränslös och obegränsad – som om en rad strategiska misslyckanden, från Vietnam till Afghanistan, aldrig hade inträffat.

Med tanke på att amerikanska politiker alltid är mer upptagna av inrikesfrågor än av utrikespolitik är kongressledamöterna snabba att anamma den ”sanna tron”. Denna tro förklarar varför ledamöterna under de senaste åtta åren trodde att ett framtida krig med Ryssland var en lågriskaffär. Ukrainarna skulle tillhandahålla kanonmaten och Washington skulle tillhandahålla de dyra vapnen och ammunitionen.

Som väntat är Washingtons styrande strategiska principer oförändrade, jämfört med tidigare amerikanska interventioner runt om i världen. Det är bara att gå igenom: Massor av soldater – i det här fallet ukrainare som tränas och vägleds av amerikanska och allierade officerare – och enorma tillskott av pengar, utrustning och teknik, kan och kommer att permanent förändra den strategiska verkligheten till USA:s fördel.

Den förbluffande air av självrättfärdighet som Biden-administrationen antar när den angriper en tidigare strategisk partner som Saudiarabien, eller levererar moraliserande föreläsningar till Pekings ledarskap, eller när dess mediesurrogat uttrycker förakt för den ryska staten, är rent ut sagt farlig. Politiska figurer i Washington är redo att ge efter för alla överträdelser om de begås i syfte att förstöra Ryssland. De ser inte USA:s utrikespolitik i samband med en större strategi och förstår inte heller Rysslands förmåga att skada USA, en bisarr bedömning av Rysslands faktiska militära och ekonomiska potential.

Resultatet är ett giftigt klimat av ideologiskt hat, som gör det svårt att föreställa sig att en samtida amerikansk utrikesminister någonsin kommer att underteckna ett internationellt avtal där man tar avstånd från krig som ett instrument i USA:s nationella politik, som utrikesminister Frank Kellogg gjorde 1928 (se här, ö.a.). Men, som en av Shakespeares karaktärer i Köpmannen i Venedig varnade: ”Sanningen kommer att komma fram”.

Den pågående uppbyggnaden av en rysk styrka om 700 000 man, med modern utrustning i västra Ryssland, östra Ukraina och Vitryssland, är en direkt följd av Moskvas beslut att anta ett elastiskt, strategiskt försvar av de territorier som man erövrade under krigets första månader. Det var ett klokt, om än politiskt impopulärt val i Ryssland. Ändå har strategin lyckats. De ukrainska förlusterna har varit katastrofala och i november kommer de ryska styrkorna att vara i stånd att slå till med ett knockout-slag.

I dag finns det rykten i medierna om att Kiev kan vara pressat att inleda fler motattacker mot det ryska försvaret i Kherson (södra Ukraina) före mellanårsvalet i november. Vid denna tidpunkt är det knappast synonymt med bevarandet av den ukrainska staten att använda det lilla som återstår av Ukrainas livsblod för att fördriva ryska styrkor från Ukraina. Det är också tveksamt om ytterligare uppoffringar av ukrainare kommer att hjälpa Biden-administrationen i mellanårsvalet.

Sanningen är att Moskvas röda linje när det gäller Ukrainas inträde i Nato alltid har varit reell. Östra Ukraina och Krim har alltid varit övervägande ryska till språk, kultur, historia och politisk inriktning. Europas nedgång i ekonomisk glömska i vinter är också verklig, liksom stödet för Rysslands sak i Kina och Indien och Moskvas ökande militära styrka.

I efterhand är det lätt att se hur kongressen lät sig förledas av tankesmedjornas, lobbyisternas och de pensionerade generalernas skara, som med få undantag är människor med en cocktailnivå av förtrogenhet med avancerad konventionell krigföring. Ledamöterna i representanthuset och senaten uppmanades att stödja tvivelaktiga strategier för användningen av amerikanskt militärt bistånd, inklusive vårdslösa scenarier för ett begränsat kärnvapenkrig med Ryssland eller Kina. Av någon anledning har amerikanska politiker tappat bort verkligheten, att varje användning av kärnvapen skulle vända upp och ned på  målen för all nationell politik.

Det är inte första gången som amerikanska politiska ledare missbedömt situationens verkliga natur. År 1969 avrådde Kissinger president Nixon från en deeskalering med motiveringen att det faktum att amerikanska trupper fortfarande var ett av Washingtons få förhandlingsvapen i förhandlingarna med Hanoi, om de skulle fortsätta att slåss i Vietnam. Kissinger hade fel. Washington vann ingenting vid förhandlingsbordet med Hanoi genom att offra fler amerikaner i Vietnam efter januari 1969.

Med tanke på Ukrainas dystra utsikter att någonsin återta förlorat territorium och dess försämrade strategiska hälsa vilar Ukrainas framtid nu i ryska händer. För Washington finns det ett moraliskt ansvarsfullt och praktiskt svar: Kiev bör upphöra med blodsutgjutningen och sluta bästa möjliga fred med Moskva. Tyvärr är denna lösning otänkbar för Washington.

Så länge Washington levererar pengar, militärt stöd och utrustning till Ukraina kommer Kiev att föra sitt krig, som inte går att vinna, och Washingtons styrande politiska klass kommer att tjäna på överföringen av pengar till Pentagon och den amerikanska försvarsindustriella basen. Men Washington, dess Nato-allierade och ukrainarna kommer inte att vinna något av strategiskt värde, medan Ryssland sannolikt kommer att bli starkare. Det är en utveckling som Washington kommer att ångra.

Om författaren

Douglas Macgregor, överste (pensionerad) är senior fellow på The American Conservative, tidigare rådgivare till försvarsministern i Trumps administration, dekorerad stridsveteran och författare till fem böcker.

Artiklar av Douglas